Häromdagen var jag på ett mingel/event (det händer inte så ofta nuförtiden). Jag kände mig peppad inför det eftersom Elsie skulle med och man är ju löjligt stolt som mamma över sin bebis (vilket jag innan jag fick barn tyckte var skitlöjligt, men nu såklart förstår varför... ens egna unge är ju fantastisk).
Väl där träffade jag en litet antal damer och herrar jag känner och hälsade glatt på dem och presenterade ungen för alla som ville skaka hand med en nyfiken men något förvirrad snart 9 månaders bebis. Det var trevligt, jag åt en bit, småpratade lite och tittade på folk. Men sen kom de krypande... (Jag hatar dem, jag önskar att de kunde försvinna, men styr tydligen inte över dem)
Tre musketörer. Tre (anti-)vänner. Tre känslobomber. Mindervärdeskomplexet. Prestationsångesten. Töntstämpeln. Allt på en och samma gång (en för alla, alla för en). Alla där är så himla balla och coola och jag är bara en liten tönt i för kort klänning och fåniga tajts. Med en unge på armen men inget ballt jobb i bakfickan att vifta med. Inga horder av 'bekanta' som vill ha kindpussar eller myskramar. Plötsligt gick det inte att småprata längre. Jag får tunghäfta och klämmer till slut ur mig konstiga saker om färgen rosa på småtjejer (inget glatt mottagande). Varför blir det så här? Jag är 32 år och mamma. Jag är inte 14 och utfrysningsoffer längre. Men varför känns det så ibland?
Varför har vi så svårt att lämna våra gamla roller? Ibland när jag kommer hem till mamma blir jag en sur unge som ska ha allt på sitt sätt. När jag träffar gamla gymnasiekompisar faller jag tillbaka i 'rebellfacket', det ska snackas med fula ord och om snuskiga saker. Bland trendiga människor får jag ångest och panik och vill springa. Tom de gravida trendigarna. Inte ens där kan jag känna att jag passar in. Nej, jag blir en fåntratt och mespropp. (Jag ÄR ingen fåntratt och mespropp!)
Det hade varit roligare om jag lagt mig ner på golvet och sparkat med benen och skrikigt KUUUUKHOOOORA på ballacoolamediamänniskor-eventet. Iallafall extremt frigörande.
Väl där träffade jag en litet antal damer och herrar jag känner och hälsade glatt på dem och presenterade ungen för alla som ville skaka hand med en nyfiken men något förvirrad snart 9 månaders bebis. Det var trevligt, jag åt en bit, småpratade lite och tittade på folk. Men sen kom de krypande... (Jag hatar dem, jag önskar att de kunde försvinna, men styr tydligen inte över dem)
Tre musketörer. Tre (anti-)vänner. Tre känslobomber. Mindervärdeskomplexet. Prestationsångesten. Töntstämpeln. Allt på en och samma gång (en för alla, alla för en). Alla där är så himla balla och coola och jag är bara en liten tönt i för kort klänning och fåniga tajts. Med en unge på armen men inget ballt jobb i bakfickan att vifta med. Inga horder av 'bekanta' som vill ha kindpussar eller myskramar. Plötsligt gick det inte att småprata längre. Jag får tunghäfta och klämmer till slut ur mig konstiga saker om färgen rosa på småtjejer (inget glatt mottagande). Varför blir det så här? Jag är 32 år och mamma. Jag är inte 14 och utfrysningsoffer längre. Men varför känns det så ibland?
Varför har vi så svårt att lämna våra gamla roller? Ibland när jag kommer hem till mamma blir jag en sur unge som ska ha allt på sitt sätt. När jag träffar gamla gymnasiekompisar faller jag tillbaka i 'rebellfacket', det ska snackas med fula ord och om snuskiga saker. Bland trendiga människor får jag ångest och panik och vill springa. Tom de gravida trendigarna. Inte ens där kan jag känna att jag passar in. Nej, jag blir en fåntratt och mespropp. (Jag ÄR ingen fåntratt och mespropp!)
Det hade varit roligare om jag lagt mig ner på golvet och sparkat med benen och skrikigt KUUUUKHOOOORA på ballacoolamediamänniskor-eventet. Iallafall extremt frigörande.
6 kommentarer:
åh vad jag känner igen mig. jag tror det är den här staden litegranna, man möter så mycket "häftigt" folk, man kan inte värja sig. det gäller att komma ihåg vad man själv tycker är viktigt då. att det är de som släpper in en som är de man tycker om, inte de som bara är yta. de som vågar vara töntiga och erkänna sina fel och brister. jag tror att du är en skitbra, intressant och mysig person, trots att jag bara känner dig genom bloggen. jag hade gärnat pratat om rosa med dig!
Det handlar om att vila stadigt i sig själv. Att helt och hållet skita i vad man TROR att andra tycker om en. Det handlar om att ta kål på sina hjärnspöken, för det är det är, ingenting annat. Alla andra är inte coolare, ballare, mer intelektuella har trendigare jobb. Det handlar om att ta hand om sig själv, sluta misshandla sitt eget självförtroende. För när man har lyckats med det, så kommer resten som ett brev på posten. Man blir harmonisk, livet ler, tunghäftan släpper och man formar sitt eget liv och framtid. Man tar för sig och blir mindre krävande. Man slutar vara avundsjuk och missunnsam mot andra. För när man låter sig själv vara sig själv och man accepterar sina tillkortakommanden, så blir andra människor en tillgång som man är glad för, inte ett hinder som gör att man känner sig liten.
Inte så lätt att ro i land med kanske, men det går. Tro mig, been there, done that osv...
Det är som att sluta röka, skitjobbigt i början men efter ett tag så är man tacksam mot sig själv att man slutade, för man mår ju så mycket bättre.
/Annika
ps. fast man måste jobba med sig själv hela tiden. Jag letar jobb nu och det är läskigt för tänk om ingen vill ha mig, jag är för gammal, inte tillräkligt cool, ball... ja, du vet, sjävlförtroendet slits i kanterna, inte roligt.
En vän sa till mig en gång; "du är inte så viktig som du tror!"
Först tog jag extremt illa vid mig men sedan förklarade hon vad hon menade; att folk i allmänhet har bättre saker för sig/är för självupptagna för att bry sig om vad lilla jag gör eller säger i detalj. och så är det ju, jag går ju inte hem från en fest och sätter folks liv i fack baserat på ETT möte, det mesta folk säger minns man ju ändå inte. Tragiskt kanske, men vill man verkligen vara vän med ALLA eller ha mycket tid till dom man verkligen tycker om?
Jag förstår totalt. Jag har superångest inför alla återträffar av just denna anledning. Hur ska man förhålla sig till de coola som rökte på skolgården när man själv var plugghästen? Det spelar ingen roll hur man objektivt sätt "lyckats" idag. Det hänger kvar.
jag känner nästan jämt så.
att jag är ful, inte nog häftig, alldeles för tantigt klädd.
och med det kreativa tycker jag aldrig att det blir bra nog, och säger någon att det är bra så tänker jag bara att det är en lyckträff eller att personen inte förstår bättre.
med dig vill jag iaf alltid prata om rosa.
och hade du slängt dig ner på golvet hade jag lagt mig bredvid och skrikigt i kör.
jag tycker aldrig att du verkar töntig och dessutom är det tråkigt för alla som gör sig coola genom jobbet.
hallå, det är ju bara ett jobb liksom.
tack! för alla insiktfulla och braiga kommentarer! skönt att veta att man inte är ensam och skönt att veta att det finns 'en väg ut'. Annika; jag har tagit dina ord på allvar och kommer snart skriva ett inlägg om mina 'åtgärder'.
Skicka en kommentar