Det har aldrig varit ok att vara avundsjuk. Det är en ful, otrevlig och självisk sjuka. Goda och fina människor är inte avundsjuka. De unnar andra människor all den lycka de får och är genuint glada för deras skull. Jag tillhör inte dessa människor. Inte så att jag missunnar någon något, speciellt inte dem jag tycker om. Men jag vill lixom oxå ha... De jag känner väl kan jag erkänna detta för. Inför alla andra lägger jag på ett brett smil, tar fram min goaste stämma och gratulerar med bitter smak i munnen. Det låter inte så charmigt eller hur? Nej. Men det kommer inte att hindra mig idag. För idag kommer jag ut. Jag har sjukdomen. Jag är avundsjuk.
På många, på de flesta. Alla är bättre än mig på något. De är bättre mammor, bättre på att skriva, bättre klädstil, bättre jobb... UnderbaraClara som är 22 och får blogga och jobba om journalist för en lokaltidning, Niotillfem har en poppis blogg och ett roligt jobb som copy på en stor byrå, Cecilia Blankens är mamma, bloggar på mama och jobbar på radio, Sofi Farhman har fått en bok publicerad, Elin Kling får styla Idolerna, min vän Cecilia är en bättre mamma och har dessutom ett roligt jobb, Sköna Helena har ett roligt jobb på CHIC, Joanna jobbar som modejournalist och kan både plugga och slå ett slag för jämlikheten genom att dela på föräldraledigheten med sin kille. Listan kan göras lång. Vissa dagar känns det som att alla andra har det så jävla bra och jag kommer aldrig bli nåt. Det är självklart inte så. Det vet jag ju. Alla har det inte så jävla bra hela tiden. Men jag är likväl avundsjuk. Det har jag alltid varit. Jag kan trösta mig (?) men att det var värre när jag var yngre. Vid ett tillfälle, för ca 10 års sen, bad jag min kompis att inte berätta om hennes roliga jobb eftersom det gjorde mig så avundsjuk. Föll inte i god jord kan jag berätta. Förståligt? Ja, faktiskt, så här efterhand. Men det är så svårt ibland.
Avundsjuka gör ont. Så förbannat ont. Den ger i värsta fall magont, andnöd, illamående. Men att hålla det för sig själv gör nästan ondare. Jag tänker inte gå omkring och skämmas längre. Jag är avundsjuk. Jag vet vad det beror på, jag vet att många tycker illa om den. Men nu är det så här. Jag är avundsjuk och jobbar varje dag på att vara lite mindre avundsjuk. Det är inte ett drag man direkt skyltar med, men jag har fått inse med åren att avundsjuka är en del av mig. Och jag tänker inte hymla med det. För är jag verkligen så ensam med dessa känslor?
Tricket för att inte bli bitter och missunnsam är att acceptera din avundsjuka. Jobba på den och tillåta sig att vara avundsjuk ibland. Känna att det är ok. Bara låta det pysa ut lite här och var. Lite småavis då och då. Som en lite smygande fis. Då märks det knappt.
19 kommentarer:
Åh vad jag känner igen mej, jättemycket! Så då är vi iaf två om denna ocharmiga egenskap. Minns du Oscar Danielssons låt Schysst och populär? Den har alltid känts ganska träffande för mej iaf..
Kram Linnea
Åh, jag kanske är en läskig människa, men jag tror faktiskt att alla är avundsjuka någongång. Jag tror alla sätter upp fejksmajlet och säjer "Guuud, vad jag är glad för din skull!" fast man egentligen inte alls är riktigt så lycklig för personen i fråga. Mest vill man bara ha! Fast kanske glädjs man också åt den som det går bra för.. det är klart. Men avundsjuk..javisst!
Jag känner så igen mej i det du skriver. Speciellt nu tycker jag att det är rätt jobbigt för att man ska vara så himla ung och framgångsrik. Jag kommer aldrig bli en sån där riktigt ung och lovande. Jag är 30 år och ännu inte klar med min utbildning. Men så sa en vän något till mej härom kvällen. Hon sa: "-Men du har ju ändå kommit så långt, du har så mycket som jag vill ha. Är sambo och har ett stadigt, fint förhållande." Då klickade det lite för jag har aldrig riktigt tänkt så. Det är ju nått jag bara har liksom, men då insåg jag att något jag har kan vara stort i någon annans ögon. Vi vill väll ofta ha det som vi inte har? Själv är jag avundsjuk på den vännen för att hon har en underbar lägenhet, för att det går bra för henne i skolan och för att hon lyckas hitta så spännande extrajobb jämt. (Fast glad också eftersom jag tycker om henne massor).
Nåväl, just nu är jag avundsjuk! Avundsjuk på dej för att du skriver så grymt bra! :-D
(Och så en smiley på det för att du ska förstå att jag inte riktigt menar allvar, men det gör jag faktiskt)
Kram till dej!
Välj andra förebilder och vips ska du se att du också HAR.
Det enda som slog mig som en smula märkligt var att din polare skulle vara "en bättre mamma". Vafalls? Då vet du alltså hur En Bra Mamma ska vara? Tell me, för det har jag då inte listat ut fast jag har haft 16 år på mig.
bra skrivet! tror vi alla har den inom oss.. o det blir lite bättre när man iaf är medveten om det.. som med fördomar ungefär.. jag är rädd för de som sägar att de inte har några fördommar! o jag är nog rädd för de som säger att de aldrig är avundsjuka.. det gällar bara att vi lär oss hantera det!
cruella: jag vet inte vad en bättre mamma är, men jag vet hur jag skulle vilja vara men inte är. makes any sense? Det finns nog inte en lösning på hur man är en Bra Mamma, utan lika många som det finns mammor.
glömde en sak, dessa personer är inte alla mina förebilder, utan just en hel del olika människor. En del vill jag vara som, andra inte. illustrurerar att min avundsjuka sträcker sig över alla möjliga. :) En
Jag är en sån där jobbig jävel, som faktiskt blir riktigt glad för andras skull. Särskillt när det går bra för yngre personer, då blir jag även imponerad.
Fast den där avundsjukan kan vara konstruktiv och produktiv, den kan ju sporra en till att göra mer och satsa lite extra.
Fast att känna 'jag vill oxå...' vill inte jag klassa som avundsjuka. Det är ju en snarare något possitivt som får människan att sträva efter något bättre och att nå lite längre.
Å det där med att vara en bättre mamma: Du är den bästa mamma ditt barn kan få, där duger ingen annan, det kan jag lova.
/annika
ps. jag är inte så mycket att vara avundsjuk på
Hej!
Jag är nog inte så väldigt avundsjuk, men lite ibland. Speciellt om saker inte går så bra och när jag inte är så lycklig i mig själv. Jag kan vara avundsjuk på din fina bebis. För jag vill inget hellre än att få en egen liten pravel. Jo, kanske att få ett jobb. Jag är avundsjuk på din klädstil och hur du strålar, för jag känner mig ofta fel och glåmig. Men oftast har jag nog en förmåga att känna mig liten när ändra är bra på sånt som jag inte är bra på. Jag är blyg och försiktig, och när jag ser människor som stövlar fram, tar för sig och babblar. Då blundar jag mest och längtar bort. Men mest avundsjuka känner jag nog när jag ser hur min mamma kan bli stolt över min yngre kusin, och jag ser aldrig om hon blir stolt över mig. Konstigt är det.
hmm.. ha det fint
Själv har jag valt att centrera all min avundsjuka mot en person, men det är inte så konstigt när hon fått i princip Allt jag någonsin velat ha och ändå klagar hon som ingen annan, där tycker jag nog det är ganska okej att känna "men ge det till mig då" ibland. Men jag förstår vad du menar, det gör både ont och man känner sig ond på samma gång, men det får vara okej.
ja, vad bra skrivet! verkligen! jag hoppas att du kommer skriva mer sånt här. det skulle jag bli jätteglad över att läsa.
och förresten så går jag fortfarande med min i <3 myspace väska :D
Tack alla ni som kommenterat. Va roligt att höra era tankar och åsikter! charlotta: tack för komplimagen och din blinkgubbe-avundsjuka :) Malin: Tack! Det kommer jag! Varje tisdag kl 12 kommer en krönika av detta slag. Om allt mellan himmel och jord!
Älskar också att du börjar med krönikor! Jätteroligt att läsa och du skriver så klokt och fint. Och jag tror jag tar det som en ärlig komplimang att vara på avis-listan :) Jag är avundsjuk på dig för en massa saker också. Som din fina Elsie. Och nu ditt fina fina jordgubbshår. För ditt mod och din styrka. Kanske ett peppsamtal för lördag? Tror också att det kan vara lite nyttigt att vara avundsjuk. För det blir man ju för att man vill någonstans, för att man drömmer om saker man inte har. Och det gör väl att det blir troligare att man sätter upp mål och kommer vidare? KRAM KRAM
jag säger som helena,
vilken komplimang att få vara på avis-listan.
jag skriker YES! i hela lägenheten.
min senaste avundsjuka riktas till alla i min klass som fått praktikplats.
endel för att de är på intressanta desingbyråer eller roliga tidningar men mest på en; hon ska vara på dagens industri och få praktikantlön på 9000 i månaden.
fan alltså, det hade jag också velat ha, verkligen beHÖVT till och med.
nu ska jag byta bajsblöja på torsten.
kram!
Hej!
Tror att alla människor är mer eller mindre avundsjuka. Och du är modig som skriver om det.
SJälv är jag också det ibland, men med åren så är det som om jag gillar mitt eget läge mer och mer. Och då behöver jag ju inte vara avundsjuk egentligen. Jag får påminna mig om det om avundsjukan slår till.
Hej,
Jag måste be att få lämna ett annat perspektiv på avundsjuka.
Det värsta med avundsjuka är att det är en så okonstruktiv känsla. Om man avundas någon något så fastställer man på ett vis att man själv inte kommer få/uppnå det man är avundsjuk för. Man liksom "nöjer" sig med sin ofullkomliga sits.
Jag brukade vara avundsjuk och svartsjuk och ha alla de där oglamorösa egenskaperna. Men ibland tror jag att jag var avundsjuk för avundens skull. En kompis till mig reste alltid jorden runt och jag såg på alla bilderna, läste hennes berättelser och var helt enkelt "avundsjuk". Men sen började jag fundera på varför jag var avundsjuk. Jag kan resa runt jorden, det är bara att jobba som tusan och tjäna ihop pengarna och våga. Men jag vill det inte tillräckligt. Så då kan man ju stryka den avunden. Så man måste fråga sig: vill jag verkligen uppnå det här, med all tid/alla pengar/osv man måste investera? Eller inbillar jag mig att jag är avundsjuk för att den här personen ÄR avundsvärd?
En annan sak med avundsjuka är att man garderar sig mot att känna sig för stolt över sitt eget liv. Vi vet ju att det är så ofint att framhäva sig själv, att skryta. Den dagen man börjar stå för hur stolt man är över saker i sitt liv, den dagen springer avunden och gömmer sig i ett litet hörn och kommer väldigt sällan fram.
Jenny
helena: peppsnack lördag, ja tack :)
maria: jag har blivit bättre med åren, men inte helt 'avundsfri'
jenny: tack för din intrassanta vinkel på avund. I några fall kan det nog stämma in på mig oxå, att folk är avundsvärda (det blir ju en komplimamg och det brukar jag säga då; är va avis jsg blir typ). men tyvärr har jag en del okonstruktiv avundsjuka oxå...
Vad bra att det blir bättre, då kanske det går bättre för mig en vacker dag.
För jag är också hemskt avundsjuk, på alla som har pojkvänner, på alla som klär sig snyggt. Och den där ständiga JÄMFÖRELSEN, jag jämför mig och tycker jag är sämre och bara för att känna mig bättre jämför jag mig och tycker jag är "mycket bättre än den personen" - lika illa bägge.
Tänker att det grundar sig ganska mycket i min dåliga självbild.. som börjar bli bättre. Men alla är nog avundsjuka lite till och från.
Bra skrivet!!
Jag sällar mig också till listan som bevisar att du inte är ensam om känslan.
Jag gillade dock vad Jenny skrev. Det ska jag tänka på!
Det där med avundsjuka känner jag igen jättemycket i mig själv och det är ingen egenskap som gör mig stolt men jag jobbar och jobbar på att bli bättre med. Framförallt försöker jag tänka på allt som jag har och när det inte funkar försöker jag ventilera det och prata med någon nära som förstår. Ofta brukar det hjälpa rätt bra för mig tycker jag. Att bli nerplockad på jorden en aning. Det lindrar avundsjukan!
Skicka en kommentar