Just denna bild är tagen påsken 2008, därav bristen på grönska.När jag var 6 månader var jag här ute för första gången. Min mamma och jag var ute och husletande sommarhus för min fasters räkning. Min faster bor i Florida större delen av året, men varje sommar kommer hon till Sverige i 3-4 månader och då spenderar hon större delen av tiden här, i vårt (jag säger vårt, men det är egentligen min fasters) hus i Stockholms skärgård. När jag var liten hade hon med sig sina tre barn, mina kusiner, men idag kommer hon själv då de är vuxna och har egna barn och liv i USA. (I sommar kommer dock min yngsta kusin hit i 2 veckor med sin familj och det ska bli så roligt! Jag har inte träffat dem sen Elsie låg i magen och vi firade jul i Florida i december 2008.)
Hur som haver. När jag var liten, innan mina föräldrar skildes sig, var vi ute på landet hela sommrarna. Allt var inte rosenrött och jag döljer inte alla mina minnen i en dimma av nostalgi. Solen sken inte varje dag och jag åt inte smultron på strån till frukost-lunch-middag. Men. De flesta dagar var fina. Och varje gång jag kommer ut dit känner jag mig så
hemma. Som om alla andra platser i min barndom var utbytbara förutom denna. Det var både en chock och en besvikelse när jag insåg att det min kusin retat mig för i alla år var sant (
"Det är min pappa som äger huset, inte din!"). Men min kärlek till den här platsen har inte minskat ett dugg. Jag älskar den så oerhört att jag får ont i kroppen ibland av längtan ut dit. Jag vill att Elsie och Dutten ska få gunga, bada, springa, klättra, busa och
bara få vara där ute så mycket som möjligt nu och för resten av deras liv.
Det låter kanske konstigt att älska en plats så vansinnigt. Men det gör jag. Och nu var det många månader sen sist vi var ute och
jag längtar så det spritter i kroppen.
