Åh! Jag är en sån hemsk och egocentrisk människa. Min barndomsvän fick en dotter igår och det jag går och oroar mig för att att de ska ta ett våra två flicknamn! Ett av dem tror jag inte att det är någon risk för de känner nog inte till det, men det andra är lite vanligare...
Åh! Jag önskar att jag kunde vara en sån där fin människa som alltid är glad för alla andra helt utan förbehåll. Men det är jag inte. I veckan fick jag ett mail av en expojkvän som jag var tillsammans med för nästan 10 år sen. Vi har en del gemensamma vänner samt att vi under våra respektive 'dry spells' hånglat och haft oss (fast det var länge sen sist nu) så vi har hållt en bra kompisskap kvar. Då ska man önska en sån person allt gott, men när han sa att hans flickvän numera är blivande fru så kunde jag inte hjälpa att känna ett sting. Trots att jag fått neka hans flörtande de sista åren, trots att jag är lycklig och gravid med världens finaste partyman, trots allt det, så har jag så svårt att vara glad för hans skull. Hur fucked up är det?? Varför kan jag inte bara vara en god och varm människa och önska alla lycka och välgång?
Som min barndoms vän och hans alldels färska lilla dotter som kom till världen igår, alldeles orörd och oskyldig. Hur kan jag sitta här och oroa mig för att de ska 'sno' mitt flicknamn (jag kanske inte ens får en flicka!)? Jag borde vara glad och tacksam över att allt gått bra och skicka blommor. Men som ni som läst mina ego-attacker innan vet; Jag är inte så där varm och fin som man borde vara.
Läs mer om mina första månader som gravid på tvarodastreck.blogspot.com
Ps. Nu ska jag på infomöte på arbetsförmedlingen. Så j*vla trist och meningslöst, speciellt som jag var på ett för bara 7-8 månader sen när jag var arbetslös första gången... Men om man inte gör som de säger så tar de ens a-kassa från en...
Åh! Jag önskar att jag kunde vara en sån där fin människa som alltid är glad för alla andra helt utan förbehåll. Men det är jag inte. I veckan fick jag ett mail av en expojkvän som jag var tillsammans med för nästan 10 år sen. Vi har en del gemensamma vänner samt att vi under våra respektive 'dry spells' hånglat och haft oss (fast det var länge sen sist nu) så vi har hållt en bra kompisskap kvar. Då ska man önska en sån person allt gott, men när han sa att hans flickvän numera är blivande fru så kunde jag inte hjälpa att känna ett sting. Trots att jag fått neka hans flörtande de sista åren, trots att jag är lycklig och gravid med världens finaste partyman, trots allt det, så har jag så svårt att vara glad för hans skull. Hur fucked up är det?? Varför kan jag inte bara vara en god och varm människa och önska alla lycka och välgång?
Som min barndoms vän och hans alldels färska lilla dotter som kom till världen igår, alldeles orörd och oskyldig. Hur kan jag sitta här och oroa mig för att de ska 'sno' mitt flicknamn (jag kanske inte ens får en flicka!)? Jag borde vara glad och tacksam över att allt gått bra och skicka blommor. Men som ni som läst mina ego-attacker innan vet; Jag är inte så där varm och fin som man borde vara.
Läs mer om mina första månader som gravid på tvarodastreck.blogspot.com
Ps. Nu ska jag på infomöte på arbetsförmedlingen. Så j*vla trist och meningslöst, speciellt som jag var på ett för bara 7-8 månader sen när jag var arbetslös första gången... Men om man inte gör som de säger så tar de ens a-kassa från en...
8 kommentarer:
Så där kan jag också vara, och jag tror inte vi är ensamma :). Senast igår fick jag ett sånt där sting av avundsjuka (eller vad det nu är). Det är blä, men det är bara att bita ihop och det brukar gå över och sedan kan jag gratulera med äkta glädje istället för förställd. Man behöver ju inte ringa/maila just när man har det där stinget :). Ha det!
Äsch då. Jag tror vi alla är lite så där till mans. Vi är nog utformade så som människor. Det viktiga är väl att man har lite självinsikt (som du har) och tänker att: Nu gör jag fel, nu är jag inte riktigt snäll. Det är nog det som gör en till en varm människa. :-)
Åh tänk så befriande att läsa om dessa tankar. Vi har dem allihop, men precis som du så vill vi helst inte kännas vid dem som våra. Så länge man inte agerar ut dem så är det helt okej tycker jag. Alltså, fortsätt tänk men lägg inte döda hästhuvuden i din gamla flammas blivande frus säng eller utfärda hot gällande flicknamnet ;)
Så där tänker nog alla. De som påstår något annat är nog inte helt och hållet ärliga mot sig själva.
Dessutom blir man lite mer sån när man är gravid, för då skall man ju liksom värna om sig själv och det nya liv man bär på, det är hormoniellt. Fast det filar lite snett på samvetet ändå.
Jag hade samma svid när jag väntade vår dotter och favvonamn, å då visste jag att våra vänner hade det namnet på sin 'lista'. De valde ett annat och jag blev så där sliskigt äckelglad, jag skäms lite fortfarande för det.
Det borde ju inte vara ens en liten grej alls, det går ju att heta samma som någon annan, de flesta människor gör ju faktiskt det.
/annika
tack fina ni för era kommentarer kring detta! skönt att veta att jag inte är själv med att inte känna mig god och fin :) kram!!!
jag säger som alla ovan, att det nog inte bara är du som tänker sånt.
och som annika påpekar, det går heta samma namn.
så länge det inte är syskon som heter samma sak för då tycker jag att det kan bli lite förvirrande.
men om amf och deras möten.
när jag var inskriven där och de ville att jag varje månad skulle ringa och berätta vad jag sökt för jobb (och så de där meningslösa mötena om saker som väldigt många redan vet hur man gör, exempelvis skriva mejl skaffa mejlkonto sov.
så jag frågade varför jag skulle ringa och det enda svar de kunde ge mig var att jag annars inte skulle få någon a-kassa.
då förklarade jag att jag inte hade någon a-kassa för jag var inte berättigad till det, så vad fanns det för andra anledningar för mig?
men de fortsatte hävda det med pengarna och gav mig bannor när jag inte ringt och det enda de hade att hota med var det där med a-kassan.
men hallå amf, jag vill inte göra saker för att få a-kassa, jag vill göra saker för att få ett jobb! kan ni inte berätta hur jag ska göra det istället?
men det kunde de tydligen inte.
hoppas det går bättre för dig.
Vi är nog alla lite ego ibland. Jag kan inte heller förbehållslöst glädjas åt allt och allas framgångar, först måste jag få lite ångest själv. Sen går det.
Jag håller tummen för att de inte snor namnen. :)
Hahahaaaa, det där med gamla hånglet är ju precis som i When Harry Met Sally när hon får veta att hennes sedan jättelänge avlagda gamla träbock till ex ska gifta sig. Hon yyyyylar och snooooorar, inte för att hon vill ha honom nu, alls, utan för att hon just kommit på att han DÅ tydligen inte velat gifta sigm ed henne. "He didn't want to marry meeeeee".
Skicka en kommentar