Ursäkta självömkan

bild tagen på tv:n av Mary Poppins-en glad film

Jag har mina dåliga stunder. Denna morgon är tyvärr en sån. Jag ska försöka vända om det till posetivt efter intervjuen. Det är inte intervjuen som gör mig nervös och nere. Det är hela min situation. Jag är 30 år och jag står på samma plats som för 10 år sen. Jag vet inte vad jag vill, vad jag kan. Problemet är att jag är 10 år äldre. Jag kan lixom inte lajja runt hur länge som helst. Missförstå mig inte, jag tycker man ska kunna byta inriktining massor av gånger i sitt liv, ingenting är någonsin försent. Men att vara där jag är i livet, känna som jag gör och inte veta vad jag ska göra är frustrerande. Jag är 30 år, arbetslös, förvirrad och helt enkelt inte vet vad jag ska göra, vad jag vill göra, vad jag kan göra. Ursäkta att allt 'tycka synd om' idag. Jag ska peppa upp mig och inte tänka negativt. Bara att skriva av sig på bloggen gör att det känns lite bättre. Jag önskar att någon kunde komma och tala om för mig vad jag ska jobba med för att trivas. Eller att jag bara kunde vara lycklig och trivas med att jobba på ICA. Varför är jag inte sån?