Vissa människor inspirerar mig. Människor som gör bra saker, vackra saker, svåra saker. Det är väl inget farligt med det?
Eller? Att tycka att en annan människa gör ett bra jobb eller har en skön inställning till saker är ju bra. Att tycka att någon är så bra att man önskar att man vore lite mer så själv är nog ganska vanligt. Att se upp till någon gör nog alla. Och det är väl ok, så länge man inte ser ner på sig själv. Men det är lätt att sätta någon på pedistal och då hamnar man plötsligt själv på marken med blicken mot skyn. Och då är det lätt att tappa uppfattningen om sig själv.
Jag vet vad jag pratar om. För 5 år sen mötte jag en tjej som jag tyckte var ambiös, smart och driftig. Vi blev vänner, sen partners i ett filmprojekt. Men istället för att bygga upp mitt egna självförtroende byggde jag en högre och högre pedistal till henne. Snart var hon så högt upp att jag inte längre såg när hon gjorde fel. Och jag var så långt ner att jag inte såg mig själv. Vem jag var, vad jag ville. Jag såg bara allt jag inte var, som hon var.
När jag ser tillbaka på den tiden så känner jag inte igen mig. Vad är det för en svag människa som ser ner på sig själv så mycket att hon förintar sig själv för att vara som någon annan? Men skrattet sätter sig i halsen. Jag insåg häromdagen att jag fortfarande gör så här mot mig själv.
En god vän till mig har flera barn och jag har alltid sett upp till hennes sätt att vara mamma och människa. Det började smått, men ju mer tiden lidit har jag insett att när jag inte varit som hon har jag fått dåligt samvete och känt mig som en dålig mor. Varför leker inte jag med Elsie mer? Varför bär jag henne inte mer, varför ammade jag inte längre? Varför lät jag henne inte sova i vår säng längre, varför har jag lämnade bort henne över natten när hon var så liten? Varför kräver jag så mycket egentid när jag borde ägna de närmaste åren bara åt Elsie? Men det riktigt orättvisa i detta är att min vän har aldrig sagt att jag måste vara så här. Hon förmedlar bara sitt sätt, sina livsval. Hon kräver inte att jag ska göra likadant. Hon gör det hon tycker är bäst och delar såklart gärna med sig av det. Det är jag som tar det fel. Jag tar det som instruktioner. Jag ser på henne och tänker; 'En sån mor vill jag oxå vara'. Men vill jag verkligen det? Eller tror jag att jag vill det bara för att jag ser upp till henne?
Där ligger faran. Det är farligt att se upp någon. Man kan få solen i ögonen och bli helt förblindad. Det blev jag. Och det blir jag fortfarande. Och jag måste lära mig att behärska det. För det försvinner inte i ett trollslag. Det försvinner inte för att man vet om det. Men man kan ha lite koll på sig själv. Och vända tillbaka blicken på sig själv. Titta länge och noga och försöka se. Att man duger.
Eller? Att tycka att en annan människa gör ett bra jobb eller har en skön inställning till saker är ju bra. Att tycka att någon är så bra att man önskar att man vore lite mer så själv är nog ganska vanligt. Att se upp till någon gör nog alla. Och det är väl ok, så länge man inte ser ner på sig själv. Men det är lätt att sätta någon på pedistal och då hamnar man plötsligt själv på marken med blicken mot skyn. Och då är det lätt att tappa uppfattningen om sig själv.
Jag vet vad jag pratar om. För 5 år sen mötte jag en tjej som jag tyckte var ambiös, smart och driftig. Vi blev vänner, sen partners i ett filmprojekt. Men istället för att bygga upp mitt egna självförtroende byggde jag en högre och högre pedistal till henne. Snart var hon så högt upp att jag inte längre såg när hon gjorde fel. Och jag var så långt ner att jag inte såg mig själv. Vem jag var, vad jag ville. Jag såg bara allt jag inte var, som hon var.
När jag ser tillbaka på den tiden så känner jag inte igen mig. Vad är det för en svag människa som ser ner på sig själv så mycket att hon förintar sig själv för att vara som någon annan? Men skrattet sätter sig i halsen. Jag insåg häromdagen att jag fortfarande gör så här mot mig själv.
En god vän till mig har flera barn och jag har alltid sett upp till hennes sätt att vara mamma och människa. Det började smått, men ju mer tiden lidit har jag insett att när jag inte varit som hon har jag fått dåligt samvete och känt mig som en dålig mor. Varför leker inte jag med Elsie mer? Varför bär jag henne inte mer, varför ammade jag inte längre? Varför lät jag henne inte sova i vår säng längre, varför har jag lämnade bort henne över natten när hon var så liten? Varför kräver jag så mycket egentid när jag borde ägna de närmaste åren bara åt Elsie? Men det riktigt orättvisa i detta är att min vän har aldrig sagt att jag måste vara så här. Hon förmedlar bara sitt sätt, sina livsval. Hon kräver inte att jag ska göra likadant. Hon gör det hon tycker är bäst och delar såklart gärna med sig av det. Det är jag som tar det fel. Jag tar det som instruktioner. Jag ser på henne och tänker; 'En sån mor vill jag oxå vara'. Men vill jag verkligen det? Eller tror jag att jag vill det bara för att jag ser upp till henne?
Där ligger faran. Det är farligt att se upp någon. Man kan få solen i ögonen och bli helt förblindad. Det blev jag. Och det blir jag fortfarande. Och jag måste lära mig att behärska det. För det försvinner inte i ett trollslag. Det försvinner inte för att man vet om det. Men man kan ha lite koll på sig själv. Och vända tillbaka blicken på sig själv. Titta länge och noga och försöka se. Att man duger.
7 kommentarer:
skriv mer krönikor! jag älskar att läsa när du skriver sånt här, du är sjukt jävla duktig på det!
och bara för att du är mamma så behöver du inte känna pressen att vara perfekt, mammor och kvinnor i allmänhet har också egna behov att tillfredställa utanför hemlivet. en bra mamma är en nöjd mamma! men det vet du ju redan!
Ja du. Jag tänker som så att om man inte är trygg med de val man gör så kanske man känner som du. Ta inte det här på fel sätt nu för det är bara ett exempel men ville du innerst inne själv helt övertygat lämna E över natt? Eller var det någon annans sätt att vara mamma och göra ett sånt val som fick dig i den riktningen? Det saknas ju inte precis propaganda för att man akta sig för att gå upp i sin unge och sitt mammande för mycket; det sa du ju själv i ett annat inlägg. Att det var lite belastande i vissa kretsar kring dig att erkänna att man gillade föräldraskapet mer än något annat man gjort.
Jag värderar varken det ena eller det andra, men som du säger, det är viktigt att hitta sitt eget sätt i alltihop. Man kommer ju inte undan andra människor och deras val.
Och du, man behöver verkligen inte vara så helgjuten, vilka val man än gör. Det är verkligen helt okej att ta genvägar, att ändra sig, att göra annat än man tänkt för att man tappade sugen eller vad som helst. Du kommer att komma till korta som morsa tusen miljoner gånger. Och resa dig varenda gång. Och ungarna lever och frodas och vet inte skillnaden.
malin: tack, kul att du tycker det.
cruella: jag kan väl börja med att svara på konkreta frågan; jag ville verkligen lämna bort Elsie över natten, det var helt mitt eget val och ingen påverkade mig att göra så. Jag hade en skön kväll och längtade knappt efter henne. jag vill dessutom göra det snart igen. Inte för att jag inte älskar mitt barn, utan för att jag behöver vila från allt ibland.
och sen vill jag säga om så som du skrev att du tänker att man inte är trygg med sina val om man känner som jag gör; det var väl lite det som hela krönikan gick ut på? det var väl inget jag gjorde nån hemlighet av.
men jag tycker att jag blir bättre och bättre. men jag antar att det kan vara svårt att veta eftersom du bara känner mig genom bloggen och det jag skriver här.
Det är väldigt intressant det du skriver, tror att många känner som du i alla möjliga situationer. Jag känner ofta att människor i min omgivning är mer "moraliska" än jag på något sätt, tror att de alltid har rätt och jag fel... vet inte vad det bottnar i, men det är verkligen jobbigt när det känns så! Men känns ju bättre när man erkänner att det är så det känns, precis som du gör på din blogg! Hoppas du fortsätter med det, jag uppskattar verkligen att läsa om dina funderingar. Kram
Jeg må sove NÅ, men takk for en veldig fin tekst
Jag gillar det du skriver! Kan man tänka sig fler krönikor på samma tema? Efter "se upp" så kommer "se ner" och därefter... ?
Jenny, inte en dum ide, ska jag fundera lite på :)
Skicka en kommentar