Det är otroligt frustrerande att inte kunna gå. Att få ont och sammandragningar av att att gå till tunnelbanan. Att få ont av minsta stress eller trötthet. Idag fikade jag med min vän K och efter det gick jag hem sov i två timmar. Det är enda sättet att orka göra mer än en sak per dag. Efter tuppluren kom mina mamma, moster och kusin hit och fikade med mig och partymannen. Att inte kännas sig tillräcklig för dem nu när de förlorat en älskad är en jobbig, stressande och sorglig känsla. Jag kan inte gå och jag kan inte trösta nog.
Jag önskar jag kunde springa och hämta tillbaka honom, han som blev stulen från oss.
Jag önskar jag kunde springa och hämta tillbaka honom, han som blev stulen från oss.
3 kommentarer:
Åh, käraste käraste du!
som tröst: man kan nog aldrig trösta nog.
och ändå du räcker till mer än väl.
och gåendebiten får mig att känna mig lite ledsen.
för att jag inte är mig själv inser jag.
jag går alltid fort fort och långt och mycket, med dokumentärer i lurarna och en kamera i fickan.
att det blir vår och jag inte kan göra något av det känns som en tillfällig förlust.
man får fokusera på det ordet. "tillfällig".
då kanske det känns bättre?
joanna, så sant så sant. tillfälligt. snart ska jag få promenera i sommarsolen med min lilla människa från magen i famnen. längtar.
Skicka en kommentar