torsdag 5 november 2009

Den där förbannade kakan

Elsie har somnat i sin vagn. Jag hade tänkt att gå ut med henne, men det är sånt busväder att jag drar mig. Hamnar framför datorn istället. Jag svarar på mail på Facebook och börjar oskyldigt titta på vänner jag saknar profiler. En av mina vänner bor i ett annat land och verkar ha ett sånt roligt liv. Det är partybilder och fikabilder och stadsbilder. Jag vet att hon har ett roligt jobb som hon dessutom är sjukt duktig på. Jag brukar tänka: skulle jag väntat? Skulle jag försökt hinna med en massa mera innan jag blev mamma? Lever hon livet mer fullt ut än mig? Är det försent?

På kvällen när Elsie ibland är gråtig står jag vid hennes säng och smeker hennes lilla hand och tänker. Jag vill vara här. Men inte bara här. Jag måste få vara nån annanstans ibland oxå. Annars kan jag inte riktigt vara här. Jag är en person som är född med en inre stress. Jag är alltid på väg nånstans. Jag är aldrig riktigt nöjd. Jag har svårt att stå still på en plats och acceptera livet som det är. Jag drömmer alltid om mer, större, högre och bättre saker. Jag har svårt att leva i nuet och uppskatta det. Många skulle hävda att nu när jag blivit mamma så skulle det försvinna. Men det har det inte. Jag ligger fortfarande på kvällarna och funderar och planerar. På fester, kläder, framtidjobb, syskon till Elsie och andra saker som kanske ligger i framtiden. Jag vill vara Elsies mamma men vill alltid mer. Jag vill inte bara äta kakan och ha den kvar, jag vill ha en större kaka, en tårta. Är det bara jag? Eller är det ett symptom på ett samhälle där man matas med att man kan få allt. Du kan göra karriär och bli 4 barnsmamma, du kan sy dina egna kläder och sopsortera och samtidigt ha ett jämställt och kärleksfullt förhållande. Du kan jobba och tjäna pengar och köpa ett landställe där du kan läsa deckare och måla tavlor. Du kan skriva böcker och inreda ditt hem som du vill samtidigt som du åker på konferens i Japan och på familjesemester i Alperna. Är det konstigt att man sen känner att om man inte gör allt så har man misslyckats? Missförstå mig inte, det är ju fint att man växer upp med känslan av att man kan göra allt. Men orkar man? Orkar man göra allt? Orkar jag äta en hel tårta själv?

Vad är det jag ser när jag tittar på min väns Facebook-bilder? Ett liv jag önskar att jag hade eller ett liv som jag tror att jag vill ha? När jag egentligen kanske har det ganska bra som det är? Jag kan ju festa med mina vänner nästan som förr. Jag kan klä mig vackert och gå på fest. Jag kan satsa på att hitta ett jobb som jag älskar (som detta, om det betalade räkningarna). Jag kan hångla järnet med en snygg kille varje kväll. För det råkar bo en väldans snygg kille hemma hos mig. Och när jag varit ute med mina vänner och kommer hem i min fina klänning till honom och min lilla Ärta som ligger sött och sover i sin säng så känns kanske den där kakan rätt orelevant. Kanske kan jag börja stanna upp och känna lite på Nuet. Hur fint det är.

Jag övar. Jag övar varje dag. Jag häller upp en kopp kaffe, tar mig en kaka i skåpet och övar.

5 kommentarer:

Charlotta sa...

Jag vill bara säja tack! Tack! för dina jättefina, bra och tänkvärda texter. Nu har jag inte barn än, men när jag får (om jag får), vet jag att jag kommer att tänka som du. För det är så klart att man älskar det där lilla barnet mer än allt, vill vara den bästa föräldern, men samtidigt är man ju fortfarande sej själv. Den som vill förverkliga sej själv, göra roliga saker, utvecklas.
Personligen tror jag att många känner som du. Att du är vanligare än vad du tror men att många har svårt att uttala såna tankar. Men för att man vill göra något med sej själv, behöver inte det betyda att man bryr sej mindre om barnet. Min mamma har alltid varit sån, strävat efter mer, kämpat och fixat det, men ändå alltid visat att hon älskar mej och min lillebror mest av allt. Hon är min största förebild! Jag vill vara som hon. Det är ett ganska fint betyg.
Ibland så tänker jag på såna som säjer: Skaffa barn! Det är det största som kan hända dej! Och det tror jag på men samtidigt vet jag att det finns massor med barn som far illa. Jag tror att barn mår bäst om föräldrarna mår bra.
Elsie har en supercool mamma som kommer att gå låååångt!

Ulrika sa...

Kära du. Du skulle inte ha väntat. Nu har du fått ett barn, det kanske du inte skulle ha varit möjligt om du hade väntat. Allt det där andra har du hela livet på dig att göra. Karriär eller allt annat kan man göra när som. Att få barn går bara under en begränsad period av livet, i bästa fall. Men hey, jag vet, att tänka NU är himla svårt, tankarna far ofta iväg!

maria sa...

jag känner igen mig i ditt tänk så väldigt mycket.
tack säger jag bara!
din blogg är en av få jag följer slaviskt.

så tack för inspiration, tänkvärdheter, vackra bilder och ord.

Maria sa...

Jag tänkte precis häromdagen på det. När jag fick ett urk-il. ATt jag har det hur bra som helst med allt.
Men ibland så kan jag längta bort. Jag längtar inte efter glamour eller party. Jag längtar nog bara efter att få vara själv. Men bara ibland.

Anonym sa...

fint och bra skrivit :)