Något jag tappat

Jag har tappar bort en grej. Jag har letat rätt länge nu. Jag känner att jag är nära, jag kan lixom känna att det bränns, men jag har inte hittat den än.
I flera år var den vid min sida, som en bästa vän, en syster, en lojal hund, ett litet födelsemärke. Jag visst att jag hade den, tog den förgivet, eftersom den var en sån stor del av mig. I barndomen var den min lekkamrat, i tonåren min flykt från utanförskap och mobbing. När jag flyttade hemifrån var den med mig, i London, på puben, i fyllan och villan, i gråt och i panik. Alltid fanns den där att luta sig mot, gråta hos, känna tröst och ibland hitta svar. I jakten på kärlek och lycka var den mitt lufthål, min andningspaus, mitt självförtroende. I självvald ensamhet kom den fram som bäst. Den glödde, sinade aldrig. Jag älskade den. Jag älskar den. Jag vet bara inte vart den tagit vägen. Jag har letat i min dator, i alla pennor i min låda, i gamla dagböcker, anteckningar, filmer och böcker. Jag har hittat spår av den, men inget mer.

Jag har tappar min kreativitet. Eller. Jag vet inte vart den är. Hur jag ska hitta den. Jag känner delar av den lite varstans. I bloggen. I mina bilder. I mina tankar. I min stickning. I mina blommor. I mitt hem. Men jag vill hitta den där delen som jag växte upp med, som fick mig att tro på mig själv. Den som sprutade ut sånger, noveller, historier, manus, dikter och annat konstigt och roligt! Den där som kom ur pennan. Jag saknar den så.

Kanske är det som med min vän K, som nybliven singel blitt spritt språngande galen och en motsats till hennes tidigare sansade 'bara ett halvt glas tack'-jag, när hon undrade igår vart hennes förståndiga jag tagit vägen. Jag sa att hon nog åkt på semsester.
Kanske har min kreativitet åkt på semester? Och även om jag unnar alla en lång semester då och då, så räcker det nog nu. Nu behövs du här hemma. Nu får du sätta ditt lilla osynliga kreativa lilla arschle på flyget hem från Cambodja, Månen eller vart du nu är. Du behövs här hemma. Dax att börja jobba. För oss båda.

Är mode bara för smala tjejer?

I alla tidningar, på alla catwalks, på alla skyltdockor visas plagg upp på en kropp. En kropp. Den är mycket smal, ca 175 cm lång, B-kupa och lätt markerad midja. Inte ett uns att fett. En kropp. Vi ni hur många tjejer som har en sån kropp? Inte jag heller, men när jag lyfter blicken på tunnelbanan så kan jag räkna dem. De finns. Lika många som det finns de med D-kupa, 140 cm och smal midja och en vikt på 80kg. Lika många som har A-kupa, 180 cm, omarkerad midja och en vikt på 90 kg. Eller hon som har B-kupa, geting midja, 165 cm och 65 kg. Eller C-kupa, 160 cm, 75 kg. Eller B-kupa, 185 cm, 60 kg. Osv osv. Nu ska jag inte dumförklara dig. Du vet det här lika väl som jag. Men varför är det så att vissa kvinnor, tyvärr ofta unga, har fått för sig att tjejer som inte ser ut som i skyltfönstret, är feta och fula? Vad jag pratar om här är inte tjejer som väger 150 kg och inte tar hand om och älskar sin kropp, för där kan det handla om en hälsoaspekt. Vad jag pratar om är vanlig tjejer som äter och dricker, rör sig och mår bra. Men som inte har ett BMI på 17. Som har en kruvig vacker kropp, som vill visa upp den i vackra kläder. Hur är hon fet och ful?

Jag har en teori. När jag var yngre var jag mobbad. När man är mobbad finns det ibland 2 vägar, man kan titta efter andra mobboffer och försöka bli kompis med dem, eller, som jag, sky dem som pesten och hoppas att bli accepterad en dag av de 'normala'. Och ja, i efterhand tog jag den sistnämnda och absolut fegaste vägen. Varför gjorde jag det? Jo, för att om jag inte är med de andra mobbade, så måste jag vara mot dem och är jag mot dem så kan jag inte vara som dem. Och alla i skolan visste ju att de var töntar, nördar, fula, äckliga och luktade illa. Så för att inte riskera att vara som dem, så hatade jag dem ännu mer än de andra barnen. De påminde ju mig om allt som jag inte ville vara, illa omtyckt, ensam, äcklig.
Så, min tanke är att dessa unga tjejer, i strävan efter att vara coola, roliga, snygga och populära bland alla andra (i skolan eller i blogg världen), lär sig vilka man inte ska hänga med eller gilla, för att vara en av de normala eller coola. Och det gäller egentligen såklart inte bara vikt, det kan vara något annat i utseendet, kläderna, sättet man pratar, vart man kommer ifrån, eller att man är för smal, you name it. Finns det ett sätt för mig att verka lite bättre, ett sätt för att de andra inte ska märka att jag egentligen inte är som alla de coola, så gör jag det. Jag gjorde det. Massor av barn gör det varje dag. Och i bloggvärlden skrivs elaka kommentarer om 'feta magar', 'äckliga lår' och uppmaningar om att gå ner i vikt. En del tjejer har jätteproblem att gå upp i vikt, de har smala kroppar av naturen. De är oftast inte de som mobbar. Det är inte det handlar om. De som mobbar är tjejer som är så livrädd för att inte passa in att det hellre kliver någon i ansiktet på vägen upp till 'de normala', än vänder sig om och får en kompis där och då.

Jag vände mig om till slut. För att upptäcka att de inte alls var några töntar, utan roliga, konstnärliga människor som hjälpte mig att utvecklas till den jag är idag. Det var aldrig några töntar. Det var egentligen inte jag heller. Det var bara i mitt huvud. Det är samma sak för alla. Om man slutar bry sig så mycket om vad man tror att andra tycker, så upptäcker man att det är oväsentligt och att man är ganska bra som man är. Chessey, men sant.
Att catwalksen, tidningarna och skyltorna ser ut som dom gör kan jag inte ändra på. Jag skulle om jag kunde. Men jag ändrade mig.

Gjorde ni som jag när ni såg de nya skyltdockorna på Åhléns, log och tänkte; 'Äntligen. Kanske är något på väg att hända'? Jag hoppas det. Mode påverkar unga personer mer idag än någonsin. Ett sånt ansvar måste man ta på allvar. En sund modevärld är en värld som välkomnar alla kroppar. Det gör modevärlden inte idag. Skäms de inte?

Det är viktigare att vara än att synas

Det är ju en motsägelse när det kommer från någon som har en blogg där man varje dag lägger upp blider på sig själv och det mesta runt en. Men sanningen är den att jag har upptäckt att jag är som beroende av att lägga upp något varje dag, helst flera gånger per dag. Som om jag inte riktigt haft en viktig nog dag annars. Så är det ju förstås inte. Men när folk utan bloggar frågar mig hur jag hinner blogga varje dag, så förstår jag nästan inte frågan. Jag vill ju, tar mig ju tid till det, jag längtar tom ibland, jag gillar det och jag älskar den feedback (om än lilla) jag får. Men jag har insett att det är mer än så. Det har blivit som en bekräftelse att jag duger. Att vad som än händer idag, men mitt liv och karriär, så har jag iaf min blogg. Det är lite sorgligt, men så är det. Men det här är inte mitt Adjö-brev. Det är inte ett snyggt sätt att lämna bloggvärlden. Men jag måste ha bloggfria dagar ibland, bara för att återfå vetskapen om att alla dagar är viktiga, oavsett om den ligger på bloggen i bilder eller inte. Så ibland kanske det blir mindre bloggande ett par dagar, lite då och då. Jag ska försöka förvarna, men ibland får det bli när det bli. Så jag hoppas ni få, men underbara, läsare inte försvinner. Det är ju så mysigt att ni finns där och kommenterar ibland. Men i slutändan gör jag allt det för mig själv, och då är det ju jag som bestämmer. Det här är ju mitt lilla kungarike. Hjärtligt välkommen!

Kram

Kents såg.

På vår morgonpromenad tog vi av på en liten stig, partymannen ville kolla in ett gammalt sågverk som han hade besök några gånger under sin barndom och tonår tillsammans med sin morfar som gick bort i vintras. Tomten var övergiven och öde. Det stod gamla rostiga maskiner lite varstans och grånad träflis låg utspridd över hela tomten och i mitten fanns ett gigantiska berg av flis. Huset, som inte såg ut att vara så välbyggt från första början, var helt förfallet. Bara lämnats. Ingången var igenväxt av sly. Ingen bryr sig längre om den plats som under flera decennier var en arbetsplats, ett relativt välmående företag och en mans stora stolthet. Kents såg.

Så konstigt.

Inte så underligt att det är så lugnt och tyst på landet. Det är ju på många ställen helt utarmat. Alla har flyttat därifrån. Det är kusligt och sorgligt på samma gång.

Jag älskar kommentarer

Det är det bästa som finns när det finns nya kommentarer på min blogg, när ni tycker något eller bara ger mig komplimanger (eller annat för den delen, men får inte så mycket negativ kritik när man är en sån liten blogg som jag är). Jag älskar det och partymannen J utropar alltid med barnslig glädje; 'Åh, du har fått en kommentar!'. Och jag delar hans upprymdhet, jag blir lika glad varje gång! Jag blir varm och läser dem ofta två gånger samma dag, bara för att det är så mysigt.

Men. Jag är usel på att skriva något tillbaka. Jag har sett på andra bloggar att de flesta gör det, även när det 'bara' handlar om en komplimang eller dyl. Jag har försökt, men har tillslut fått inse att jag helt enkelt inte kommer att kunna fullfölja denna oskriva 'bloggregel'. Så därför vill jag säga till dig som läser nu, att om du har skrivt något nån gång och jag inte 'svarat', så hoppas jag att du kan ta mig för den jag är och tycka om mig ändå. Jag hoppas även att du kan tänka dig att även kommentera i fortsättningen (om jag skrivit något värdigt att kommentera förstås). För du har ingen aning om hur glad jag blir. Det gör verkligen min dag. Så tack. Tack för att du läser, kanske kommenterat någon gång och kanske kan tänka dig att kommentera någon gång i framtiden. TACK. För varenda liten, negativ, stor, posetiv, lång eller kort kommentar jag nånsin fått. Jag älskar dem alla och läser ofta, ofta om dem.

Pusspuss

Texten illustreras med 4 fantastiska kvinnors kommentarer som jag läst flera gånger, men ännu inte skrivit ett tack till...

Innan regnet föll

Innan det började spöregna träffade jag upp min vän J. Då var jag så här fin. Jag fortsätter i denna outfit hem till K men får nog vänta ut regnet.

Klänning: HM (för 100 år sen)
Tajts: Indiska
Skor: Hasbeens
Kofta: Lindex (varje dag nu. kanske ska investera i en ny i London?)
Väska: Min moster gamla
Halsband: Geoart
Ring: Löööve (ingraverad och fin)

J överaskade mig med att ha gjort något så traditionellt som att sätta in en annons om vår förlovning i Svd (vilket jag tyckte var jättekul!). Mamma vart väldigt förvånad, iom att jag rent generellt inte är speciellt traditionell, och sa: 'Snart berättar ni att ni ska gifta er kristet!'
Nej, mamma, det kommer inte att hända. Det var det första vi sa till varann när vi började prata om vårt kommande bröllop. Ingen av oss är kristen och skulle därför inte kunna stå för gifta (eller döpa våra barn) oss kristet, oavsett hur vackert det är i kyrkor. Det kommer att bli underbart på alla sätt, men förmodligen inte speciellt traditionellt.

Ny drottning på täppan, del 2...

Har läst igenom den nya tidningen nu och är väl inte superimponerad. Men. Jag gillar den. Jag gillar att de fokar på secondhandmode och ger tips om vart man kan köpa ekologiska kläder samt reder ut lite begrepp kring olika benämningar som används (organic, ekologisk, eko mm). Bland annat. Layouten är förskräcklig, men innehållet väger upp. Jag hoppas den får tid att växa och gro lite (och kanske utvecklas på nätet-ännu mer miljövänligt!). Det här kan bli bra.

Tack...

...för alla fina kommentarer kring mitt stora (härliga) beslut! Ni är så fina och snälla och ni fattar inte hur mycket det betyder att få höra från (mer eller mindre främmade) människor att man gjort det rätta. Att det är en bra grej. Att jag är modig.
Idag är det så officiellt det kan bli, då alla fick veta på jobbet. Känns så förbannat skönt att göra det här. Stort och läskigt och härligt. 18:de juni är min sista dag (mindre än 1 månad!!!) eftersom jag och J åker till England på semester på efm samma dag. Overkligt.
Nu är det bara Mamma och Pappa (med partners) kvar, vill inte berätta över telefon egentligen, men vi ses inte så ofta så jag vet inte om jag kan hålla mig mycket längre... (De läser inte min blogg btw)
Återkommer snart med min gröna klädsel för dagen :)
Kram
/A

Så här är det.

Så, så här är det; när jag började på min nuvarande arbetsplats var det helt underbart. Jag hade gjort min kortfilm och samtidigt jobbat i receptionen på ett stort företag där jag känt mig helt meningslös. På det nya (nuvarande) jobb fick jag inte bara vara på en kreativ arbetsplats med massa sköna människor, utan även känna att jag var viktig. Jag vet att det jag gjort under min tid här har varit väldigt uppskattat och jag har gjort ett bra jobb. Men eftersom jag är en person som vill väldigt mycket och även vet att jag har en talang så var ju aldrig tanken att jag skulle stanna här för alltid, dessutom var det ett vikariat.

På hösten började en praktikant hos oss och jag började må dåligt. Jag fick se hur en 19-årig tjej fick göra massa roliga saker, vara med, lära sig medan jag sprang runt och plockade in disk och lagade trasiga skrivare. Men eftersom jag trivdes så bra med arbetsplasten och min chef antydde att han ville att jag skulle stanna så kom jag på förslaget att jag skulle stanna och på deltid backa upp den andra tjejen när hon kom tillbaka mot att jag resten av tiden fick jobba som jr copywriter och lära mig en massa om det här jobbet som jag verkligen tror skulle passa mig. Förslaget togs emot positivt och jag skulle börja kvällskursen i copywriting på våren.
Härliga tider tänkte jag. Arbetsuppgifterna skulle delas upp from 1 juni mellan mig och den återvändande receptionisten och jag skulle lämna ifrån mig allt, utom servicebiten. Jag skulle ta hand om fika och lunch inför möten, att lokalerna såg fräscha ut, att disken var inplockad osv.
Men en stor grå sten växte till ett mindre berg inom mig. Det kändes plötsligt inget bra om dagarna. Jag fattade inte varför. Jag skyllde på min vänskapsförlust, för att jag trodde att det var därför. Att jag kände mig ensam och utanför. Jag var deppig, sur, vrång och ledsen.
I förra veckan tog min ena chef mig åt sidan och frågade hur det var. ‘Bratackhurärdetsjälv’ svarade jag och log mitt bästa fejkleende. Sen frågade han igen.
-Vill du veta ärligt? sa jag.
-Ja.
-OK. Inte så bra. Personliga problem.
Vi pratade kort om det.
-OK. Är det säker på att det är allt? säger han i allvälmening.
Jag tänkte i en halv sekund. Så insåg jag. Jag kan inte längre. Jag orkar inte fejka längre.
-Nej, svarar jag.
Så sa jag som det var. Det som jag själv visste men inte hade vågat inse. Det funkade inte längre. Jag tycker inte längre om mitt jobb. Vi pratade om den nya tjänsten. Skulle jag verkligen klara av att stå med ena benet i receptionen och andra benet i ett mer utvecklande jobb. Då insåg jag. Att det inte skulle funka. Jag kan inte med självrespekt och glädje jobba som receptionist längre. Jag vet vad jag vill nu, jag vet att jag är duktig. Jag vill mer. Mycket mer. Det skulle inte vara schysst mot varken mig, min chef eller mina kollegor. Jag grät där i köket. Jag gick hem och grät ännu mer i soffan med J. Han tröstade och lyssnade, peppade och kramade. Efter 4 timmas grin kunde jag äntligen säga det högt, det som jag insåg i köket på jobbet. Jag måste sluta. Jag måste klippa helt. Måste hoppa. Jag ser ingen mark. Jag ser inget nät. Men jag måste hoppa. Och det kändes fantastiskt.
Jag vakande nästa morgon och allt kändes annorlunda. Lite nervös var jag innan jag pratade med min chef men han var som vanligt fantastisk. För en grej kan jag säga, jag kommer aldrig ha en sån bra chef igen. Han är så schysst, ärlig, lätt att prata med och framför allt, så ser han en. Han såg mig. Ville ge mig en chans. Jag sa som det var (utan att börja gråta! Hurra!) och bad om ursäkt, men det behövdes inte, han tyckte att jag var modig och uppskattade min ärlighet. Samt att det var ett moget beslut att ta. Kändes otroligt bra. Mitt kontrakt som vikare går ut den sista juni, så det kom vi överens om igår var ett bra slut datum. Jag får 2 1/2 vecka att friska upp den andra tjejens minne, men åker jag och J till England över midsommar och en veckan efter. Sen kommer vi hem och då. Ja, då börjar det. Äventyret.

Vad ska hända med mig? Jag vet inte. Jag har många planer. Söka mindre kurser på universitet i höst och i vår, och om jag fortfarande vill och behöver (dvs att jag inte redan jobbar med något i den stilen eller något annat jag gillar) kanske söka till Berghs copyutbildning till nästa höst. Och säkert en massa annat. Jag kommer utveckla min blogg, det vet jag alldels säkert, har massa spännande planer... Jag kommer klippa klart min kortfilm. Skriva på manusidéer kanske. Ta vara på dagarna jag fått att leva i. Promenera. Laga mat. Springa. Cykla tills snön hindrar mig. Hitta på fiffiga sätt att göra massa mysigt saker gratis. Det ska bli spännande.
Som ni hör är detta goda nyheter. Och sorgligt eftersom jag kommer sakna mina kollegor hemsk mycket. Och att få lön :) Men jag vinner så mycket på att våga släppa. Att våga leva så som jag vill leva, inte som jag tror att jag borde. Äntligen.

Svar

Fina, fina, ni som ställt frågor till mig. Här kommer svaren.

Ida sa...

Hva slags jobb er det du har? Tror du at du kommer til å jobbe med det resten av livet?

Jag jobbar just nu som receptionist/ekonomiassisten på en reklambyrå. Och nej, det kommer jag inte göra. Jag vet inte vad jag kommer att göra resten av livet, men jag tror det kommer att vara en massa olika saker. Det ska bli kul att ta reda på :)

Hva er ditt yndlings plagg?

Jag kan inte välja ett plagg, mina kläder är som mina små barn, jag älskar dem alla lika mycket... Jag vet, nördigt, men sant....

Elin sa...

Vad lyssnar du på för musik?

Det är lite olika, om jag skriver tycker jag om att lyssna på klassisk musik. På jobbet och när jag bara struttar runt hemma lyssnar jag just nu på Ane Brun, Rufus Wainright, Cardigans Best of skiva. Och så blir det mycket gammal indie. När jag blir full blir det mest gamla pojkband, Madonna och 70/80-tals disco.

Kicki sa...

Vilken är din favoritstad? Bor du på söder?

Åh, vilken svår fråga. Jag är uppväxt på Södermalm i Stockholm så det ligger mig närmast hjärtat, men 8 år i London fick mig att älska den staden nästan lika mycket. Men om jag måste välja så blir det Stockholm.

Vilket är ditt bästa second hand-fynd?

Det senaste jag gjorde, eftersom jag alltid hittar så fina saker blir det omöjligt att välja en...


Karolina sa...

jag har ju förstått att du jobbar/jobbat(?) en del med film, så jag undrar vad du gillar för film?
:)

Svår fråga. Jag har några filmer som jag kan se om hur många gånger som helst, bla Antonia's värld, Groundhog day, Being John Malkovich, The Royal Tennenbaums, Eturnal sunshine of the spotless mind, Det levande slottet, Moulin Rouge, Adaptation, Blade Runner m.fl. Som du märker finns det ingen direkt logik i urvalet. Men jag är en sucker för Sci-fi filmer, musikaler, freakiga stories och filmer med berättelser som sträcker sig över flera generationer.

Anna Krimskrams sa...

Dina bästa secondhandställen i Sthlm? Är de värda at flytta till Sthlm för? :)

Återvinnarna på Götgatan är underbart, superbilligt, jättefin personal och en av de få ställen i Stockholm man kan göra riktiga fynd! Men nej. Man ska bo där hjärtat hör hemma.

miri sa...

vilken är din absoluta favoritfilm, och varför?

Den frågan är så svår. Men om jag måste välja så får det bli Being John Malkovich. För att när jag såg den filmen första gången så insåg jag hur j*vla bra ett manus kan vara. Och att jag oxå ville skriva såna fantastiska manus.


vilken musik väljer du när du är deppig och viljen åker på när du är glad?

Deppmusik: Klassisk musik eller Nick Drake. Gladmusik: Onehitwonders från 80 och 90-talet

vad dricker du helst när det är fest?

Oj, det som bjuds, haha! Jag älskar öl, rödvin, ouzo och när sommaren kommer vill jag plötsligt dricka vitt vin och rosevin.

om du har en helt ledig dag, vad skulle du då allra helst vilja göra?

Först skulle jag äta en långfrukost; (på min balkong som jag inte har ännu, men en dag kommer att ha) latte, smörgås, juice, ägg, bacon och yoghurt. Sen skulle jag och J ta en promis till nåt museum, strosa runt där ett par timmar, eller ta en båt ut i skärgården. Sen en långlunch med massa god mat och vin. Efter det skulle vi ta en promis för att jobba upp hungern igen, gå hem till några sköna vänner som vi lagar middag med, dricker massa vin och snackar massa skit tills vi inte orkar mer. Då tar vi en taxi hem, går förbi McDonalds och fyllekäkar, sen hem och däckar.

du blir portad från sverige. vilket land skulle du då ta ditt pick och pack till?

Något varmt land. Har alltid velat bo i ett varmt land. Sol varje dag. Shit, jag skulle må så bra.

vad läser du helst utöver scifi?

Gärna böcker om svenska språket och film.


krma!

Kram right back at you!

underbaraclara sa...

om du måste vara Beyonce eller Maria Carey, vem väljer du?

Haha, ja det blir nog Beyonce, har utvecklat en allergi mot Maria Carey. Dessutom verkar Beyonce vara en mycket skönare person.

om du måste välja reinfeldt eller sahlin?

Sahlin.

chips eller godis?

GODIS!!! Saltlakttris och chocklad.

cykelsemester eller fotvandring?

Fotvandring, så man hinner se allt vackert omkring sig ordentligt!

puss

puss på dig!!

Anonym sa...

1.hur gör man för att få ett jobb som ditt?
Det jobbet jag har idag, receptionist/ekonomiassistent, är inte så svårt att få. Jag har extrajobbat som receptionist medan jag pluggade och började sen jobba på ett uthyrningsföretag. Jobbet på reklambyrån hittade jag i Resumé, sökte och fick det.

2. kan du inte visa fler bilder på dina katter?

Va söt du är, det är klart jag kan :)

3. varifrån kommer du?

Jag är uppväxt på Södermalm i Stockholm, där jag fortfarande bor (förutom mina år i London).

Gurli sa...

Hur många klänningar har du?

Jag har nu räknat mina klänningar! Det var 60 st, varav två stycken jag aldrig använt!

Har du löst fönster-problemet?

Nej. Och nu känns det ännu längre bort... Jag får stå ut ett tag till...

Vet du om att du är värdefull?

Tack fina du...

Jag hoppas du vet att jag älskar dig?

JAAAA! Och jag dig!

Det här var ju superkul. Tack för frågorna gulliga fina ni!
Puss puss puss!
//Alma

Jag förbannar mig själv

Jag har just insett att jag i över ett år har kommenterat på andras bloggar på ett sätt som gör att de inte vet vem jag är, eller vilken blogg som är min!!!!!!!!!!! Jag är ett sånt ärkepucko. Och så undrar jag över besöksantalet. Hur ska man kunna besöka min sida om jag inte skriver ut den, nånsin? Det här handlar om att jag har sjukt dåligt tålamod och orkar aldrig läsa igenom instruktionstexter mm. Måste ändra på detta. Bums.

Sätta saker rätt

Jag tycker om mitt jobb. Jag tycker om människorna, stämningen och humorn. Jag kan inte tänka mig en bättre arbetsplats.

Men.
De sista månaderna har varit allt annat är lätta. Jag har varit nere av många anledningar, en del som man inte helt lätt kan prata med folk om, såna som man knappt kan sätta fingret på själv. En del som man vet om men som är så tunga att man inte vet hur man ska börja. Och jag har inte direkt haft nån att prata om det med (förutom J). Det underlättar inte.

Och.
Det yttrar sig tyvärr i att man känner sig grå inuti och det blir svårt att vara glad, pratig och trevlig. Man vill, men det går inte. Jag har förbannat mig själv många kvällar för att jag inte kunnat hålla minen på dagen, för de som utsätts för det har ju ingen aning. Det vet ju inte vad som händer i mitt huvud. Vad som gör ont i mitt bröst. Det ser bara en trumpen recepetionist, en tjurig ekonomiassistent.

Så.
Förtydligande. (Till dem eventuellt, om de skulle surfa in :) Till er. Dig. Du som läser. Ibland är nån konstig och tjurig på jobbet. Fråga henne/honom hur hon mår. På riktigt. Kanske har ingen frågat henne/honom, kanske längtar hon/han efter att få prata av sig. Om du inte vill (vilket oxå är helt ok), förlåt henne/honom, kanske har hon/han ont i sin lilla själ, kanske är det en tuff period. Vi har dem alla.

Sådär.
Nu sitter vi tillrätta igen.

Och.
Jag börjar må bättre.

Tidsfördriv

För fem år sedan, 2003, gick jag sista året på en Media och Film utblidning i London. Jag spenderade all min lediga tid med kompisar, vin och min dator. Rätt förvirrade och med ruttet självförtroende.

För tio år sedan, 1998, hade jag just kommit hem efter mina första 9 månader i London. Totalt nerkärad i staden, men en alldels ny liten lillebror att hänga med i Stockholm, stannade jag hemma i ca 1 år innan jag återvände.

För femton år sedan, 1993, gick jag i 9:an, i en skola jag hatade (var mobbad i samma skola i 7:an vilket la grunden till mitt ruttna självförtroende). Jag var kär i snyggaste killen i skolan, en eller två årskurser under mig, helt i onödan och mest för att.

För tjugo år sedan, 1988, var jag en liten pojkflicka på 10 år som inte ville bli vuxen och vägrade använda jeans.

Upp och ner

En av min bästa vänner fick en dotter inatt! Hurra!
Men livet är sannerligen aldrig bara åt det ena hållet. En annan av mina bästa vänner är i djup sorg då de i helgen fick veta att de inte blev någon graviditet efter deras tunga försök.
Jag är lika lycklig för min första vän som jag är olycklig för min andra vän.

Mittimellan

Förut var jag och mina vänner på jakt efter samma saker.
Efter kärlek, roligt jobb, nästa fest.
Sen blev allt så konstigt.

En har tre barn,
en väntar sitt första,
en är nybilven singel,
en är nykär,
en kämpar för att bli gravid.

Jag är helt enkelt inte i synk med nån.

Det är lite ensamt.

Jag gillar

-Gamla par som håller varann i hand
-Min copykurs
-Att hitta pengar på gatan
-Att ha rätt
-Att bli salongsberusad och äta wasabinötter på Thaibåten
-Mina arbetskamrater
-Alla mina kläder, smycken, skarfs, strumpbyxor, skor och väskor
-Att skriva för hand
-Vänner som hör av sig av ingen speciell anlednings
-Brev (riktiga brev, handskrivna)
-Rödvin
-Att basa bastu, springa barfota ner och hoppa i havet
-Att få kommentarar på min blogg
-Nagellack
-Att lukta på J, mina katter och fina barn som min gudson Svante
-Känslan efter att jag tränat (hatar känslan innan)
-Skärgården
-Åka båt
-Att krypa ner under täcket på kvällen
-Keso

Jo, tack, bara bra tack.

Allt är bra,
ingen behöver veta.
Allt är som det ska,
det är inget att tala om.
De har så mycket annat,
som tär på dem,
varför ska jag lasta dem med mitt?

Nej. Jag ljuger.

Jag måste läcka ut nånstans,
annars exploderar jag.
Allt är nog inte som det ska,
när det trycker inne i bröstet.
Det får bli här.
Där anonymitet är på låtsas,
och www-utrymmet bara mitt.

Så är här det;

Allt är inte bra.
Allt är inte som det ska.
Något i mig överraskar mig,
med plötsliga tåranfall.
Hela jag fyllas av skuldkänslor,
jag vill räcka till för alla andra.
Men så fanns det inget kvar till mig.

Och det är mitt eget fel.

En knepig sak

För 2 år sen var jag bästa vän med en tjej, vi var båda singlar, kämpade för att få jobba med det vi älskar och umgick flera gånger i veckan. Vi kunde prata i timmar om allt och ingenting och ingenting kändes någonsin konstigt eller svårt att prata om.

Idag är det så obekvämt att träffa henne så att jag gärna slipper. Vad hände? Hur kan man vara så nära och på mindre än 3 månader så är allt borta?

Jag vet egentligen inte. Jag kan gissa. Jag träffade J, som är mitt första seriösa förhållande och min stora kärlek. Min väns mamma blev sjuk. Och någonstans här började hon störa sig på mig. Jag sa fel saker, frågade saker vid fel tidpunkter. Jag var nykärt rätt ovetande om att något hände till att börja med. Det var inte förrens efter att hon undvikt mig och mina förslag på att ses i några veckor som jag började känna att något var fel. Jag hörde då av mig ännu mer för att få reda på vad som stod på. Men hon ville inte. Och med henne försvann en del andra vänner och bekanta. Under en lång tid fick jag på omvägar höra om middagar jag inte var bjuden till, om utekvällar jag inte tillfrågades om jag vill med på med mera och det gjort så förbannat ont. Utanförskap är så vasst och svidande. Och det vet jag sen innan, jag har varit mobbad i skolan och tidigare haft vänner som behandlat mig som skit. (Det är underligt hur mycket man ska vara med om utan att lära sig.) Det tog nästan ett halvår innan hon mötte upp mig på en öl (jag - apnervös)/kaffe (hon) på Nytorget. Vi småpratade en stund. Efter ett tag kom det upp och hon förklarade att hon tyckte att jag hade betett mig dumt, frågat saker vid fel tillfällen och sagt konstiga saker. Jag hade lust att skrika saker i mitt försvar (för det har jag såklart) men jag höll tyst. Det var asjobbigt, men jag tänkte att hon har tillräckligt med sin mamma och allt, jag vill inte göra det värre. Om hon bara får säga vad hon tycker så kanske vi kan börjar prata med varann igen och så blir det lite bättre mellan oss.
Det var nästan ett år sen snart. Och det är inte bättre. Till och från har det varit OK att ses (i grupp med andra) och vi har småpratat. Men det är inte bra. Som grädde på moset har nu min bästa hjärtesorgs-vän och den här tjejen gått och blivit jättebra vänner. I vanliga fall hade jag tyckt att det var grymt kul, men nu blev det inte lika kul. När min vän låg i separation var den den här tjejen hon ringde helst, inte mig. Och ja, jag vet att det är hur barnsligt som helst, men det spelar ingen roll för det sårar likväl vid 30 som vid 13.
Nu är jag bjuden på en middag ikväll (genom min hjärtsorgsvän) och jag misstänker att den här tjejen kommer att vara där. Och efter förra helgens obekväma brunch vill jag egentligen inte gå.
Vet inte ens om de egentligen vill ha mig där, jag är medbjuden via min hjärtsorgsvän som lördagskvällen var planerad för.
Jag överdriver kanske, men vet ni, det skiter jag i. Det här är mina känslor och jag har hållt tyst om det här så jävla länge 'för det passar sig inte, det är inte rätt tid just nu, det är omoget' och gud vet alla ursäkter. Jag är så förbannat trött på att straffas för att jag är i en lycklig relation, att må dåligt över vad andra människor tycker om mig och vara ledsen för att jag förlorat en vän/vänner.

Hon skulle såklart ha en annan sida av historien. Så är det alltid. Det finns alltid två sidor av en historia. (Det lärde min barnflicka mig när jag var liten och mina nyskilda föräldrar bråkade jämt.) Men faktum är att här är det så att hon skulle behöva höra min sida av historien, för jag är inte säker på att hon fattar hur ledsen jag har varit och fortfarande är. Å andra sidan, tiden går fort och snart har det gått 2 år till och ingen vet vart vi står då. Kanske finns inte saknaden av vänskapen kvar, kanske är det lilla ledsna inom mig helt borta, kanske är vi vänner igen. 2 år. Mycket kan hände på 2 år. Och 2 månader, 2 dagar, 2 timmar. Och om två sekunder kan en bokhylla falla över mig och ta mitt liv.

Som sagt, mycket kan hända.

Sammanfattningsvis:

Jag pratar för mycket.
Framför allt pratar jag för mycket före jag tänker och tänker för mycket efteråt på vad jag sagt utan att tänka mig för.

(c)

You can quote me on that.

Förbannade j*vla känsla

Det är så svårt med avundsjuka. Den är så tung och skamfylld. Och orättvis mot alla inblandade. Och gör en så ensam. Man skäms så mycket över den att man inte kan dela den. Den är så tung att man inte orkar bära den själv. Bröstet blir så tungt, mörkt, svider och skaver. Jag hatar att vara avundsjuk. Det klär inte någon, man ska alltid unna människor allt det får, man ska alltid vara glad för det man har. Men vad gör man när avundsjukan är så komplex och konstig att man inte ens fattar den själv? När man inte vill känna den, för det är delvis ens eget fel och delvis bara så som det är? Jag vill skära bort min avundsjuka med en kniv. Jag vill skrapa bort den med naglen, jag vill spola bort den, att den rinner bort och försvinner. Varför har vi ens denna känsla? Jag kan förstå rädsla, kärlek, stolthet, sorg t.o.m. hat. Men avundsjuka kan jag inte förstå.
Och värst av allt: Jag har så mycket att vara glad i mitt liv så att jag skäms över bara det faktum att jag ÄR avundsjuk, förutom det som jag är avundsjuk på.
Jag hatar avundsjuka. Hatar.