måndag 30 november 2009

Fina fikan på lördagen

Fina släktingar kom och åt bullar och drack kaffe.


Kakbordet står och inväntar hungriga gäster.

Grattis till mig!

Mumsande gäster.

Jag och mina två pluttar.
Min lilla lillebror Fille nu ganska stor, 13 år, byter man inte blöjor på längre.
Men är för alltid min lilla lillebror.

En chockrosa klocka från Kicki.

Elsie får en smällkyss på kinden av min kusin Andreas.


Kicki och jag. Och min fina Kicki har en liten liten plutt i magen.
Det är så alldeles underbart. Underbart.


Stringproblem


Båda bilderna är lånade från styleroom.se

Vår vackra stringhylla står och gråter lite. Det är svårt att inreda den både snyggt och praktiskt. Jag har suttit och bildgooglat på stringhyllor för inspiration medan jag väntat på att Elsie ska somna. Fått ett och annat tips. Och hon har somnat. Nu har jag kanske en timme på mig att duscha och klä mig. Hinner inte sitta här och blogga.


söndag 29 november 2009

Partyposeringar

Kaptenen
Robotdansaren
Modebloggerskan


Sen åkte jag hem till min vän K och drack alldeles för mycket
vin tillsammans med henne och några andra helt underbara vänner.
En sagolik kväll.
Idag-inte lika sagolik.
Mer illamående och trött. Urk.

lördag 28 november 2009

En 7-helvetes massa bak












Idag ska jag bjuda på kaffe och kakor till min egen födelsedags ära.
Jag är rätt ego.
Men när andra får njuta av mina kakor så det är nog ok.

fredag 27 november 2009

Grannbloggen i bloggen brevid

Min kära vän K och hennes granne har startat en blogg.

Så lätt ger jag bort en miljon

Elsie tidiga mornar fortsätter. Idag tyckte hon att det räckte att sova till klockan 04. Jag var helt borta och försökte få henne att sova lite till i vår säng och lyckades kanske få en halvtimmes mys innan hon protesterade. Jag viskade till min älskade; 'du får en miljon om du går upp men henne' (han tog henne igår morse, så det var min tur idag). Och tänk. Han gick på det. Nån miljon har jag ju inte. Han ska få en miljon pussar resten av sitt liv istället. Fast det skulle han nog fått ändå. Men det behöver vi inte berätta för honom.


På dagen igår

Ute i Nacka på en kort promis till Forum.

Födelsedagsbarnet fick välja lunch. Jag valde såklart sushi.

Elsie var glad och pigg.

Och när hungern kom fick mormor hjälpa till.

Men mamma är ändå alltid bäst.
Fast man behövde lite privcy när man äter eftersom det finns så mycket roliga lampor att titta på.

torsdag 26 november 2009

Är ett grattis alltid ett grattis?

Jag gillar facebook. Jag gillar att ha koll på gamla skolkompisar, ser hur gamla kompisars barn ser ut och om det är gifta, vad de jobbar med och vart de bor. Jag gillar att kunna mailas och chatta och kommentera status via vänner och bekantas profiler.

Men det här med födelsedagen är en intressant grej. Folk jag inte känner längre kan gratta om jag råkar se att de fyller år på startsidan. Jag kollar inte varje dag om nån jag känner fyller år. Folk jag känner och umgås med, om än sporadiskt, grattar jag ibland via fejjan. Men är det nån jag bryr mig om och som jag vet bryr sig om mig så försöker jag att undvika att bara gratta genom fejjan. Jag har tom undvikt att gratta genom fejjan för att göra det speciellt när jag väl ringt. Jag menar inte att alla måste kasta sig på telefonen nu och gratta mig på födelsedagen. Jag har nog glömt att smsa nån kompis nån gång och tagit den lätta vägen och skrivit grattis på fejjan (förlåt). Jag vet att jag inte är vän med alla 236 kompisar jag har på fejjan. Det är gamla ex, kompisars pojkvänner, kompisars ex, gamla ragg, skolkompisar från en tid jag förtränger så gott det går och tom en del människor som jag i ärlighetens namn inte vet vilka de är. Jag visste väl det när jag accepterade deras vänförfrågan, för så desperat är jag inte att jag tar in vem som helst, men de var helt enkelt en så flyktig bekantskap att jag glömt vemvadhur.

Men det finns en gräns som tydliggörs på fejjan mellan vän och kompis. De som känt mig ett kort tag och gillar mig grattar här. De som känt mig längre men av någon anledning inte längre umgås med mig men ändå vill hålla upp en artig fasad grattar här. De som jag inte har en telefon/sms-relation med men ändå gillar mig grattar här. De som gärna hade ringt men inte har mitt telefonnummer grattar här. De som är lata men gillar mig grattar här. De som är långt bort grattar mig här. De som i sin tur inte minns vem jag är och varför de accepterat min vänskap grattar inte alls. Detta är ingensomhelst kritik emot att gratta via fejjan. Tvärtom. Vartenda grattis jag får på fejjen gör mig glad såklart, oavsett anledning. Ju fler desto roligare.

Men om jag ska vara riktigt, riktigt, riktigt ärlig så är 30 grattis på fejjan lika härligt som ungefär 5 sms. Och 5 sms är ungefär lika underbart som 1 telefonsamtal. Men det osäkra och egoistiska lilla jaget väljer ändå 30 grattis på fejjan. För fyra elefanter är inte mer än 5 myror. Och det är inte myrornas fel. Det är den där lilla osäkra flickan i mig som önskar att alla tyckte att hennes födelsedag är lika viktig som hon tycker att den är. Det är lite synd om den där flickan. Jag borde hjälpa henne så att nästa år kanske hon kan fylla 33 på utsidan likaväl som insidan. För därinne fyller jag fortfarande 13 år.


Nu ska jag in på fejjan och kolla om nån grattat mig.


ps. Nu vet jag att några vänner/släktingar kan komma att läsa detta inlägg och bör därför inte ta detta personligt. Inte kasta sig på telefonen bara för att jag skrev så. Inte knåpa ihop ett sms bara för att jag verkar hellre ha det än grattis på fejjan. Du vet om att jag gillar dig och att jag uppskattar allt du gör. Det här gäller alltså inte dig. Puss.

onsdag 25 november 2009

Favorit i repris


jag gillar mitt lila linne med rosa toppen på.
de är bara så.

Hög mysfaktor


När Elsie och jag har heldagar hemma ser jag ofta ut så här.
Gammal Madonna t-shirt.
Bajsbyxorna.
Raggsocker.
Klar.

Hjälp mig hitta den ultimata koftan! (Eller bara en jäkligt snygg en)

Nu jäklar. Jag fyller 32 imorgon, Dax att skaffa sig en kofta som är lika snygg nu som när jag fyller 35... Jag är beredd att betala lite mer. Jag vill inte ha en kofta som nopprar sig efter en månad eller tappar all form efter ett par tvättar. Jag vill ha en skön kofta- inte oversize, men gärna lång eller halvlång- men snygg passform och gärna någon rolig detalj. Det kan vara tyg som veckar sig, fina knappar eller mönster i stickningen. Den kan vara svart, eller lila, eller grå. ja, nästan vilken färg som helt utom brun. Har kollat några duktiga designers; Dagmar, inget. Carin Wester, inget. Jag vill köpa kvalitet! Tips!?!?!?!


Tack!

ps. Holy crap. Fyller jag 32???!?!?!?!?!? Vad hände lixom?

tisdag 24 november 2009

Fina flickor fiser frenetiskt

Så här ser jag ut nu.

Fin i håret. Äntligen.

Nu är jag fin. Jag har klippt en fin frisyr och färgen börjar ordna upp sig. Jag tar bilder idag och lägger upp senare.


måndag 23 november 2009

Gullig, men inte så kul klockan 03.39


En av Elsies nya fula ovanor är att vakna mitt i natten och inte vilja somna om. Dvs hon vaknar, ropar/skriker och får sen mat i min säng och sen tillbaka till sin säng. Väl där börjar hon prata och ropa/skrika så som hon förut bara gjorde på morgonen när hon vill att vi ska gå upp. Och slutar inte. Jag har gått upp i tron att hon kanske... bajsat? Nej. Mer hungrig? Nej. Ledsen? Nej. Bara pigg. Å helevetes skit vad jag arg jag blir på henne. Supertaskigt förstås, arg på ett försvarslöst barn. Men jag är så förbannat trött och vet inte vad jag ska göra. Det har slutat med att jag låtit henne hålla på tills hon tröttnat. Ibland i min säng, men oftast i sin egen. Efter ett tag tröttnar hon ut sig själv och somnar om. I natt tog det en timme......... Inte. Kul.


Dopet - inte så kristet?

Sen Elsie föddes har den oundvikliga frågan dykt upp ett antal gånger; Ska ni döpa henne?

Jag minns en dag för några år sen när jag satt i en vacker kyrka och tittade på en underbar och härlig familj stå längst fram och döpa sitt barn. Det var en fin stund. Jag tittade runt i kyrkan och fantiserade om alla målningar och statyer. Solen letade sig in genom fönsterna och bildade vackra mönster vid altaret där mina vänner stod. Det luktade stearin och gammalt trä. Jag mös. Sen vände jag mig mot min mamma och viskade; "Bara så du vet, så kommer jag aldrig döpa mina barn".

Jag är inte kristen. Jag är väldigt spirituell och tror på ödet, energier och att vi alla är del i något större. Men jag tror inte på Gud i Bibeln dvs den gud som tillbeds i en kyrka. Jag tror inte på Allah eller Moses eller Muhammed eller Jesus. Jag är inte religiös. Så för mig skulle det kännas väldigt konstigt att döpa mitt barn. Men när jag svarat på frågan; 'Ska ni döpa henne?', med; 'Nej, vi är inte kristna' har jag ofta fått svaret att man inte behöver vara religiös för att döpas, utan att det är en fin tradition. Att dopet inte behöver har något med religion att göra. För mig är det inte så. För mig så är dopet en av de mest kristna handlingar man kan göra, man upptas i församlingen och i en kristen gemenskap. Jag kan inte göra detta utan att känna att detta är något jag tror på och vill vara att mitt barn ska vara en del av. Kyrkor kan vara fantastiskt vackra och jag kan många gånger avundas människor med stark tro till Gud och Jesus, om inte annat så för den djupa gemenskap de ofta har. Men religiös, nej. Och tro mig. Jag har försökt.

För omkring 10 år sen var jag en mycket vilsen liten själ. På Götgatan började en tjej i 30 års åldern prata med mig. Hon var del av en grupp som jag inte minns namnet på men det hade gudstjänster i Medborgarhuset på Medborgarplatsen. Hon ville bjuda in mig men jag tackade nej. Hon gav mig sitt telefonnummer och sa att om jag ville prata om livet eller Gud eller vad som helst kunde jag ringa. Nyfiken som jag är så ringde jag henne nån vecka senare och vi hade ett långt och intressant samtal om livet och döden och allt därimellan. Hon kändes varken fanatiskt eller 'tok-religös'. Så när hon frågade om jag ville följa med helt förbehållslöst på en gudstjänst tackade jag efter en stund ja. Innan vi gick dit träffades vi på Kvarnen och åt potatisskal med vitlöksdipp. Det kändes vuxet och roligt. Hon var snäll, rolig och verkade vettig. Väl inne i lokalen möttes jag av idel glada människor. Jag mottogs med öppna armar och bjöds på saft och mariekex. Min nyfunna vän tog upp en Bibel ur sin väska och jag minns att jag tyckte det var konstigt att hon hade med sin en egen. Så började gudtjänsten. Först verkade det ganska harmlöst, mannen på scenen pratade om nåt speciellt kapitel i Bibel som jag inte kände till och vände mig därför mot min nya kompis. Hon satt med en penna i högsta hugg och ömsom tittade på pastorn (eller vad han var) och ömsom ner i sin bibel medan hon antecknade frenetiskt. Jag upptäckte att hela hennes bibel var nedklottrad med anteckningar. Plötsligt började någon bakom mig skrika/be. Överallt i rummet hördes 'Amen!' och andra gläjdetjut. En kvinna verkade gråta högt. Pastorn rörde inte en min utan fortsatte sitt race. Jag blev stel som en pinne. Det här var inte min grej. Jag ville skratta men vågade inte. Jag vill resa mig och gå därifrån men ville inte vara ohövlig. Men så kom jag på att jag hade sagt till tjejen att jag var tvungen att gå vid en viss tid. Jag tittade ner på min klocka och insåg att den tiden var nu. Jag knackade försiktigt på hennes axel och mötte hennes upphetsade ögon och viskade att jag var tvungen att gå. Hon försökte först få mig att stanna men jag tittade ner i golvet och ålade mig ut ur i rummet. Hon ringde mig ett par gånger efteråt och ville ha med mig på bibelstudier och andra träffar men tillslut tog jag mig mod och sa att jag helt enkelt inte var kristen. Det här var ett möte. Jag har sökt gud några gånger till under mitt liv, men kommit fram till samma sak varje gång; jag är inte kristen.

Så nej. Jag kan inte döpa mitt barn. Jag kan inte stå intill prästen och låta honom döpa mitt barn i fadern och sonen och den helige andens namn när jag inte tror på fadern och sonen och den helige anden. För ja, dopet är väldigt religiöst. För kristna är det i dopet Gud tar emot barnet som sitt barn, barnet får del i Jesu död och uppståndelse och erbjudande om evigt liv. Och för mig är det otänkbart. Jag har full respekt för dem som vill döpa sitt barn, jag tycker mycket om att gå på dop och är stolt gudmor till två barn. Men jag och min sambo är inte kristna och vill att vårt barn ska få välja själv vad hon vill tro på när hon är stor nog att kunna ta ett sådant beslut. För då skulle det vara hennes beslut och hennes tro. För jag har stor respekt för andras tro. Och vill att vårt beslut att inte döpa vårt barn ska få samma respekt.


söndag 22 november 2009

Lördags fint

I lördags hade vi finbesök av min bror och hans lady med liten bebis på bakning. Har illustrerar min bror sin sympatigraviditet (det är han i brunt).


Jag har svårt för min hårfärg. Känner inte att nåt passar i min garderob. Men jag kanske vänjer mig? Imorgon ska jag klippa mig, det kanske blir bättre då...



En ny hall

Vi har varit sjukt effektiva den här helgen. Eller. Så effektiv man kan vara med en liten tjej som är lite klängig och grinig och inte vill annat än att bli buren och underhållen...



Nya krokar i hallen så att våra middagsgäster slipper lägga sina jackor på barnvagnen.....

En stinghylla blir till







Stökig, men på plats!

lördag 21 november 2009

Randigt värre

Ibland blir det fånigt mycket randigt. Helt omedvetet.

fredag 20 november 2009

Grått och pärlande



Loj


Man kan inte vara på topp varje dag.