Är mode bara för smala tjejer?

I alla tidningar, på alla catwalks, på alla skyltdockor visas plagg upp på en kropp. En kropp. Den är mycket smal, ca 175 cm lång, B-kupa och lätt markerad midja. Inte ett uns att fett. En kropp. Vi ni hur många tjejer som har en sån kropp? Inte jag heller, men när jag lyfter blicken på tunnelbanan så kan jag räkna dem. De finns. Lika många som det finns de med D-kupa, 140 cm och smal midja och en vikt på 80kg. Lika många som har A-kupa, 180 cm, omarkerad midja och en vikt på 90 kg. Eller hon som har B-kupa, geting midja, 165 cm och 65 kg. Eller C-kupa, 160 cm, 75 kg. Eller B-kupa, 185 cm, 60 kg. Osv osv. Nu ska jag inte dumförklara dig. Du vet det här lika väl som jag. Men varför är det så att vissa kvinnor, tyvärr ofta unga, har fått för sig att tjejer som inte ser ut som i skyltfönstret, är feta och fula? Vad jag pratar om här är inte tjejer som väger 150 kg och inte tar hand om och älskar sin kropp, för där kan det handla om en hälsoaspekt. Vad jag pratar om är vanlig tjejer som äter och dricker, rör sig och mår bra. Men som inte har ett BMI på 17. Som har en kruvig vacker kropp, som vill visa upp den i vackra kläder. Hur är hon fet och ful?

Jag har en teori. När jag var yngre var jag mobbad. När man är mobbad finns det ibland 2 vägar, man kan titta efter andra mobboffer och försöka bli kompis med dem, eller, som jag, sky dem som pesten och hoppas att bli accepterad en dag av de 'normala'. Och ja, i efterhand tog jag den sistnämnda och absolut fegaste vägen. Varför gjorde jag det? Jo, för att om jag inte är med de andra mobbade, så måste jag vara mot dem och är jag mot dem så kan jag inte vara som dem. Och alla i skolan visste ju att de var töntar, nördar, fula, äckliga och luktade illa. Så för att inte riskera att vara som dem, så hatade jag dem ännu mer än de andra barnen. De påminde ju mig om allt som jag inte ville vara, illa omtyckt, ensam, äcklig.
Så, min tanke är att dessa unga tjejer, i strävan efter att vara coola, roliga, snygga och populära bland alla andra (i skolan eller i blogg världen), lär sig vilka man inte ska hänga med eller gilla, för att vara en av de normala eller coola. Och det gäller egentligen såklart inte bara vikt, det kan vara något annat i utseendet, kläderna, sättet man pratar, vart man kommer ifrån, eller att man är för smal, you name it. Finns det ett sätt för mig att verka lite bättre, ett sätt för att de andra inte ska märka att jag egentligen inte är som alla de coola, så gör jag det. Jag gjorde det. Massor av barn gör det varje dag. Och i bloggvärlden skrivs elaka kommentarer om 'feta magar', 'äckliga lår' och uppmaningar om att gå ner i vikt. En del tjejer har jätteproblem att gå upp i vikt, de har smala kroppar av naturen. De är oftast inte de som mobbar. Det är inte det handlar om. De som mobbar är tjejer som är så livrädd för att inte passa in att det hellre kliver någon i ansiktet på vägen upp till 'de normala', än vänder sig om och får en kompis där och då.

Jag vände mig om till slut. För att upptäcka att de inte alls var några töntar, utan roliga, konstnärliga människor som hjälpte mig att utvecklas till den jag är idag. Det var aldrig några töntar. Det var egentligen inte jag heller. Det var bara i mitt huvud. Det är samma sak för alla. Om man slutar bry sig så mycket om vad man tror att andra tycker, så upptäcker man att det är oväsentligt och att man är ganska bra som man är. Chessey, men sant.
Att catwalksen, tidningarna och skyltorna ser ut som dom gör kan jag inte ändra på. Jag skulle om jag kunde. Men jag ändrade mig.

Gjorde ni som jag när ni såg de nya skyltdockorna på Åhléns, log och tänkte; 'Äntligen. Kanske är något på väg att hända'? Jag hoppas det. Mode påverkar unga personer mer idag än någonsin. Ett sånt ansvar måste man ta på allvar. En sund modevärld är en värld som välkomnar alla kroppar. Det gör modevärlden inte idag. Skäms de inte?