Livat under

Igår på vägen hem fick jag så ont att jag knappt tog mig till tunnelbanen. Det gjorde ont i underlivet, på magen och lite varstans på diffusa ställen. Eftersom jag uteslutet foglossning och inte har halsbränna., och alla andra välmenande tips, så vet man helt enkelt inte vad man ska tro. Jag klarar rätt mycket smärta. Jag är van vid att det gör ont. Men nu för tiden så måste jag tänka på att det inte bara är jag längre. Parvel väljer ju inte att gå och hämta ut körkort, stressa, känna sig otillräcklig för släktingarna som förlorat en nära, gå och jobba osv. Parvel vill helst att jag ligger platt på ryggen. Då blir h*n glad och boxas och sparkas. Så jag ringde MVC och de är så supersöta där. Hon jag pratade med sa att jag gärna fick komma upp. Jag ringde Partymannen som just kommit hem, vände och mötte upp mig. En kort stund senare fick jag lägga mig på en säng och hon kollade, lyssnade och meddelade att bebisen iaf verkade må bra. En del av smärtorna (som den när underlivet känns som om det ska ramla ut) är normal (what the f*ck!?). De andra hade hon en misstanke om, men ville att min BM, som vi ska träffa idag kl 16, skulle säga vad hon trodde innan åtgärd vidtags. Så nu hoppas jag få ett svar idag och få hjälp. Jag kan ju inte ligga platt på mage i 3 1/2 månad... Eller kan och kan. Måste jag så gör jag det. Men helst. Inte.

Jag utelämnar medvetet detaljerna om vad det kan vara. Så berättar jag istället vad jag vet (eller vad de tror) ikväll/imorgon.

Läs mer om mina första månader som gravid på tvarodastreck.blogspot.com