Om att säga Nej när man vill säga Ja men inte kan. Eller vill.

Apropå det här inlägget hos Clara.
Som en del av er vet så har jag jobbat på en kortfilm som jag skrivit, producerat, regisserat och haft en snäll och hemskt duktig kille klippt åt mig under de senaste tre åren. Ja, sen jag blev gravid har det hamnat lite i skymundan av illamående, sorgen över att förlora Calle och smärtorna som följde.

Men vad ni kanske inte visste var att jag innan dess funderade starkt på att försöka jobba med kostym (till film). Och dessa tankar har hängt kvar hela tiden. Jag gjorde kostym på ett antal kortfilmer för några år sen och det var bland det roligaste jag gjort. Roligt på ett helt annat sätt än att vara regissör-chefen/bossen/den allsmäktiga. Att få skapa karaktärer genom form, färg, plagg är otroligt spännande. Det är som styling, fast utan alla trender och 'modemåsten'. Det är att fånga någons personlighet och spegla den på utsidan, på ett diskret men ändå direkt sätt. En utmaning som jag mig alldeles pirrig.

När jag blev arbetslös för ett år sen och skulle sätta mig ner och fundera på vad jag ska skulle ta mig för så var detta yrke en klar topp-trea (tillsammans med copywriter och manusförfattare). Jag la till mina erfarenheter på filmcafe.se som kostymör och började kolla runt efter kortfilmer att jobba gratis och bygga erfarenheter på. Tiden gick och tankar snurrade runt i mig som oboy i ett mjölkglas (vad gillar ni den metaforen?). Tillslut hände det som hände, jag 'råkade' göra för bra ifrån mig på en intervju och 'råkade' få ett jobb som jag inte kunde tacka nej till (låter helt bisart men det är vad som hände). Det var inte vad jag hade tänkt mig, det var inte alls en del av planen, men det hände-det var bra betalt- och jag var tvungen att ta det. Jag blev ekonomiassistent.

Kostymtankarna/drömmarna las åt sidan och fick ge plats åt planen. Den som innefattade två barn på raken och sen två år på Berghs reklamskola för att bli copywriter. Manusförfattandet fick bli en hobby för tillfället men något jag förhoppninsgvis alltid kommer göra och aldrig ge upp hoppet om.

Månaderna gick, Parvel blev till, jag spydde som en gris, reste till Västindiens och tillbaka, såg våren komma och magen växa. Någon enstaka gång swichade kostymör-tankarna förbi, men fokus låg på bebis, boende och copytankarna.

Så i torsdags förra veckan låg jag och vilade (som vanligt). När jag vaknade till liv så poppade kostymör-tanken upp igen. Kanske skulle jag? Varför inte? Det kan gå att kombinera med mammaledighet om jag får barnvaktshjälp. Det snurrade. Det kändes bra. Men det snurrade. En stund senare var allt som vanligt och jag tänkte inte mer på det. Jag gick upp, började plocka lite i lägenheten och busade med Orvar när mobilen ringde en timme senare.

-'Hej, jag heter John och ringer angående din CV på filmcafe. Vi söker en kostymör och jag har mailat dig men inte hört något. Har det hunnit läsa det?' John berättat att han och hans team ska spela in tre humorsketcher och deras tidigare kostymör hade tyvärr varit tvungen att dra sig ur. Jag behövde meddela om jag var intresserad så snart som möjligt efter som de skulle ha 'intervjuerna' på söndag. Han skulle maila mig detaljer och bad mig återkomma om det var intressant. Mailet kom och det lät bra. Det kändes bra. Jag ville. Det var tre inspelninsgdagar, men mitt jobb skulle till största del vara gjort innan, så jag behövde inte vara med hela dagarna. När? Slutet/mitten av juni. Jag kan hinna. Jag kan orka.

Jag satt med mobilen i ena handen och den andra på tangentbordet. Stirrade på mailet. Hur sjukt är det att han ringer mig en timme efter att jag funderat på hur kul det skulle vara att satsa på kostymörgrejen, något som jag inte tänkt på, på flera månader? Vad är det? Sammanträffade? Ödet? Någon där ovan som vill säga mig något? Eller bara slumpen?

Dagen efter åkte jag till Gävle och när jag efter den fantastiska dagen kom hem och var helt slut tittade Partymannen oroligt på mig och sa att hur kul det än lät, så måste jag verkligen tänka efter om jag orkar med ett kostymörjobb just nu. Och tyvärr har han rätt. Om jag knappt orkar göra mer än en sak per dag, behöver vila 2 timmar mitt på dagen och dessutom kan få en bebis när som helst så kanske det inte är rätt tid för ett kostymörjobb. Så motvilligt mailade jag tillbaka och sa att jag tyvärr inte skulle kunna jobba på filmen eftersom jag var i sista månaden på en graviditet och helt enkelt inte kunde lova att inte föda barn under inspelning. Att jag inte skulle orka lämnade jag osagt.

Sen blev det tyst i huvudet. Ett tag. Det kändes ok att säga nej. Jag kan inte just nu. Jag måste tänka på någon annan än mig själv. Och det känns ok.

Sen började det snurra igen. Kostymör? Ja. Jo. Varför inte? Kanske!

Så jag har undrat varför detta hände. Och kommit fram till att det är ganska uppenbart. För att sätta igång mina tankar. Visa mig möjligheterna. Låta mig veta att livet inte är över för att jag är över 30, karriärslös och snart småbarnsmamma. Tvärtom. Det tar aldrig slut. Livet är en enda lång sträcka av möjligheter. Gör vad du vill, bli vad du vill, var den är vill vara. Sluta aldrig drömma.

Men ibland måste man säga Nej. Men det betyder inte att man kommer göra den nästa gång. Det lämnar bara plats för ett senare JA!