Inte för mig. Men.
För en kär vän till vars barn är dåligt. Jag vill inte berätta mer för det känns för privat, men mitt hjärta gör ont för dem, alla.
Och trots att jag ser ut att tuffa på som vanligt här i bloggen så tänker jag på min vän och hennes barn hela tiden. Tankarna fladdrar förbi som löpsedlar. Kan inte värja mig från dem, bara låta dem sticka till och passera. Jag tänker på min kusin/guddotter och hennes sorg. Min moster och min andra kusins sorg. På min egen oro över partymannen och parvel. Och ibland tilllåter jag tankar och känslor komma tillbaka från en tid som jag förträngt, när min mamma hade bröstcancer. Jag var strax över 20, så det är snart 10 år sen. Hon är friskförklarad idag, men när jag fick beskedet trodde jag hon skulle dö. Och jag var inte redo att möta varesig döden eller sjukdomen. Så jag gjorde mitt bästa för att inte låtsas om som de fanns. Inte det bästa vägen, kanske, men den enda jag klarade just då.
Håller just nu på att läsa klart 'Tre Dagböcker'. En bok som i allra högsta grad handlar om döden, förmågan eller oförmågan att ta den till sig. Några skulle kanske finna det makabert att jag läser om döden när jag just varit på begravningen av Calle, men för mig är det ett sätt att lära mig hantera och acceptera hans död.
Men oron för andra människor, som i allra högsta grad är i livet, den vet jag ingen bok som kan lära mig hantera. Jag bara kan hoppas.
För en kär vän till vars barn är dåligt. Jag vill inte berätta mer för det känns för privat, men mitt hjärta gör ont för dem, alla.
Och trots att jag ser ut att tuffa på som vanligt här i bloggen så tänker jag på min vän och hennes barn hela tiden. Tankarna fladdrar förbi som löpsedlar. Kan inte värja mig från dem, bara låta dem sticka till och passera. Jag tänker på min kusin/guddotter och hennes sorg. Min moster och min andra kusins sorg. På min egen oro över partymannen och parvel. Och ibland tilllåter jag tankar och känslor komma tillbaka från en tid som jag förträngt, när min mamma hade bröstcancer. Jag var strax över 20, så det är snart 10 år sen. Hon är friskförklarad idag, men när jag fick beskedet trodde jag hon skulle dö. Och jag var inte redo att möta varesig döden eller sjukdomen. Så jag gjorde mitt bästa för att inte låtsas om som de fanns. Inte det bästa vägen, kanske, men den enda jag klarade just då.
Håller just nu på att läsa klart 'Tre Dagböcker'. En bok som i allra högsta grad handlar om döden, förmågan eller oförmågan att ta den till sig. Några skulle kanske finna det makabert att jag läser om döden när jag just varit på begravningen av Calle, men för mig är det ett sätt att lära mig hantera och acceptera hans död.
Men oron för andra människor, som i allra högsta grad är i livet, den vet jag ingen bok som kan lära mig hantera. Jag bara kan hoppas.
2 kommentarer:
Har börjat följa din blogg sedan jag blev gravid och man inser att man har en hel del gemensamt. Jag är i v 37 nu och graviditeten är ju förstås underbar - men präglas samtidigt av så mkt oro. Min pappa går igenom en cancerbehandling nu, och den oron gnager ju i en hela tiden. Utöver det känner jag dessutom att jag ständigt är orolig över det mesta, såsom att min sambo inte svarar i tfn på ett par h, om bebis inte rört sig på ett tag etc. Jag har varit rätt coollugn hela tiden, men har nu en ständig krypande oroskänsla. Jobbigt och väldigt energislukande. Hoppas allt löser sig med dina orosmoln. Kram Helena
Hej Helena!
Oron är den värsta. Men det är konstigt nog tröstande att andra känner som en själv. Tack för det. Hoppas din pappa mår bättre snart. Stor kram till dig och magen!
Skicka en kommentar