Say No to pulver

Jag känner inte många kvinnor som inte nån gång haft issues med sin vikt. En del tar till sunda metoder med tallriksmodeller, friskis pass eller tar sig råd att skaffa en PT medan andra svälter sig med hemska soppor/bars/milkshakes eller går slaviskt efter konstiga 'medicinskt utvecklade' dieter. Jag gjorde själv en helomvändning för snart 7 år sen när jag julen 2003 bestämde mig för att jag inte vad nöjd med hur jag behandlande min kropp. Jag var 160 lång och vägde runt 72 kg, jag var inte farligt överviktig men hade inte en vikt som passade min lilla korta kropp. Jag skyllde i många år på kraftig benstomme men sanningen var den att jag åt chips och cola till frukost, festade mycket och hade aldrig tränat en dag i mitt liv (i princip). Så jag tog mig i kragen, köpte böcker om kropp och själ och läste allt om olika dieter. Jag tog lite av viktväktarna, lite av vad som senare skulle bli den väldigt populära GI metoden, avstod ifrån nästan alla kolhydrater under en kort 'komigång-period' och åt inget godis eller chips. Det enda jag tillät mig var att gå och dricka öl med mina klasskompisar då och då (jag pluggade i London under denna tid). Jag började springa 3 dagar i veckan och gjorde små hemma-styrkepass framför tv. Under tre månader tappade jag 17 kg och kom hem i mars med en liten petite kropp på 55 kg. Jag var ofantligt stolt över mig själv och näst efter att ha fött barn är det fortfarande det bästa jag gjort. Frågorna haglade över mig, hur hade jag gjort? Vilken diet gick jag på? Jag svarade som det var, att jag hade ändrat hela min livsstil och sättet att äta och tänka kring mat. Med stolthet i rösten.

Eftersom jag hade klarat det helt utan soppor och andra 'magiska metoder' har jag sen dess varit väldigt negativt inställd till alla slags 'metoder'. Jag har heller inte hört om någon som egentligen har lyckats gå ner och OCH behålla den vikten efter en 'kur' av något slag. Jag tror på förändring av dåliga vanor och gamla mönster. Jag tror på kunskap om kropp och själ och sambandet.

Åren gick och jag har mer eller mindre behållt mina goda vanor. Gått upp 5 kg till en trivsam vikt på 60. Men med en mammaledighetsviktökning på nästan 10 kg (OBS; inte gravditetskilon, jag gick ner nästan allt efter några veckor av sig självt) som kom sig av en kombination av att jag slutade amma, slutade promenera (eftersom det var fullkomligt snökaos i flera veckor) och fortsatte äta massa snask kände jag i mars att det var dax att vända skeppet. Jag hade slutat äta snask på vardagar, tränade en till tre gånger i veckan med inget hände. Därför blev jag nyfiken när en mycket god och smart kvinnlig vän berättade att hon gått ner 4 kg på en vecka och sen fortsatt gå ner i vikt med Cambridge metoden. Och eftersom jag alltid rackat ner på såna här saker bestämde jag mig för att sätta kött på benen. Man kan inte snacka skit om nåt man inte provat tänkte jag och såg framför mig hur jag skulle smalna av på en vecka och kunna ha alla mina fina klänningar redan påföljande helg. Jag gick till deras butik i Hornstull och blev väl möt, fick information och köpte en veckas konsumtion av pulver för en sk 'Ren kur'. Den ska ge en viktminskning på 1,5- 4 kg/vecka. Det här är min dagbok från den veckan:

Dag 1:
Första dagen kändes ok. Jag var väldigt hungrig på eftermiddagen men efter middagsdrinken kändes det ok. Jag gick på Yoga la mig kl 22. Lite Svårt att dricka allt vatten men det gick.

Dag 2:
Idag var det mycket värre. Jag tog en kopp te till frukost så jag fick dricka extra mycket vatten. Dagen gick ok, kände mig tröttare än vanligt. På eftermiddagen dippade jag rejält och kl halv fyra fick jag en grym huvudvärk. Den avtog lite efter middagsdrinken vid halv sex-tiden men känns ändå fortfarande (skrev kl 22).
ps. jag gjorde ett minispa nu på kvällen. La ansiktsmask, hällde upp ett bad, tände ljus och satte på avslappningsmusik, släckte och sjönk ner. Ljuvligt. Mår lite bättre nu faktiskt. Nu; Vatten!

Dag 3:
Förmiddagen idag var asjobbig. Var supertrött och hade jordens spänningshuvudvärk. Elsie och jag stannade hemma större delen av dagen och slöade. Hon var oxå trött. Men efter en promis/bussresa till Ringen kändes det bättre och kvällen har faktiskt varit ok. Jag har aldrig druckit så mycket vatten men ändå fortsatt vara törstig! Galet!

Dag 4:
Idag har varit ganska bra. Inte så farliga hungerskänslor. Blev lite jobbigt på fm när jag hade varit i Skärholmen och var på väg hem, det gick lite för långt mellan frulle och lunch, men det gick! Lite vatten kommer man långt med just nu. Men jag är galet sugen på lax, rött vin, parmesanost & balsamicosyrap, ägg med salt till frukost och en stor bit kladdkaka vore inte helt fel. Och latte!! En stor fet skummig latte.

Dag 5:
Mått ok idag, kände mig energisk under träningen. Dagen var bra, inte så hungrig. Lite värre på kvällen. Drömmer om mat och allt gott jag vill laga och äta.
ps. Johan säger att jag fått dålig andedräkt. En bieffekt jag visste kunde komma.

Dag 6:
Haft huvudvärk hela eftermiddagen och kvällen. Dagen var ok. Känt mig trött från och till framför allt på fm. Hungern ok. Fortfarande mycket sugen på riktigt mat (de påstår att man inte ska känna nån direkt hunger och/eller matsug vid denna tidpunkt i kuren men så är det inte för mig). Det här gör jag aldrig om.

Dag 7: Sista dagen!
Stor besvikelse. Gick och vägade mig 2 ggr på 2 olika ställen. Båda visade det depprimerande resultatet av en viktminskning på endast 2,5 kg. Och 2 av dem är bara vätska som jag kommer att gå upp igen när jag börjar äta mat. Kuren har misslycktas totalt. Fortfarande samma midjemått oxå. Inget har hänt. Jag plågade mig själv i en vecka helt i onödan. Varit hungrig hela dagen. Nu huvudvärk. Ursh. Imorgon, MAT! Hurra!

Alltså: Jag hade på kvällen av den sista kuren gått ner en halvt fjuttigt kilo (räknar bort de två jag skulle gå upp igen direkt). Det hade jag kunnat klara själv genom att bara äta nyttigt och röra på mig som vanligt (jag tränat 2-3 ggr/veckan; afro dans, core och yoga). Kuren var värdelös för mig.

Dagen efter gick jag tillbaka till stället jag köpt kuren för en 'officiell' vikt och midjemåtts koll. En yngre tjej hjälper mig att väga mig och jag hade gått ner ytteligare ett kilo över natten (detta var mitt på dagen och jag hade ätit en lätt frukost men ingen lunch ännu). Men jag var ändå besviken. Men inte så besviken som jag skulle bli när hon mätte min midja som hade ÖKAT med två centimeter! Kvinnan tittade hjälplöst på mig, kliande sig i skallen och sa att hon skulle gå och kolla med sin chef. Chefen kom och mätte om mig. Hon drog till ordentligt med måttbandet och VIPS så hade jag minskat en centimeter från utsprungsmåttet. Kanten på måttbandet skar i mitt goa fett. Jag kokade av irritation men valde 'the high road'. Jag sa att jag var besviken och inte hade fått det resultat jag hade förväntat mig. Hon erbjöd mig att komma på ett nytt besök och prata fortsatt mat och diet. Jag skulle ringa om tid. Det gjorde jag inte. Jag gick därifrån, 250 (medlemsavgift) + 470 (21 pulverpaket = 1 veckas 'mat') fattigare, men en pulveriserad erfarenhet rikare.

Jag vet hur man äter nyttigt och kan nästan lika mycket som hon om motion, näringslära, och kostens inverkan på kropp och själ. Och en sak är säker. Det finns inget som är så underbart för själen som en god måltid riktigt mat. Det kommer jag aldrig att offra igen. För det går och äta gott och nyttigt och ingen människa ska behöva plågas med smaklösa pulversoppor och milkshakes med kemsik bismak.

ps. Boken på bilden, 'Den självläkande människan' är en fantastisk källa av information om hur man ska äta och varför. Rekommenderas.

'Manligtkönsorganprostutierad'

Häromdagen var jag på ett mingel/event (det händer inte så ofta nuförtiden). Jag kände mig peppad inför det eftersom Elsie skulle med och man är ju löjligt stolt som mamma över sin bebis (vilket jag innan jag fick barn tyckte var skitlöjligt, men nu såklart förstår varför... ens egna unge är ju fantastisk).

Väl där träffade jag en litet antal damer och herrar jag känner och hälsade glatt på dem och presenterade ungen för alla som ville skaka hand med en nyfiken men något förvirrad snart 9 månaders bebis. Det var trevligt, jag åt en bit, småpratade lite och tittade på folk. Men sen kom de krypande... (Jag hatar dem, jag önskar att de kunde försvinna, men styr tydligen inte över dem)

Tre musketörer. Tre (anti-)vänner. Tre känslobomber. Mindervärdeskomplexet. Prestationsångesten. Töntstämpeln. Allt på en och samma gång (en för alla, alla för en). Alla där är så himla balla och coola och jag är bara en liten tönt i för kort klänning och fåniga tajts. Med en unge på armen men inget ballt jobb i bakfickan att vifta med. Inga horder av 'bekanta' som vill ha kindpussar eller myskramar. Plötsligt gick det inte att småprata längre. Jag får tunghäfta och klämmer till slut ur mig konstiga saker om färgen rosa på småtjejer (inget glatt mottagande). Varför blir det så här? Jag är 32 år och mamma. Jag är inte 14 och utfrysningsoffer längre. Men varför känns det så ibland?

Varför har vi så svårt att lämna våra gamla roller? Ibland när jag kommer hem till mamma blir jag en sur unge som ska ha allt på sitt sätt. När jag träffar gamla gymnasiekompisar faller jag tillbaka i 'rebellfacket', det ska snackas med fula ord och om snuskiga saker. Bland trendiga människor får jag ångest och panik och vill springa. Tom de gravida trendigarna. Inte ens där kan jag känna att jag passar in. Nej, jag blir en fåntratt och mespropp. (Jag ÄR ingen fåntratt och mespropp!)

Det hade varit roligare om jag lagt mig ner på golvet och sparkat med benen och skrikigt KUUUUKHOOOORA på ballacoolamediamänniskor-eventet. Iallafall extremt frigörande.

Ta mig till nuet

Jag tittar på den lilla nya människan. Hon är så smal och liten, så rosa och näpen. Hennes drag så tydliga och hennes blick går från sömn till vaken, mätt till hungrig, glad till ledsen. Och det är allt. Hon vill inget mer, hon kräver inget mer. Hon vet inget annat. Hon lever i nuet. Vet inget om igår, imorgon eller nästa vecka. Hon är en del av allt och allt är en del av henne. Hon finns, här och nu.

Hennes mamma lägger läpparna mot hennes panna och pussar och luktar samtidigt. Viskar nåt ord till henne som hon inte förstår men som är fyllt med kärlek. Hon känner mamma lukt. Det är mat och trygghet. Det är hennes första kärlek, men för henne är allt bara här och nu.

Hon sover på en fåtölj, omringade av filtar. I den fosterställningen som hon övat på i sin mammas mage tills för en månad sen, när hon kom ut och landade på mammas bröst. Jag sitter bredvid, men kan lika gärna vara i en annan stad, en annan värld. Det finns bara hon och nuet. Ingen Faster, kusin, Farmor, middagsbjudning eller klocka. Bara här och nu.

Varför minns jag inte det här? Varför tittar på Kira och hennes mamma och pappa och upplever det som om jag aldrig varit med om det de är med om? Jag var ju där, jag vet att jag var där, Elsies första månad i livet. Men jag minns inget. Jag minns inte att jag satt och snosade på hennes huvud. Jag minns inte att hon låg och sov medan vi åt middag, jag minns inte att jag tog henne nånstans, jag minns ens inte att jag var lycklig. Jag minns för f*n ingenting. Förmodligen var vi inte med om exakt samma saker som min bror och hans flickvän är, allas förutsättningar är olika. Men jag känner mig... vågar jag säga det... snuvad på något. Den där första tiden. Är borta. Eller har jag förträngt den? Vart är minnena?

Jag tror jag vet. Jag levde inte i nuet då. Jag längtade ständigt framåt. Tills hon blev äldre, kunde sitta, sluta amma, sova bättre. Jag fick lite panik över att hon var så försvarslös och osjälvständig. Panik över att jag hade ansvar för henne. Så jag väntade och längtade. Och levde i längtan efter framtiden. Inte i nuet. Och det var där allt hände. Allt det där lilla, som jag nu ser hos Kira och hennes föräldrar. Allt det som jag missade. Inte tog in och la i minnesbanken. För den var fullt upptagen med att försöka ladda ner osläppta versioner av framtiden.

Idag är allt underbart men Elsie. Jag njuter av henne dagligen, hennes framsteg och äventyr. Det händer nu. Men är jag där?

Se upp

Vissa människor inspirerar mig. Människor som gör bra saker, vackra saker, svåra saker. Det är väl inget farligt med det?

Eller? Att tycka att en annan människa gör ett bra jobb eller har en skön inställning till saker är ju bra. Att tycka att någon är så bra att man önskar att man vore lite mer så själv är nog ganska vanligt. Att se upp till någon gör nog alla. Och det är väl ok, så länge man inte ser ner på sig själv. Men det är lätt att sätta någon på pedistal och då hamnar man plötsligt själv på marken med blicken mot skyn. Och då är det lätt att tappa uppfattningen om sig själv.

Jag vet vad jag pratar om. För 5 år sen mötte jag en tjej som jag tyckte var ambiös, smart och driftig. Vi blev vänner, sen partners i ett filmprojekt. Men istället för att bygga upp mitt egna självförtroende byggde jag en högre och högre pedistal till henne. Snart var hon så högt upp att jag inte längre såg när hon gjorde fel. Och jag var så långt ner att jag inte såg mig själv. Vem jag var, vad jag ville. Jag såg bara allt jag inte var, som hon var.

När jag ser tillbaka på den tiden så känner jag inte igen mig. Vad är det för en svag människa som ser ner på sig själv så mycket att hon förintar sig själv för att vara som någon annan? Men skrattet sätter sig i halsen. Jag insåg häromdagen att jag fortfarande gör så här mot mig själv.

En god vän till mig har flera barn och jag har alltid sett upp till hennes sätt att vara mamma och människa. Det började smått, men ju mer tiden lidit har jag insett att när jag inte varit som hon har jag fått dåligt samvete och känt mig som en dålig mor. Varför leker inte jag med Elsie mer? Varför bär jag henne inte mer, varför ammade jag inte längre? Varför lät jag henne inte sova i vår säng längre, varför har jag lämnade bort henne över natten när hon var så liten? Varför kräver jag så mycket egentid när jag borde ägna de närmaste åren bara åt Elsie? Men det riktigt orättvisa i detta är att min vän har aldrig sagt att jag måste vara så här. Hon förmedlar bara sitt sätt, sina livsval. Hon kräver inte att jag ska göra likadant. Hon gör det hon tycker är bäst och delar såklart gärna med sig av det. Det är jag som tar det fel. Jag tar det som instruktioner. Jag ser på henne och tänker; 'En sån mor vill jag oxå vara'. Men vill jag verkligen det? Eller tror jag att jag vill det bara för att jag ser upp till henne?

Där ligger faran. Det är farligt att se upp någon. Man kan få solen i ögonen och bli helt förblindad. Det blev jag. Och det blir jag fortfarande. Och jag måste lära mig att behärska det. För det försvinner inte i ett trollslag. Det försvinner inte för att man vet om det. Men man kan ha lite koll på sig själv. Och vända tillbaka blicken på sig själv. Titta länge och noga och försöka se. Att man duger.

Svinjobbigt

I söndags bjöd min pappa och hans fru mig och Johan på teater. Vi såg teaterversionen av boken med samma namn; Svinalängorna. Jag hade ett hum vad den handlade om trots att jag inte läst den men visste inte riktigt vad jag kunde förvänta mig av teaterversionen. Framme på scenen stog en gamal soffa och runt den var transparenta tyger spända som en avlångt rum. Jag var skeptiskt. Jag gillar scenografi. Det här var... bara tyg. Upp på scenen kommer två kvinnor varav den ena är författarinnan själv. Hon berättar om sina tankar kring boken som teater efter frågor av den andra kvinnan (som jag misstänker är producenten ev pjäsen). Hon berättar om det som skiljer dem åt och vad hon eventuellt tycker saknas. Hon är allmänt positiv, om än lågmäld, men verkar stolt och glad över att boken är pjäs. Hon avslutar med att säga att hon önskar att inga barn ska behöva ha den som barnen i hennes historia. Sen slockar scenen.

När den tänds springer två flickor mot varann och kramas i mitten. Lampor tänds... eller projektorer. För nu är tygerna täckta med bilder. Skådespelarna börjar tala. Något om att har kan ingen hitta dem. Fastän de vet att ingen letar efter dem. Eftersom de ligger avsupna hemma på Fridhem. Plötsligt är tygerna inte längre tyger, utan... en skog. En grön skog någonstans i Skåne i mitten på 70-talet. Och i skogen står två rädda 12 åriga flickor.

2 och en halvtimme senare har jag gråtit och skrattat. Men mest gråtit. När jag skrattat har det satt sig i halsen. Så som man skrattar åt något i försvar. Men främst har jag i 2 och en halv timme varit i Skåne, i ett bostadsområde som kallas Svinalängorna, tillsammas med Leena och Åse. Motvilligt har jag slukat varje ord när de berättat om deras mammor och pappor. Som älskar, super, lovar, gråter, slåss, sviker och försvinner. Jag vill veta, men det gör så ont att höra.

Jag vet inte hur boken är. Jag vet inte hur filmen kommer blir. Men jag vet att pjäsen var bland det starkaste jag sett och jag är så tacksam över att man vågar göra den. För den är hård och grym och hemskt. Och tyvärr alldeles sann och verklig, lika mycket idag som på 70talet.

Clara slår ett slag för nykterheten. Jag slår ett slag för verkligheten. Alkohol är en stor del av vårat samhälle. Kanske för stort för att utrota. Kanske kan vi börja med att våga prata. Om hur alkoholen kan se ut, om hur många barn som tvingas se mamma och pappa fulla varje helg, kväll eller dag. Och att den inte alltid gör det. Alkoholism är en nedärvd missbrukargen. Den kan uttrycka sig om spel, sex, knark eller cigaretter. Eller som några glas vin för mycket. Alla som dricker ett glas vin blir inte alkoholister. Men de som blir det kommer inte undan, såvida de inte själva vill det och sen får hjälp. De behövs sjukvård och kärlek för att bli fri. Men utan vilja blir det inget alls.

Men det är jobbigt. Det är jobbigt att behöva säga till sin mamma; Mamma, jag tycker inte om när du är full. Jag tycker inte om när du inte kan prata ordentligt och inte kan se mig i ögonen. Jag vill äta middag med sig och höra dig läsa gonattsaga. Ett barn ska aldrig behöva be sin mamma eller pappa om nykterhet.

Det är mitt löfte till min dotter. Aldrig ska du behöva uppleva det som Leena göra. Se det som hon ser. Däremot tycker jag Du som läser detta ska gå och uppleva det som Leena och Åse berättar. För alla utsatta barns skull. Så måste se, kanske för att våga tala om det.

Mer om pjäsen här.

What ever happend to Gary?

Google är roligt. Och farligt.

Nu har det gått fem år. Jag tror fortfarande ibland att jag ser henne på gatan, här i Stockholm, vilket skulle vara väldigt konstigt eftersom hon förmodligen bor i London eller Polen. Jag får en kall obehagskänlsa långt ner i magen när jag ser någon med likadana glasögon eller frisyr. Hur kan denna människa fortfarande påverka mig efter all denna tid? Jag borde ha vuxit, mognat, lämnat det bakom mig. Men så är inte fallat. Igår googlade jag hennes namn och efter en stunds efterforskningar (jag älskar att försöka luska fram saker på nätet, får mig att känna mig som en grävande reporter eller en trevligare variant på Lisbeth Salander) fick jag reda på att hon bytt efternanm (gift sig?) och att hon fått en son, förmodligen under 2009. Hon gör fortfarande egna kortfilmer, som hon gjorde när vi var vänner, och driver en filmforumsite. Det verkar gå ganska bra för henne. Vilket egentligen inte förvånar mig, hon har alltid varit en väldigt ambitös person. Men inte av den beundransvärda typen som min vän Petter, utan en sådan som går över lik för att få som hon vill. Det förvånar mig tom att hon har barn. Jag fick känslan av att hon tyckte att kärlek, vänner, familj var alla saker som står i vägen för att lyckas. Det var iaf vad hon tyckte att jag inte hade tid med.

Låter jag bitter? Jag känner mig bitter. Jag kan inte förstå varför jag inte kan släppa människan och bara leva mitt liv. Men jag har en teori. Jag tror att man kan vara lycklig och olycklig på samma gång. Och jag är lycklig. Jag har en egen liten familj med Johan, Elsie och katterna. Vi bor underbart mysigt, vi har det relativt gott ställt och har fina familjer bakom oss. Dessutom så är Johan otroligt stöttande och vill att jag ska jobba med något som gör mig lycklig. Han säger ofta att han tror på mig och vet att jag kommer lyckas. Jag har fina vänner som tycker om mig och en blogg som har fantastiska läsare. Ja, detta är bara några saker som gör mitt liv fint. Och mig lycklig. Men så har vi den andra lilla biten. Den där som gör lite ont. Jag är avundsjuk på människor som har roliga jobb. Jag är bitter på en person som sårade mig för 5 år sen. Jag känner mig dum som inte skaffade mig en utbildning tidigare i livet. Jag lider av dåligt självförtroende. Det är väl egentligen roten till allt det neggiga ovan. Den olyckliga sidan av mig.

Jag funderar. Ska jag ta en sväng i terapi igen (gick när jag var 22)? Eller börja läsa (ännu fler) självhjälpsböcker? Eller ska jag bara försöka beta av allt det som är blä?
Roligt jobb: plugga till copywriter.
Bitter: slänga bort allt som påminner om henne och förtränga varje minne av henne.
Dum: inse att jag hade faktiskt jävligt roligt i allt jag gjorde istället och det är en livet skola.
Självförtroende: jobbajobbajobba på det, med posetiva och glada tankar istället för dåliga.

Det första jag ska göra är lova mig själv att inte googla henne nåt mer. Det gör fan varken från eller till.

Men Gary då? Vad hände med honom? ...www.google...

Positiva negativ

Igår gick jag igenom min låda med negativ, blandade bilder jag fått och kort som av någon anledning inte fått komma med i album. Jag hittade min mormors två bröllopskort, ett från 40 talet när hon gifter sig med min morfar och ett från 60 talet när hon som änka gifte om sig med sin fransman. Jag hittade bilder från min barndom när mamma och pappa var gifta och livet var ett helt annat. Ett album med bilder från ett pyjamasparty med kompisar hemma hos pappa när jag var var sådär en 13 år. Numera fotomodellen Emma och jag poserar fånigt framför kameran. Inte visste vi att hon skulle bli fotomodell, eller att vi inte längre skulle vara vänner. Tonåren med alla finnar, all ångest, alla förälskelser, all oro. Och sen London, alla kärlekar och vänner, fester och vardagar. Jag har alltid varit den som haft med mig kameran överallt och tagit kort i tid och otid. Jobbigt då, roligt nu.

Jag tittar ner på alla kortkuvert med negativ och ratade bilder på golvet inser att det är inte i fotoalbumen som minnena ligger. Utan det är här. Bland de ratade bilderna, de som man skämdes för då. Bland tidningsutklippen och kopiorna. Det är som att läsa mellan raderna i mina fotoalbum. Här ligger allt det som jag trodde att jag inte skulle vilja komma ihåg. Men som nu får mig att tåras. Minnas. Skratta. Skämmas. Älska. Alla människor; impotenta Hamish, pojkvännen Martin, chefen Julie, snyggingen Jamie, vännen Linda, fotomodellen Emma, den underliga kompisen Ann, förälskelsen Andreas, manipulerande Magda... en del finns kvar, andra är ute ur mitt liv. Men jag är en riktig nostalgiker. Har du en kommit in i mitt liv, släpper jag dig aldrig riktigt. Jag minns dig, jag minns mina känslor för dig, mina tankar och funderingar kring dig. Har du sårat mig undrar jag alltid varför. Gled vi bara ifrån varannan så funderar jag på vad du gör idag. Försvann du så undrar jag vart. Försvann jag så undrar jag om du undrar vart jag är. Jag släpper dig aldrig.

Men jag är så tacksam. För mina minnen är mina och det är underbara. Även de jobbiga. Jag minns plötsligt att jag oxå varit 22 och festat, förälskat mig och funderat. Jag har oxå bott utomlands och försökt hitta mig själv. Jag har levt och älskat och hatat. Jag har sprungit på klubbar och barer, jag har festat med människor som imponerat på mig. Jag har förvirrat tittat på livet ifrån min bubbla och innerst inne bara hoppats att det ska gå bra. Jag ser det i mina ögon på bilderna. Jag lever, men jag fattar det inte. Allt detta finns i en låda i bråten i Elsies rum.

Elsie. Kommer hon sitta med mina bilder och undra vem hennes mamma var som ung? Kommer hon ta upp en bild på en ung kille och fråga; Mamma, vem är det här? Kommer jag rodna och säga; 'Ärch, bara en kille jag kände.' Eller komma jag sätta mig ner, titta på bilden och säga: 'Det här är Ed. Vi var kära när jag var 19 år och bodde i London. Han var bisexuell och vi träffades på en gayklubb som hette Popstars. Vi drack vin på en bänk i tunnelbanan i London och jag fick låna en t-shirt av honom eftersom jag spillde på min. Sen flyttade jag hem och han blev bankman.' Vill hon ens veta eller är det för mig själv jag berättar?

För vem sparar jag alla bilderna egentligen? För jag vet ju att jag minns allt det här, allihopa. Vartenda en. De finns alla i mig. Bilderna är bara påminnelser. Positiva och negativa. Eller egentligen är alla positiva. Även de negativa negativen.

Är ett grattis alltid ett grattis?

Jag gillar facebook. Jag gillar att ha koll på gamla skolkompisar, ser hur gamla kompisars barn ser ut och om det är gifta, vad de jobbar med och vart de bor. Jag gillar att kunna mailas och chatta och kommentera status via vänner och bekantas profiler.

Men det här med födelsedagen är en intressant grej. Folk jag inte känner längre kan gratta om jag råkar se att de fyller år på startsidan. Jag kollar inte varje dag om nån jag känner fyller år. Folk jag känner och umgås med, om än sporadiskt, grattar jag ibland via fejjan. Men är det nån jag bryr mig om och som jag vet bryr sig om mig så försöker jag att undvika att bara gratta genom fejjan. Jag har tom undvikt att gratta genom fejjan för att göra det speciellt när jag väl ringt. Jag menar inte att alla måste kasta sig på telefonen nu och gratta mig på födelsedagen. Jag har nog glömt att smsa nån kompis nån gång och tagit den lätta vägen och skrivit grattis på fejjan (förlåt). Jag vet att jag inte är vän med alla 236 kompisar jag har på fejjan. Det är gamla ex, kompisars pojkvänner, kompisars ex, gamla ragg, skolkompisar från en tid jag förtränger så gott det går och tom en del människor som jag i ärlighetens namn inte vet vilka de är. Jag visste väl det när jag accepterade deras vänförfrågan, för så desperat är jag inte att jag tar in vem som helst, men de var helt enkelt en så flyktig bekantskap att jag glömt vemvadhur.

Men det finns en gräns som tydliggörs på fejjan mellan vän och kompis. De som känt mig ett kort tag och gillar mig grattar här. De som känt mig längre men av någon anledning inte längre umgås med mig men ändå vill hålla upp en artig fasad grattar här. De som jag inte har en telefon/sms-relation med men ändå gillar mig grattar här. De som gärna hade ringt men inte har mitt telefonnummer grattar här. De som är lata men gillar mig grattar här. De som är långt bort grattar mig här. De som i sin tur inte minns vem jag är och varför de accepterat min vänskap grattar inte alls. Detta är ingensomhelst kritik emot att gratta via fejjan. Tvärtom. Vartenda grattis jag får på fejjen gör mig glad såklart, oavsett anledning. Ju fler desto roligare.

Men om jag ska vara riktigt, riktigt, riktigt ärlig så är 30 grattis på fejjan lika härligt som ungefär 5 sms. Och 5 sms är ungefär lika underbart som 1 telefonsamtal. Men det osäkra och egoistiska lilla jaget väljer ändå 30 grattis på fejjan. För fyra elefanter är inte mer än 5 myror. Och det är inte myrornas fel. Det är den där lilla osäkra flickan i mig som önskar att alla tyckte att hennes födelsedag är lika viktig som hon tycker att den är. Det är lite synd om den där flickan. Jag borde hjälpa henne så att nästa år kanske hon kan fylla 33 på utsidan likaväl som insidan. För därinne fyller jag fortfarande 13 år.


Nu ska jag in på fejjan och kolla om nån grattat mig.


ps. Nu vet jag att några vänner/släktingar kan komma att läsa detta inlägg och bör därför inte ta detta personligt. Inte kasta sig på telefonen bara för att jag skrev så. Inte knåpa ihop ett sms bara för att jag verkar hellre ha det än grattis på fejjan. Du vet om att jag gillar dig och att jag uppskattar allt du gör. Det här gäller alltså inte dig. Puss.

Dopet - inte så kristet?

Sen Elsie föddes har den oundvikliga frågan dykt upp ett antal gånger; Ska ni döpa henne?

Jag minns en dag för några år sen när jag satt i en vacker kyrka och tittade på en underbar och härlig familj stå längst fram och döpa sitt barn. Det var en fin stund. Jag tittade runt i kyrkan och fantiserade om alla målningar och statyer. Solen letade sig in genom fönsterna och bildade vackra mönster vid altaret där mina vänner stod. Det luktade stearin och gammalt trä. Jag mös. Sen vände jag mig mot min mamma och viskade; "Bara så du vet, så kommer jag aldrig döpa mina barn".

Jag är inte kristen. Jag är väldigt spirituell och tror på ödet, energier och att vi alla är del i något större. Men jag tror inte på Gud i Bibeln dvs den gud som tillbeds i en kyrka. Jag tror inte på Allah eller Moses eller Muhammed eller Jesus. Jag är inte religiös. Så för mig skulle det kännas väldigt konstigt att döpa mitt barn. Men när jag svarat på frågan; 'Ska ni döpa henne?', med; 'Nej, vi är inte kristna' har jag ofta fått svaret att man inte behöver vara religiös för att döpas, utan att det är en fin tradition. Att dopet inte behöver har något med religion att göra. För mig är det inte så. För mig så är dopet en av de mest kristna handlingar man kan göra, man upptas i församlingen och i en kristen gemenskap. Jag kan inte göra detta utan att känna att detta är något jag tror på och vill vara att mitt barn ska vara en del av. Kyrkor kan vara fantastiskt vackra och jag kan många gånger avundas människor med stark tro till Gud och Jesus, om inte annat så för den djupa gemenskap de ofta har. Men religiös, nej. Och tro mig. Jag har försökt.

För omkring 10 år sen var jag en mycket vilsen liten själ. På Götgatan började en tjej i 30 års åldern prata med mig. Hon var del av en grupp som jag inte minns namnet på men det hade gudstjänster i Medborgarhuset på Medborgarplatsen. Hon ville bjuda in mig men jag tackade nej. Hon gav mig sitt telefonnummer och sa att om jag ville prata om livet eller Gud eller vad som helst kunde jag ringa. Nyfiken som jag är så ringde jag henne nån vecka senare och vi hade ett långt och intressant samtal om livet och döden och allt därimellan. Hon kändes varken fanatiskt eller 'tok-religös'. Så när hon frågade om jag ville följa med helt förbehållslöst på en gudstjänst tackade jag efter en stund ja. Innan vi gick dit träffades vi på Kvarnen och åt potatisskal med vitlöksdipp. Det kändes vuxet och roligt. Hon var snäll, rolig och verkade vettig. Väl inne i lokalen möttes jag av idel glada människor. Jag mottogs med öppna armar och bjöds på saft och mariekex. Min nyfunna vän tog upp en Bibel ur sin väska och jag minns att jag tyckte det var konstigt att hon hade med sin en egen. Så började gudtjänsten. Först verkade det ganska harmlöst, mannen på scenen pratade om nåt speciellt kapitel i Bibel som jag inte kände till och vände mig därför mot min nya kompis. Hon satt med en penna i högsta hugg och ömsom tittade på pastorn (eller vad han var) och ömsom ner i sin bibel medan hon antecknade frenetiskt. Jag upptäckte att hela hennes bibel var nedklottrad med anteckningar. Plötsligt började någon bakom mig skrika/be. Överallt i rummet hördes 'Amen!' och andra gläjdetjut. En kvinna verkade gråta högt. Pastorn rörde inte en min utan fortsatte sitt race. Jag blev stel som en pinne. Det här var inte min grej. Jag ville skratta men vågade inte. Jag vill resa mig och gå därifrån men ville inte vara ohövlig. Men så kom jag på att jag hade sagt till tjejen att jag var tvungen att gå vid en viss tid. Jag tittade ner på min klocka och insåg att den tiden var nu. Jag knackade försiktigt på hennes axel och mötte hennes upphetsade ögon och viskade att jag var tvungen att gå. Hon försökte först få mig att stanna men jag tittade ner i golvet och ålade mig ut ur i rummet. Hon ringde mig ett par gånger efteråt och ville ha med mig på bibelstudier och andra träffar men tillslut tog jag mig mod och sa att jag helt enkelt inte var kristen. Det här var ett möte. Jag har sökt gud några gånger till under mitt liv, men kommit fram till samma sak varje gång; jag är inte kristen.

Så nej. Jag kan inte döpa mitt barn. Jag kan inte stå intill prästen och låta honom döpa mitt barn i fadern och sonen och den helige andens namn när jag inte tror på fadern och sonen och den helige anden. För ja, dopet är väldigt religiöst. För kristna är det i dopet Gud tar emot barnet som sitt barn, barnet får del i Jesu död och uppståndelse och erbjudande om evigt liv. Och för mig är det otänkbart. Jag har full respekt för dem som vill döpa sitt barn, jag tycker mycket om att gå på dop och är stolt gudmor till två barn. Men jag och min sambo är inte kristna och vill att vårt barn ska få välja själv vad hon vill tro på när hon är stor nog att kunna ta ett sådant beslut. För då skulle det vara hennes beslut och hennes tro. För jag har stor respekt för andras tro. Och vill att vårt beslut att inte döpa vårt barn ska få samma respekt.

Idag skriver alla böcker, utom jag

I en mapp i min dator ligger flera dokument som alla innehåller de första kapitlen till filmmanus, noveller, diktsamlingar och böcker. En del är 15 år gamla, andra bara ett par år. Författardrömmen har jag haft sen jag var liten. Jag har aldrig varit en bokmal, men alltid skrivit; dagbok, dikter, låtar, noveller mm. Mina studieval har trots sina märkliga omvägar och gen(sen?)vägar alltid handlat om att få skriva. Jag har minst en bok och ett långfilmsmanus som bara ligger och väntar på att få rinna ut mina fingrar. Varför gör de inte de då? Jag kan lista alla mina ursäkter, men jag är inte säker på att det ens handlar om dem. Vissa historier behöver ligga och gro ett tag innan man har avstånd nog att kunna skriva om dem. Men det kommer en dag tänker jag. Snart.

Så är TVn på i bakgrunden en förmiddag. Blondinbella och hennes kille sitter och bloggar i direktsändning och i intervjuen berättar Blondinbella att hon bloggar på eftermiddagarna och viger förmiddagarna åt att skriva på hennes bok. Och visst har Tomas Bodström nyligen gett ut en deckare och Sofi Farhman en chiclit? Och IdolJury-Andreas och Carolina Gynning, har inte de fått självbiografiska böcker utgivna? När det finns så många spännande böcker på marknaden, vad har jag att tillägga? Hum. Framgick ironin?

Nej, nån bok blir det nog inte. Inte för att jag inte har tid eller inte kan, utan för att marknaden just nu är mätt. Finns det utrymme för en roman om en vänskap med en psykopatisk kvinna? Finns det rum för en historia om att vara 14 år och ensamast på jorden? Finns det plats för en berättelse om en man och en kvinnas relation utanför tid och rum? Nej, just nu vill vi tydligen läsa om mord, bloggerskor och Bigbrother-deltagares liv. Och det är inget fel på det. Men det är inget för mig.

Nej, jag skriver en krönika med bitter eftersmak och funderar vidare på mina historier. En dag kommer jag få ut dem. På ett eller annat sätt. En dag. Snart.

Den där förbannade kakan

Elsie har somnat i sin vagn. Jag hade tänkt att gå ut med henne, men det är sånt busväder att jag drar mig. Hamnar framför datorn istället. Jag svarar på mail på Facebook och börjar oskyldigt titta på vänner jag saknar profiler. En av mina vänner bor i ett annat land och verkar ha ett sånt roligt liv. Det är partybilder och fikabilder och stadsbilder. Jag vet att hon har ett roligt jobb som hon dessutom är sjukt duktig på. Jag brukar tänka: skulle jag väntat? Skulle jag försökt hinna med en massa mera innan jag blev mamma? Lever hon livet mer fullt ut än mig? Är det försent?

På kvällen när Elsie ibland är gråtig står jag vid hennes säng och smeker hennes lilla hand och tänker. Jag vill vara här. Men inte bara här. Jag måste få vara nån annanstans ibland oxå. Annars kan jag inte riktigt vara här. Jag är en person som är född med en inre stress. Jag är alltid på väg nånstans. Jag är aldrig riktigt nöjd. Jag har svårt att stå still på en plats och acceptera livet som det är. Jag drömmer alltid om mer, större, högre och bättre saker. Jag har svårt att leva i nuet och uppskatta det. Många skulle hävda att nu när jag blivit mamma så skulle det försvinna. Men det har det inte. Jag ligger fortfarande på kvällarna och funderar och planerar. På fester, kläder, framtidjobb, syskon till Elsie och andra saker som kanske ligger i framtiden. Jag vill vara Elsies mamma men vill alltid mer. Jag vill inte bara äta kakan och ha den kvar, jag vill ha en större kaka, en tårta. Är det bara jag? Eller är det ett symptom på ett samhälle där man matas med att man kan få allt. Du kan göra karriär och bli 4 barnsmamma, du kan sy dina egna kläder och sopsortera och samtidigt ha ett jämställt och kärleksfullt förhållande. Du kan jobba och tjäna pengar och köpa ett landställe där du kan läsa deckare och måla tavlor. Du kan skriva böcker och inreda ditt hem som du vill samtidigt som du åker på konferens i Japan och på familjesemester i Alperna. Är det konstigt att man sen känner att om man inte gör allt så har man misslyckats? Missförstå mig inte, det är ju fint att man växer upp med känslan av att man kan göra allt. Men orkar man? Orkar man göra allt? Orkar jag äta en hel tårta själv?

Vad är det jag ser när jag tittar på min väns Facebook-bilder? Ett liv jag önskar att jag hade eller ett liv som jag tror att jag vill ha? När jag egentligen kanske har det ganska bra som det är? Jag kan ju festa med mina vänner nästan som förr. Jag kan klä mig vackert och gå på fest. Jag kan satsa på att hitta ett jobb som jag älskar (som detta, om det betalade räkningarna). Jag kan hångla järnet med en snygg kille varje kväll. För det råkar bo en väldans snygg kille hemma hos mig. Och när jag varit ute med mina vänner och kommer hem i min fina klänning till honom och min lilla Ärta som ligger sött och sover i sin säng så känns kanske den där kakan rätt orelevant. Kanske kan jag börja stanna upp och känna lite på Nuet. Hur fint det är.

Jag övar. Jag övar varje dag. Jag häller upp en kopp kaffe, tar mig en kaka i skåpet och övar.

Jag har också gjort en abort

När jag var 20 år blev jag vansinnigt kär i en lång rödhårig pojke från en fin familj. Vi träffades på en nyårsfest och romansen varade bara ett par veckor. Jag kunde bli väldans kär på väldans kort tid på den tiden och så även denna gång. Första och enda gången vi delade säng blev jag gravid. Jag minns än idag hur jag kände i hela kroppen att jag var gravid redan innan min gynekolog bekräftade det. Det var som att varenda fiber i mig vibrerade och skrek; befruktad! Min kropp var nog redo, men min själ var inte det. Jag visste på en gång vad som skulle ske härnäst. För mig var det den enda vägen. Jag ville inte bli mamma då.

Jag mådde fruktansvärt illa hela graviditetens 8 veckor och längtade efter aborten som kändes som jag fick vänta en evighet på. Väl där minns jag allt som i en dimma. Det kala beiga rummet. Draperiet kring min säng. Den silverfärgade bäckenet som jag fick kräkas i då jag var överkänslig för narkosen. Vänliga men opersonliga ansikten som tittade in. Lukten från de slitna lakarnen. Min mamma skulle vara med mig hela tiden men min stora lillebror som skulle ta hand om min lilla lillebror, då bara drygt 1 år, vart magsjuk och hon var tvungen att åka hem. Gjorde mig inget. Jag sov och kräktes och minns inte så mycket. Mamma kom och hämtade mig och jag fick lägga mig att sova i mitt gamla flickrum. Jag sov till nästa dag. När jag slog upp ögonen kände jag det. Tomheten. Inte efter fostret. Efter illamåendet. Och det var den härligaste känslan. Jag mådde inte illa längre. Det var borta.

Jag har aldrig gråtit en tår över det ofödda barnet som kunde blivit. Jag har aldrig en sekund ångrat aborten. Tvärtom. Jag är stolt och glad över att jag orkade igenom den och kom ut helskinnad på andra sidan. Det var inte ett barn. Det var inte vårt barn. Det var ett foster som inte var menat att bli en människa. Den själen som var på väg ner till fostret tog en annan väg, ett annat liv.

Den rödhåriga pojken lovade att vara vid min sida hela tiden men vart rädd och sprang. Länge var jag så arg på honom. Kanske var det mitt sätt att sörja det som hänt tänkte jag då. Att vara arg på honom. Hans lögner och svek. När jag sen träffade honom precis ett år senare, sent på nyårsaftonsnatten, fick jag äntligen skälla på honom, tala om för honom vilket as han var. I en liten sliten bäddsoffa i en konstnärslägenhet i Gamla Stan fick jag ett förlåt och jag förlät.

Och så går åren och livet vidare. Jag blir kär, får hjärtat krossat och lemlestat, flyttar bort, flyttar hem, flyttar ut, långt hår, kort hår, brunt hår, rött hår, jag längtar, saknar och avundas. Och så en dag lever jag med kärleken och är gravid igen. Elsie AKA Parvel ligger i min mage. Jag mår illa igen. Det där förbannade illamåendet. Jag försöker minnas. Försöker hitta sorgen. Den finns inte. För jag var 20 år och kär, jag blev gravid och gjorde abort. Det var ett annat liv och här är nu och nu är bra. Jag vet att en del sörjer hela livet efter barnet som kunde ha blivit. Men för mig är det just det. Det blev inte. Alltså behöver jag inte sörja. Jag ångrar inget, behöver därför inte sorgen. Allt är bra. Allt är som det ska. För mig.


Jag vet inte hur det var för dig. Du som också gjort en abort. Men du som kanske är där, ska inte vara rädd. För oavsett om du väljer att låta graviditeten blir ett barn eller att avsluta den så kommer allt bli bra igen. För det måste det.

Så många modebloggare, så lite identitet..

När jag var 14 år bytte jag skola. Jag fick inga vänner och gick på ett par månader från glad clown till ledsen och deppig tonåring. När jag efter många månaders kämpande och gråtande fick några vänner var lyckan total. När jag ett par år senare skulle börja ett annat gymnasium än mina nya vänner var det med en klump i magen. Skulle det hända igen? Skulle jag få äta lunch ensam igen? Skulle jag tvingas hitta nya gömställen i skolans korridorer att gömma mig i på rasterna så att ingen skulle se hur ensam jag var? Skulle jag fortsätta leva i en värld där teven var min efter skolan-kompis?

Så jag bestämde tidigt att göra allt för att anpassa mig. Se ut som de, smälta in, inte märkas, bara finnas. Kanske skulle nån vilja bli kompis med mig då. Kanske skulle jag då få ett normalt tonårsliv (vad normalt tonårsliv var visste jag ifs inte, men jag hade mina misstankar; killar, hångel, öl och sånt). Jag började Mediaprogrammet i Saltsjöbadens Samskola i början av 90-talet. Alla i 'Saltis' hade känt varann hela livet och var dessutom rätt rika. Hade jag vetat detta hade jag inte gått med på att gå i den skolan, men som tur var visste jag inget. Jag bara smälte in första dagen, kollade in allas kläder, beteende och hår och kom tillbaka nästa dag i en kompott av mammas och min garderob. Vi hade inget från Peak Performance, Benetton eller Levi's, men jag lyckades hitta kläder som ändå såg ut som att de var dyra. Det var lågkonjunktur och att be om en ny garderob för att passa in i skolan var inte att tänka på. Men jag lyckades nog lura en och annan med mammas randiga skjortor, hemmablonderad page och beiga stickade tröjor. Jag hade bara ett par jeans som såg ut som de som alla andra hade, så de fick man tvätta och torka på helgen.

Jag smälte in ganska bra. Fick kompisar och var rätt nöjd. Jag var ingen poppistjej, det gänget visste inte ens vem jag var. Men jag hade kompisar, jag var inte utanför; jag var inte ensam. Under hela första ring kämpade jag dagligen med att passa in, jag skulle se ut som alla andra, men inte synas. Inte sticka ut, inte märkas. Bara finnas och vara en del av massan. Vara accepterad.

Men så fick jag nog. Sommaren mellan första och andra ring hittade jag Indiepoppen och med den fick jag nya vänner. Inom några månader gick jag från blont svall till kort brun Elasticapage. Randiga skjortor blev Fred Perry-tröjor och beiga tröjor blev v-ringade secondhandtröjor. Jeansen blev rutiga tajta brallor med Doc Martins eller mods-clarks. Självförtroendet har jag byggt på sen dess. För jag behöll mina Saltiskompisar, i alla fall så länge jag gick i skolan, men byggde på med en rad härliga individuella kill- och tjejkompisar från lite överallt. När jag tog studenten -96 var jag den som hade flest kompisar runt sig som grattade. Inte från Saltis, men det sket jag väl i. Jag var älskad och omtyckt. Jag var accepterad för att jag var jag, individuell, inte för att jag såg ut som alla andra. Den känslan har jag levt med sen dess. Aldrig har jag klätt mig för att smälta in igen. Aldrig ser jag ut på ett visst sätt för att 'poppisfolket' ska gilla mig. Jag vann fler vänner och mer självförtroende på att SKITA i vad andra tyckte var inne, coolt eller en snygg stil.

13 år senare står jag på VRs Bloggala. Med mina fjortisögon försöker jag se vad som lockar, varför alla vill se ut som varann. Och får ont. I helamig. Runt mig vimsar unga tjejer med massor av trendiga kläder men ingen självkänsla. Så många modebloggare, så lite identitet. Det poseras och kindpussas. Det fotas och fnissas. Jag får flashback till insparksveckan. Det coola gänget bestämmer. Klubben för inbördes beundran. Inga nya medlemmar välkomna. Inte så länge de väljer något annat än vår dresscode.

Allt man vill är ju att bli accepterad. Omtyckt. Coola gänget bestämmer hur. Och denna månad är det med svart tajt klänning, långt böljande hår och platåpumps. Jag kan inte bli arg. Jag kan inte. Jag var ju där en gång. Jag var visserligen mobbad och utstött, medan de här flickorna har paljettclutch och fusk-leg, men känslorna är desamma. Längtan efter att få vara en del av coola gänget. Mitt 14-åriga jag vet hur det känns. Och henne har jag inte glömt. Bara gömt.

Sjukdomen i skamvrån

Det har aldrig varit ok att vara avundsjuk. Det är en ful, otrevlig och självisk sjuka. Goda och fina människor är inte avundsjuka. De unnar andra människor all den lycka de får och är genuint glada för deras skull. Jag tillhör inte dessa människor. Inte så att jag missunnar någon något, speciellt inte dem jag tycker om. Men jag vill lixom oxå ha... De jag känner väl kan jag erkänna detta för. Inför alla andra lägger jag på ett brett smil, tar fram min goaste stämma och gratulerar med bitter smak i munnen. Det låter inte så charmigt eller hur? Nej. Men det kommer inte att hindra mig idag. För idag kommer jag ut. Jag har sjukdomen. Jag är avundsjuk.

På många, på de flesta. Alla är bättre än mig på något. De är bättre mammor, bättre på att skriva, bättre klädstil, bättre jobb... UnderbaraClara som är 22 och får blogga och jobba om journalist för en lokaltidning, Niotillfem har en poppis blogg och ett roligt jobb som copy på en stor byrå, Cecilia Blankens är mamma, bloggar på mama och jobbar på radio, Sofi Farhman har fått en bok publicerad, Elin Kling får styla Idolerna, min vän Cecilia är en bättre mamma och har dessutom ett roligt jobb, Sköna Helena har ett roligt jobb på CHIC, Joanna jobbar som modejournalist och kan både plugga och slå ett slag för jämlikheten genom att dela på föräldraledigheten med sin kille. Listan kan göras lång. Vissa dagar känns det som att alla andra har det så jävla bra och jag kommer aldrig bli nåt. Det är självklart inte så. Det vet jag ju. Alla har det inte så jävla bra hela tiden. Men jag är likväl avundsjuk. Det har jag alltid varit. Jag kan trösta mig (?) men att det var värre när jag var yngre. Vid ett tillfälle, för ca 10 års sen, bad jag min kompis att inte berätta om hennes roliga jobb eftersom det gjorde mig så avundsjuk. Föll inte i god jord kan jag berätta. Förståligt? Ja, faktiskt, så här efterhand. Men det är så svårt ibland.

Avundsjuka gör ont. Så förbannat ont. Den ger i värsta fall magont, andnöd, illamående. Men att hålla det för sig själv gör nästan ondare. Jag tänker inte gå omkring och skämmas längre. Jag är avundsjuk. Jag vet vad det beror på, jag vet att många tycker illa om den. Men nu är det så här. Jag är avundsjuk och jobbar varje dag på att vara lite mindre avundsjuk. Det är inte ett drag man direkt skyltar med, men jag har fått inse med åren att avundsjuka är en del av mig. Och jag tänker inte hymla med det. För är jag verkligen så ensam med dessa känslor?

Tricket för att inte bli bitter och missunnsam är att acceptera din avundsjuka. Jobba på den och tillåta sig att vara avundsjuk ibland. Känna att det är ok. Bara låta det pysa ut lite här och var. Lite småavis då och då. Som en lite smygande fis. Då märks det knappt.