Jag ska inte tycka synd om mig själv

Efter Svenskt Tenn historien hade jag hoppats att det skulle dröja tills jag blev personligt attackerad av någon utan egentliga skäl igen. Så blev det inte.
Alla på jobbet tror nu att jag är jobbigt bitch som bara klagar hela tiden. Det får inte Du tro. Så är det inte egentligen.
Under en veckas tid var städningen på vårt jobb katatrofdålig och trots att jag sa till, så blev det inte bättre. Tillslut kom en från städfirman till jobbet och kollade och såg med sina egna ögon att det verkligen låg dammtussar överallt och var allmänt skitigt. Samma kväll ringer städerskan syster (städerskan själv pratar väldigt dålig svenska) och är skitsur på mig för att jag klagat på städningen och säger att hennes syster visst städar jättebra, att hon är med henne ofta och ser att hon visst städar jättebra. Jag försökte förklara att så verkligen inte var fallet och att det inte är något jag hittar på. Systern påstår i princip att jag ljuger och jag får förklara att det inte är något personligt mot hennes syster. Det tror hon knappast på. (Saken är ju den att om det ser skitigt ut på jobbet och jag inte gör någonting åt det så får ju jag skit för det, det är lixom mitt ansvar att företaget vi anlitat sköter sitt jobb) Till slut inser jag att samtalet inte kommer att gå någonstans och hänvisar till hennes chef och efter mycket om och men lägger kvinnan till slut på. (Jag vill tillägga att jag varken var otrevlig, ljög eller på något annat sätt gjorde något fel.) Först blev jag ledsen och sen arg. Jag är så trött på att bli utskälld för att jag gör något som jag har rätt till. Först Svenskt Tenn tanten och nu det här.
Jag vet. I-lands problem, larv, man ska inte ta åt sig, släpp det. Lätt för andra att säga. Men jag har kämpat sen jag var tonåring, vart mobbad i skolan och inte hade några kompisar alls, med att få folk att tycka om mig. Ibland har jag mesat mig och inte stått för vad jag tycker i rädsla för att inte bli omtyckt. Jag har snackat skit om folk trots att jag inte menar vad jag säger, bara för att verka cool och ball. Jag har varit liten, ynklig och feg.
Så blev jag vuxen, insåg att ingen nånsin kommer att stå upp för mig om jag inte gör det. Så jag började stå upp. Tuffa till mig. Sakta med säkert har jag blivit modigare, lite tuffare. Vågar säga ifrån. Men samtidigt så sårar det mig så djup när någon inte vill umgås längre med mig av mig okänd orsak (som en fd vän har hållt på med sista året). Eller när någon skäller ut mig för att jag säger ifrån (när jag gör vad jag rätt till som kund).
Jag är så jävla trött på att folk ser på en som dörrmatta, mespropp, bitch. Varför kan man inte får vara snäll och rak på samma gång? Varför måste folk vara otrevliga och irriterade på mig när de inte ens känner mig?
Men det absolut värsta av detta är inte att det är så jävla synd om mig för att jag var mobbad en gång och tar illa vid när folk är dumma. Nej, fuck that.
Det som grämer mig är att hon, städerskan, fick sparken. Jag har egentligen inte gjort något fel, jag klagade bara på ett mycket illa skött jobb. Men det är oväsentligt, det var mitt samtal som gjorde att hon fick packa sina saker på dagen och gå. En invandrar kvinna med 3 små barn och utan svenska kunskaper som förmodligen är både smart och klok och borde få jobba med något mer utmanande än städning (jag har själv städat men jag var 21 och pluggade). Jag -mitt samtal- orsakade detta.
Än värre; när samma sak hände på Svenskt Tenn, när en 50+ kvinna med helsvenskt ursprung bosatt på och uppväxt på östermalm (eller någon annan 'finare' del av stan), inte sköter sitt jobb, vad händer då? Får hon sparken? Nej. Hennes chef försvarar henne tom inför mig. Berättar vilken fantastiskt kvinna hon är. Varför?
Borde hon inte oxå ha förlorat jobbet? Eller borde städerskan fått en chans till?

Jag sa att Du inte får tro att jag är jobbigt bitch. Jag tar tillbaka det, Du får tycka vad du vill. Jag måste ta en kritiken. Jag måste tuffa till mig. Jag måste kunna ta såna här attacker, slåss, göra fred med mig själv mig själv och gå vidare.