Vi har alla varit små. Vi ville bli stora med en gång.

Jag ville inte bära jeans, och inte gå till dagis.
Sen vill jag inte gå hem från dagis.
Jag ville få gå och lägga mig när jag ville, titta på tv hela kvällen, äta godis när jag lusten föll på och leka med kompisarna tills jag själv inte ville längre.
Ville bara bli vuxen.

Jag blev tonåring och blev arg. Fick mens och finnar.
Ville hångla men tyckte jag var för ful.
Tyckte Mamma och Pappa var töntar och jag själv ett missfoster.
Hatade skolan men tyckte om att vara med kompisar. Hatade att alla bestämde över mig.
Ville bara bli vuxen.

Sen kom jag till mellanland.
Där man inte vet om man är vuxen eller tonårning. Barn eller Stor. Mogen eller förvirrad. Ansvarsfull eller barnslig.
Där man är allt samtidigt.
Åren i mellanland byggde upp en rädsla för det där med att bli Vuxen.
Plötsligt var det inte lika hett längre.
Plötsligt insåg jag att hur jag är gör, så blir jag vuxen, jag blir tråkig och vuxen och måste deala med allt det där ’Vuxna’. Och sen är jag Vuxen till den dag jag dör.
Det tonade plötsligt upp som ett oundvikligt isberg framför mig.
26 år, 27, 28, 29…
-’Hehehe, nej jag känner mig fortfarande som 23! Inte en dag över 24!’

Så en dag vaknar jag och inser att Jag är Vuxen. Jag har räkningar, verktygslåda, matlåda, diskberg, lönekuvert, smutstvätt, arbetskolleger, inköpslistor och tvätttid.
Först blev jag rädd. (Vad händer nu? Vad ska jag göra nu? Nu är jag ju Vuxen!)
Sen förbannad. (När i hela j*vla fridens namn hade någon tänkt att berätta att det inte var guld i slutet av regnbågen. Att det där med att bli Vuxen inte är något slags pris för att man överlevt tonåren utan helt enkelt en torrare version av den!)
Sen Sorgsen. (Nu är det slut. Nu är det bara en lång sträcka av vuxendom framför mig av 9-5, mogna beslut och ansvarstagande... Borta är de glada dagarna av sorgfri ungdom (man har redan glömt hur dåligt man mådde) och lekfull barndom (fortfarande minnesförlust).)
Sen förnekelse. (Måste ut och supa, ut och busa, måste behålla min ungdom, måste var ung & vild, jag är inte Vuxen, jag är inte Vuxen, inte än, inte än!)

Sen vaknar jag en morgon och tittar mig själv i spegeln. Det är en tisdag. En vanlig tisdag. Solen har tagit semester och gråa moln vikkar i dess ställe. Jag hittar en liten rynka under ögat. (Eller är det sovmärken efter kudden?)
Jag står i duschen när det slår mig. Helt oväntat. Det kommer från ingenstans.
Det är ok.
Det är ok.
Jag är vuxen nu. Och det är ok.
Jag inser; Jag vill bli vuxen.

Och nu fyller jag det ultimata Vuxna talet. Det där som jag längtar efter och bävat inför så länge.

Jag öppnar armarna, kramar om 30 och hyllar det.
Tjoohoo för 30!
Tjoohoo för att bli Vuxen!

Blommor är jättevuxet.