GeoTagged, [N59.31113, W18.05672]
Nu är det dax att erkänna. Att få barn är det bästa som hänt mig. Och att leva med Johan förstås. Utan honom, inga barn. Och sen är han förstås jordens finast man.
Men. Mammahood rocks. Klychigt men sant. I löv it.
tisdag 26 januari 2010
Klycha
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Trots att det låter sliskigt är det så himla fint. Jag längtar tills det blir dags för mig att yngla av sig. Tills dess får jag nöja mig med att gosa med andras barn. Det har ju också sina fördelar, man slipper ju skrik och bajs.
Jag visste inte att det var något man måste "erkänna". Verkar lite ängsligt, alltså inte du, men möjligen din generation? Vet ej, känner inga unga mammor. De av mina kompisar som har bebisar är 40+ och just föräldraskapet har inte varit något att sätta på undantag som jag har upplevt det.
Elsie är en väldigt gullig unge.
linnea: du har något riktigt roligt framför dig :)
cruella: 'man' måste inte erkänna det, men jag var nog tvungen att kalla mitt för ett erkännande. för som du mycket riktigt gissade så kommer jag nog från en generation kvinnor där barn inte står så högt i kurs. eller snarare, karriär står högre. inte för alla, men i min bekantskapskrets (inte mina nära vänner dock) är det nog så. man sviker gänget lite på nåt sätt.
och tack. hennes gullighet är helt omöjligt för mig att vara något annat än partisk om. så jag håller med :)
Skicka en kommentar