Så många modebloggare, så lite identitet..

När jag var 14 år bytte jag skola. Jag fick inga vänner och gick på ett par månader från glad clown till ledsen och deppig tonåring. När jag efter många månaders kämpande och gråtande fick några vänner var lyckan total. När jag ett par år senare skulle börja ett annat gymnasium än mina nya vänner var det med en klump i magen. Skulle det hända igen? Skulle jag få äta lunch ensam igen? Skulle jag tvingas hitta nya gömställen i skolans korridorer att gömma mig i på rasterna så att ingen skulle se hur ensam jag var? Skulle jag fortsätta leva i en värld där teven var min efter skolan-kompis?

Så jag bestämde tidigt att göra allt för att anpassa mig. Se ut som de, smälta in, inte märkas, bara finnas. Kanske skulle nån vilja bli kompis med mig då. Kanske skulle jag då få ett normalt tonårsliv (vad normalt tonårsliv var visste jag ifs inte, men jag hade mina misstankar; killar, hångel, öl och sånt). Jag började Mediaprogrammet i Saltsjöbadens Samskola i början av 90-talet. Alla i 'Saltis' hade känt varann hela livet och var dessutom rätt rika. Hade jag vetat detta hade jag inte gått med på att gå i den skolan, men som tur var visste jag inget. Jag bara smälte in första dagen, kollade in allas kläder, beteende och hår och kom tillbaka nästa dag i en kompott av mammas och min garderob. Vi hade inget från Peak Performance, Benetton eller Levi's, men jag lyckades hitta kläder som ändå såg ut som att de var dyra. Det var lågkonjunktur och att be om en ny garderob för att passa in i skolan var inte att tänka på. Men jag lyckades nog lura en och annan med mammas randiga skjortor, hemmablonderad page och beiga stickade tröjor. Jag hade bara ett par jeans som såg ut som de som alla andra hade, så de fick man tvätta och torka på helgen.

Jag smälte in ganska bra. Fick kompisar och var rätt nöjd. Jag var ingen poppistjej, det gänget visste inte ens vem jag var. Men jag hade kompisar, jag var inte utanför; jag var inte ensam. Under hela första ring kämpade jag dagligen med att passa in, jag skulle se ut som alla andra, men inte synas. Inte sticka ut, inte märkas. Bara finnas och vara en del av massan. Vara accepterad.

Men så fick jag nog. Sommaren mellan första och andra ring hittade jag Indiepoppen och med den fick jag nya vänner. Inom några månader gick jag från blont svall till kort brun Elasticapage. Randiga skjortor blev Fred Perry-tröjor och beiga tröjor blev v-ringade secondhandtröjor. Jeansen blev rutiga tajta brallor med Doc Martins eller mods-clarks. Självförtroendet har jag byggt på sen dess. För jag behöll mina Saltiskompisar, i alla fall så länge jag gick i skolan, men byggde på med en rad härliga individuella kill- och tjejkompisar från lite överallt. När jag tog studenten -96 var jag den som hade flest kompisar runt sig som grattade. Inte från Saltis, men det sket jag väl i. Jag var älskad och omtyckt. Jag var accepterad för att jag var jag, individuell, inte för att jag såg ut som alla andra. Den känslan har jag levt med sen dess. Aldrig har jag klätt mig för att smälta in igen. Aldrig ser jag ut på ett visst sätt för att 'poppisfolket' ska gilla mig. Jag vann fler vänner och mer självförtroende på att SKITA i vad andra tyckte var inne, coolt eller en snygg stil.

13 år senare står jag på VRs Bloggala. Med mina fjortisögon försöker jag se vad som lockar, varför alla vill se ut som varann. Och får ont. I helamig. Runt mig vimsar unga tjejer med massor av trendiga kläder men ingen självkänsla. Så många modebloggare, så lite identitet. Det poseras och kindpussas. Det fotas och fnissas. Jag får flashback till insparksveckan. Det coola gänget bestämmer. Klubben för inbördes beundran. Inga nya medlemmar välkomna. Inte så länge de väljer något annat än vår dresscode.

Allt man vill är ju att bli accepterad. Omtyckt. Coola gänget bestämmer hur. Och denna månad är det med svart tajt klänning, långt böljande hår och platåpumps. Jag kan inte bli arg. Jag kan inte. Jag var ju där en gång. Jag var visserligen mobbad och utstött, medan de här flickorna har paljettclutch och fusk-leg, men känslorna är desamma. Längtan efter att få vara en del av coola gänget. Mitt 14-åriga jag vet hur det känns. Och henne har jag inte glömt. Bara gömt.