I söndags bjöd min pappa och hans fru mig och Johan på teater. Vi såg teaterversionen av boken med samma namn; Svinalängorna. Jag hade ett hum vad den handlade om trots att jag inte läst den men visste inte riktigt vad jag kunde förvänta mig av teaterversionen. Framme på scenen stog en gamal soffa och runt den var transparenta tyger spända som en avlångt rum. Jag var skeptiskt. Jag gillar scenografi. Det här var... bara tyg. Upp på scenen kommer två kvinnor varav den ena är författarinnan själv. Hon berättar om sina tankar kring boken som teater efter frågor av den andra kvinnan (som jag misstänker är producenten ev pjäsen). Hon berättar om det som skiljer dem åt och vad hon eventuellt tycker saknas. Hon är allmänt positiv, om än lågmäld, men verkar stolt och glad över att boken är pjäs. Hon avslutar med att säga att hon önskar att inga barn ska behöva ha den som barnen i hennes historia. Sen slockar scenen.
När den tänds springer två flickor mot varann och kramas i mitten. Lampor tänds... eller projektorer. För nu är tygerna täckta med bilder. Skådespelarna börjar tala. Något om att har kan ingen hitta dem. Fastän de vet att ingen letar efter dem. Eftersom de ligger avsupna hemma på Fridhem. Plötsligt är tygerna inte längre tyger, utan... en skog. En grön skog någonstans i Skåne i mitten på 70-talet. Och i skogen står två rädda 12 åriga flickor.
2 och en halvtimme senare har jag gråtit och skrattat. Men mest gråtit. När jag skrattat har det satt sig i halsen. Så som man skrattar åt något i försvar. Men främst har jag i 2 och en halv timme varit i Skåne, i ett bostadsområde som kallas Svinalängorna, tillsammas med Leena och Åse. Motvilligt har jag slukat varje ord när de berättat om deras mammor och pappor. Som älskar, super, lovar, gråter, slåss, sviker och försvinner. Jag vill veta, men det gör så ont att höra.
Jag vet inte hur boken är. Jag vet inte hur filmen kommer blir. Men jag vet att pjäsen var bland det starkaste jag sett och jag är så tacksam över att man vågar göra den. För den är hård och grym och hemskt. Och tyvärr alldeles sann och verklig, lika mycket idag som på 70talet.
Clara slår ett slag för nykterheten. Jag slår ett slag för verkligheten. Alkohol är en stor del av vårat samhälle. Kanske för stort för att utrota. Kanske kan vi börja med att våga prata. Om hur alkoholen kan se ut, om hur många barn som tvingas se mamma och pappa fulla varje helg, kväll eller dag. Och att den inte alltid gör det. Alkoholism är en nedärvd missbrukargen. Den kan uttrycka sig om spel, sex, knark eller cigaretter. Eller som några glas vin för mycket. Alla som dricker ett glas vin blir inte alkoholister. Men de som blir det kommer inte undan, såvida de inte själva vill det och sen får hjälp. De behövs sjukvård och kärlek för att bli fri. Men utan vilja blir det inget alls.
Men det är jobbigt. Det är jobbigt att behöva säga till sin mamma; Mamma, jag tycker inte om när du är full. Jag tycker inte om när du inte kan prata ordentligt och inte kan se mig i ögonen. Jag vill äta middag med sig och höra dig läsa gonattsaga. Ett barn ska aldrig behöva be sin mamma eller pappa om nykterhet.
Det är mitt löfte till min dotter. Aldrig ska du behöva uppleva det som Leena göra. Se det som hon ser. Däremot tycker jag Du som läser detta ska gå och uppleva det som Leena och Åse berättar. För alla utsatta barns skull. Så måste se, kanske för att våga tala om det.
Mer om pjäsen här.
När den tänds springer två flickor mot varann och kramas i mitten. Lampor tänds... eller projektorer. För nu är tygerna täckta med bilder. Skådespelarna börjar tala. Något om att har kan ingen hitta dem. Fastän de vet att ingen letar efter dem. Eftersom de ligger avsupna hemma på Fridhem. Plötsligt är tygerna inte längre tyger, utan... en skog. En grön skog någonstans i Skåne i mitten på 70-talet. Och i skogen står två rädda 12 åriga flickor.
2 och en halvtimme senare har jag gråtit och skrattat. Men mest gråtit. När jag skrattat har det satt sig i halsen. Så som man skrattar åt något i försvar. Men främst har jag i 2 och en halv timme varit i Skåne, i ett bostadsområde som kallas Svinalängorna, tillsammas med Leena och Åse. Motvilligt har jag slukat varje ord när de berättat om deras mammor och pappor. Som älskar, super, lovar, gråter, slåss, sviker och försvinner. Jag vill veta, men det gör så ont att höra.
Jag vet inte hur boken är. Jag vet inte hur filmen kommer blir. Men jag vet att pjäsen var bland det starkaste jag sett och jag är så tacksam över att man vågar göra den. För den är hård och grym och hemskt. Och tyvärr alldeles sann och verklig, lika mycket idag som på 70talet.
Clara slår ett slag för nykterheten. Jag slår ett slag för verkligheten. Alkohol är en stor del av vårat samhälle. Kanske för stort för att utrota. Kanske kan vi börja med att våga prata. Om hur alkoholen kan se ut, om hur många barn som tvingas se mamma och pappa fulla varje helg, kväll eller dag. Och att den inte alltid gör det. Alkoholism är en nedärvd missbrukargen. Den kan uttrycka sig om spel, sex, knark eller cigaretter. Eller som några glas vin för mycket. Alla som dricker ett glas vin blir inte alkoholister. Men de som blir det kommer inte undan, såvida de inte själva vill det och sen får hjälp. De behövs sjukvård och kärlek för att bli fri. Men utan vilja blir det inget alls.
Men det är jobbigt. Det är jobbigt att behöva säga till sin mamma; Mamma, jag tycker inte om när du är full. Jag tycker inte om när du inte kan prata ordentligt och inte kan se mig i ögonen. Jag vill äta middag med sig och höra dig läsa gonattsaga. Ett barn ska aldrig behöva be sin mamma eller pappa om nykterhet.
Det är mitt löfte till min dotter. Aldrig ska du behöva uppleva det som Leena göra. Se det som hon ser. Däremot tycker jag Du som läser detta ska gå och uppleva det som Leena och Åse berättar. För alla utsatta barns skull. Så måste se, kanske för att våga tala om det.
Mer om pjäsen här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar