TRADERA MERA

En gång i tiden bestod denna blogg av vackra secondhandfyndade klänningar dagarna i ända. Sen blev jag gravid och bekväm och nu samlar de vackra sakerna damm. Så eftersom jag ändå inte kommer komma i hälften av dem nånsin igen bestämde jag mig för att sälja en bunt på Tradera. 26 stycken klänningar, blusar och kjolar ligger ute för budgivning. Allt för att finansiera köp av nya kläder till denna uppsvällda kropp som nu (v 14) inte kommer i gravidjeansen jag hade i 9:de månaden med Elsie (lätt... PAAAAAANIK..!).

Bland annat dessa raringar:

Hallå?!

Söt sak;

Elsie tar upp diverse ting och håller den mot örat/huvudet och säger; jallå?!
Imorse lyckades jag fånga det på bild när jag skulle fota hennes underbara pyjamas. Dubbeljackpot!

Hallå?!





Men vad är det du säger?!





Ok, jag kommer så fort jag kan.

Not too hot

Känner mig inte direkt snygg just nu, men bjussar ändå på en outfitbild.

Och en "magbild"...


...som ser mest ut som en svullen bullmage men men, jag är ju bara i v 14 (from imorgon)...

En ärlig redogörelse av sommaren

Den här sommaren skulle bli allt det där som förra sommaren inte blev (efter förlossningen var mådde jag psykiskt och fysikisk dåligt i en månad och hände mig inte ok förens efter ca 6 veckor).

Vi hade pratat om att försöka bli gravida igen efter Elsies 1 årsdag, väl medvetna om att det kunde ta tid. Nu gjorde det inte det, utan redan innan hon fyllde 1 år var jag gravid igen, utan att vi visste om det. Vi gjorde ett gravid-test i mitten juli när min mens var några dagar försenad och jag känt mig lite svullen och konstig till och från ett tag. Och till vår stora glädje var det posetivt. Det var snabbare än vad vi nånsin kunnat föreställa oss och inte alls vad vi räknat med. Men väldigt roligt.

Några dagar senare började vi gemensamma semester och 'Sverige runt'-resa. Vi började i Johans föräldrar sommarstuga utanför Sundsvall. Och det gjorde även illamåendet. Efter första dagen låg jag däckad. Och låg så hela veckan. Jag sov och mådde konstant illa. Jag svullnade upp från bysten och neråt, såpass att jag såg ut att vara gravid i 6:e månaden (ingen överdrift). Det fanns stunder så det kändes bättre, då jag orkade gå ner till sjön och bada, ligga i gräset och leka med Elsie. Men aldrig ensam med henne. Jag orkade inte lyfta henne, kunde inte byta blöjor och inte mata henne eftersom att lukterna från de två sista gav mig kräkreflexer. Min lilla tjej. Hon såg inte mycket av mamma i sommar.

Efter veckan i stugan bar det av ner till Stockholm och en snabb övernattning i min mammas villa, eftersom vår egen lägenhet nu saknade vatten och avlopp och har gjort det sen dess (vi hoppas få flytta hem nästa helg). Sen bila ner till Skåne (8 långa timmar...) och två veckor uppdelat på en vecka hos min mamma och en hos min pappa. Dessa var mer eller mindre likadana. Jag mådde illa, sov. Jag kom ner till stranden ett par tre gånger och satt i skuggan, doppade mig tom en bra dag. Nån kväll orkade jag vara med på middagen, andra kvällar somnade jag kl 20. Jag hade riktigt dåliga dagar, när jag bara mådde illa och sov. Johan tog hand om Elsie och om mig, hela dagarna, varje dag. Jag var för det mesta så dålig att jag inte lät Johan gå ifrån och lämna mig och Elsie ensamma, ens för en kort stund. Jag kunde inte ta hand om henne. Jag kunde bara få i mig cocacola, daim och pommes frittes. Allt annat växte i munnen. Efter två veckor åkte vi via Stockholm och villan igen, till Johans föräldrar i Ludvika. Där började jag sakta, sakta må lite bättre. Inte bra. Men bättre. En dag tackade jag Ja till en kopp kaffe. Johan tittade på mig och utbrast, 'Du är tillbaka!' Efter en vecka där åkte vi hem och installerad oss hos i min fasters lägenhet tills vår egen blir klar. Nu har jag haft många riktigt bra dagar. Och några dåliga. Igår mådde jag illa fram tills att jag skadade foten, efter det kände jag mest den smärtan. Idag har jag en sjuhelvetes huvudvärk och är trött och mår lite illa. Solen skiner och jag Elsie och Johan gick till lekparken. Jag fick inse att med en skadad fot och en stor trötthet i kroppen får jag helt enkelt hoppas på en fin och solig september, då jag kanske kan sitta i solen utan att få panik, kunna gå promenader och orka vara med en hel dag.
Ja. Det var en enda lång klagan över någonting så underbart som att vänta barn, och jag vet att det kanske provoserar någon som tycker att man ska vara glad och tacksam att man kan få barn. Till dem vill jag säga att jag har sett barnlöshet, på nära håll och på hos unga människor. Jag vet hur ont det gör. Men hur jobbigt det än är så tar det inte ifrån mig rätten att känna mig ledsen över att må illa 24/7 i över en månad och få hela sin efterlängtade sommar 'förstörd'. Jag vet att det finns de som har det värre, som kräks i 9 månader osv. Men för mig, för oss, var detta en pärs som jag snart hoppas vi ska var igenom. Det hemskaste i detta var just det, att det var så svårt att vara glad. När allting var så förbannat hopplöst jobbigt. Att inte kunna glädjas åt att vi faktiskt ska få en bebis till.

Och så finns de dem som bara glider igenom de 9 månadernas som vackra modeller, tycker att amningen går toppen, blir smala på 2 veckor och har sex efter en kvart. Varför är det så olika (läs: orättvist)??

Några kommer inte gilla det jag skrivit här ovan. Men nån där ute kanske känner igen sig. Kanske.

En sak har jag lärt mig; Ha inga förväntningar inför nästa sommar. Den får bli som den blir. Jag är bara tacksam om unge kommer ut frisk och kry och Elsie och Johan och jag och alla jag älskar mår bra. Och så gärna en sommar i skärgården på det ;)

Ingen outfitbild direkt

Idag klockan 13.02 klev jag snett och kände en skjutande smärta från foten upp i benet. Aldrig har jag fått så ont av att trampa snett förut. Som tur är har jag en pappa som är läkare så han fixade remiss och skjutsade mig till röntgen. Väl där insåg vi att jag inte kunde gå in till röntgen så pappa pep iväg och letade efter en rullstol. Efter nästan 10 minuter kom han tillbaka, med en kontorsstol! Det fanns inga rullstolar så det fick duga. Skrattandes genom smärtan körde han in mig och jag röntgades. Med nåt tjockt täcke för att skydda magen såklart. En kvart senare fick vi svaret jag hade hoppats på; inget brutet! En riktigt illa stukning är vad vi kommit fram till. Pappa har lindat foten och jag har fått låna kryckor av pappas svärmor. Nu sitter jag och försöker fokusera på nåt annat än smärtan och det går sådär...

Inte särskilt snygg men det bjuder jag på.

Den ljusa sidan

Jag skrev detta imorse och skulle lägga in detta inlägg imorgon, men eftersom någon tyckte att jag var 'osmart' som blev gravid igen så ville jag lägga in det på en gång.


När jag och Johan visste att vi ville vara tillsammans för alltid kom barn på tal, tidigt. Vi var båda i 30 års åldern och längtade. Jag var den som hade skäl till varför vi skulle vänta. Jag var nyss fyllda 30 när det blev allvar i tonen när barn kom på tal. Jag hade inte ett jobb jag trivdes men utan ett jag bara 'hamnat' på. Jag ville omutbilda mig och jobba med något jag kände starkt för. Och hade just hittat det. Copyyrket. Och kanske var det tryggheten i att jag hade hittat det, även om jag visste att jag behövde plugga i minst 2 år för att blir det, som gjorde mig redo.

Vi bestämde oss för att försöka få ett barn. Det fick vi. Och ganska på en gång bestämde vi oss för att försöka få ett barn till innan jag började plugga. Jag fyller 33 i år och om vi skulle vänta på att jag skulle plugga klart skulle jag vara över 35 och riskerna med graviditeten större och chansen att bli gravid mindre. Nu har jag en familj. En växande familj.

För mig fick det bli barn först, familj först, sen utbildning och karriär (hoppas jag). Och även om jag nu i efterhand hade tyckt det var skönt att redan utbildat mig och haft ett roligt jobb att gå tillbaka till efter mammaledigheten, så är det bara att acceptera att så blev det inte för mig.

Jag är tacksam. Det finns människor i världen som inte kan få barn. Som inte träffar den rätta. Och jag har fått båda två. Och en liten till på väg.

Och det är en kittlande tanke att jag, om jag kommer in, ska plugga igen. Jag älskar att plugga. Och till copy. Ett så galet kul jobb! På Sveriges bästa reklamskola. Och när jag kommer hem om kvällarna så kommer jag inte hem till nudlar och tomatkross i studentrum. Utan pasta carbonara runt stökigt småbarnsfamiljbord. Det värmer.

Jag är tacksam och lycklig. Bara inte jämt och hela tiden. Men i stort.

Nej. Inte den här veckan heller.

Jag har tappat räkningen. Är det 3,4 eller 5 veckor sen jag skulle fått komma hem? Har just fått reda på att vi inte får flytta hem imorgon som vi hoppades. Om vi har tur får vi flytta hem i mitten av nästa vecka. Jag kan inte förklara hur dåligt jag mår av detta. Jag lider. Så jävla orättvist. Varför kan vi inte bara få ha det lugnt och skönt?

Så nära ytan

Som ni kanske vet så är jag just nu hemlös. Jag är dessutom arbetslös. Jag är dessutom extremt oattraktiv på arbetsmarknaden pga mitt 'välsignade tillstånd'. Inte ens de arbeten jag tidigare sagt att jag inte vill söka pga av att de får mig att må så dåligt är nu ouppnåliga. Vem vill anställa någon som ska föda barn i mars?

Men så har jag Ugglalala som jag så gärna vill ägna varje dag åt. Men jag kan inte starta företag innan jag har ett annat jobb eftersom jag i samma stund som jag har eget företag anses ha ett jobb och förlorar min akassa, oavsett om jag tjänat ett ruttet öre. Och akassan är just nu mitt enda bidrag till hemmet som just nu består av en arbetslös och en föräldraledig.

Häromdagen sa en vän till mig att hon tyckte det var så synd om mig att jag inte får ha det lugnt och skönt den här graviditeten efter hur den förra var (med arbetet jag inte trivdes med, förlusten av min släkting, renoveringen och flyttstressen av/till nya lägenheten och det faktum att jag inte kunde gå mig efter vecka 25). Det var skönt att höra att det inte bara är jag som tycker lite synd om mig själv. Att jag inte är ett freak som önskar ett jobb där jag trivs, ett hem som är trivsamt och inte fyllt av bygg-gubbar. Att det är OK att vilja ha allt det där OCH bebisen i magen.

Clara skrev att hon kände sig som en fin rik fru, och att det var hon som tjänade stålarna och inte han. Så önskar jag att jag kunde skriva. Jag har alltid känt mig som en ganska modern kvinna med siktet inne på att kunna ta hand om mig själv. Inte nödvändigtvis tjäna massa pengar, men iaf kunna försörja mig och min familj. Men samtidigt hade jag drömmar om att bli filmregissör och manusförfattare. Och var väl medveten om att det inte skulle ge en säker inkomstkälla. Men jag följde mitt hjärta och läste film och var tack vare det med om galna äventyr och lärde känna människor som jag bär med mig var jag än går. Historier, karaktärer och platser som jag annars missat.

Så att ångra är dumt. Men jag funderar ibland på vad som hänt om jag inte flyttat till London -97. Eller om jag inte hoppat av journalistutbildningen och för att hoppa på filmutbildningen. Om jag hade hittat till Berghs copyutbildning tidigare i livet.

Reklamfilmen för radiotjänst får mig att börja gråta. Nyheterna berättar att gruvarbetarna inte får se solen förens till nyår och tårarna rinner. Minpappa.se berättar att mammorna i 77% av fallen får ensam vårdnad utan att pappan super, knarkar eller slår nån-bara för att han är man. En gubbe står och säger att man får titta på vem som är hemma mest med barnen; 'det är kvinnorna'. Och jag bölar på. Stackars alla pappor som längtar efter sina barn. Stackars oss som lever i ett samhälle som inte kommit längre, där en gubbe säger att det är självklart att mammorna är hemma mer med barnen (och jag som inte delat min föräldraledighet 50-50 pga ekonomiska skäl får dåligt samvete och gråter lite mer). Jag kan inte få nåt jobb (inte ens dem som jag mår dåligt utav och egentligen inte borde söka) och kan inte vara i mitt hem. Så ja. Jag är jävligt känslig och gråter vidare.

Alla mina känslor ligger på ytan. När jag är glad är jag euforisk. När jag är ledsen är nattsvart. Och det kan ändras på en kort sekund. Ett telefonsamtal, ett mail, ett hopp väcks, en tråd att dra i... inget där, något krossas, blir inte som jag hoppas, går sönder...

Det här den mörka sidan. Det finns alltid en sån. Även när man är lycklig i övrigt.

När tre blir fyra

Det finns inget bättre sätt att berätta detta än att bara basunera ut det;

JAG ÄR GRAVID!
VI SKA FÅ ETT BARN TILL!
ELSIE SKA FÅ ETT SYSKON!

Gissa om jag har längtat efter att få skriva detta inlägg.

Jag är i vecka 12+1 (vecka 13) och har velat berätta för er hela sommaren. Men av flera olika skäl, främst för att jag ville hinna berätta för mina vänner och min familj först, var jag tvungen att hålla tyst. Det har varit svårt eftersom det har påverkat hela sommaren. Tyvärr till det negativa eftersom jag varit illamående och i princip sängliggandes sen mitten av juli. Mer om det tråkiga sen. Nu; fokus på det roliga! TVÅBARNSMOR! Smaka på den du! Lyckos jag.

Så det finns viss risk att bloggen kommer handla rätt mycket om graviditet, gravidkläder och sånt. Men jag kan oxå lova att det kommer vara lika mycket om Elsie, jobbsökande, Ugglalala och annat. Och att bloggen from nu LEVER och inte kommer läggas ner (iaf inte denna vecka).

Och magen. Det kommer bilder på magen.
Like it or not.

Syr!!

Älskar. Detta. Djupt.

Har ni sett...

...den här snygga väskan som jag fått av min svägerskas (heter det så om en brors flickvän?) mamma!

Den är så snyggt spygrön på ett sätt som jag älskar. Ikväll har Elsie gått omkring med den som ett halsband och skrattat. Imorgon ska den få följa med mig på lunchdate med en god vän.

Snart är det fart igen

Jag är snart tillbaka med nya ugglalalas och massa andra nyheter! Håll utkik.

Specialbeställd ugglalala in the making.

Mamma mu

Elsie är inte nån jättefan av tvn (ännu) men ibland fastnar hon. Och då jäklar räcker det inte med att sitta på golvet eller soffan och titta. Nej. Nära ska man vara. Så nära det bara går ibland.

Idag var det mamma mu som lockade men det kan lika gärna vara trav (som vi själva aldrig tittar på), nån film eller nåt matprogram. Men bäst av allt är musik framträdande. Då sitter hon som ett litet ljus, tyst och stilla, som paralyserad. Hon älskar't.

Ursäkta

...den dåliga uppdateringen. Jag har mina skäl. Först och främst har vi fortfarande inte kunnat flytta hem och det är väldigt osäkert när vi kan göra det. Det är fruktansvärt jobbigt. Men visst, vi har tur som har nånstans att ta vägen. Men så har vi den lägenheten som påverkas mest av stamrenoveringen. Rören kröker sig i vår lägenhet och för att vi och alla andra i huset ska få ordning på rören sitter det en gubbe med en jättemaskin och grejar i hålet de gjort i vår städskrubb i köket. Jättemysigt. Ja, detta är bara en del. Sen har vi inget badrum (toan står bredvid avloppsröret) och inget avlopp och inget vatten och en hel garderob är utriven i hallen. Nån som vill byta boende?

Som sagt. Jag har mina skäl. Goda skäl. Men jag kommer tillbaka med stormsteg. Nästa vecka händer det grejer!

Bilden på barnet har inget med rören att göra.

Swiiich

En av världens roligaste lekar just nu är att bli skjutsad i sin leksaksvagn.

Wiiiiiiiii!


Woooooooo!


Wuuuuuuu!

Åka Tunnelbana

Och älska det.

I blommigt. På väg.

Ett par bilder av lycka från Skåne

Egen sandlåda, det är grejer det!

Goffa hallon med morfar.



Det är lätt att roa liten och så fint.

Jag måste vara den enda...

...som inte varit eller blivit bjuden på bröllop i sommar! Hur deppigt är inte det! ALLA pratar om sommaren då ALLA gifte sig, skryter om hur många bröllop de varit på och jag sörjer och skämms lite och undrar om jag har färre vänner än alla andra..?! Varför gifter sig ingen av mina vänner? Buhu. Som tröst vet jag redan nu att i juni nästa år ska en av mina finaste vänner gifta sig och hon har lovat att jag kommer bli bjuden. Får se till att hålla mig väl med henne fram till juni helt enkelt ;)

Finge jag gå på bröllop skulle jag vilja bära denna blåsa;

25

...kronor kostade dessa skor. Då gör det inget att de inte är jordens skönaste. Men ack så snygga!

Grönt

Piffar till mig med gröna naglar. Känns... skönt...

En Kvinna

...jag ser upp till, får mig att skratta, berör mig och samtidigt får mig att känna mig mindre... konstig, är Mia Skäringer.

Har hunnit med att läsa drygt 3/4 delar och det har varit pure gold.

Om osäkerhet, kärlek, döden och Gud. Om förlossningslängtan och släppa kontrollen. Och hitta sig själv. Om jag kan få en strimma av hennes insikt att fastna i mig kanske jag är mogen för förändring. Kanske kan oxå jag hitta mig själv nånstans.

Tiden som går

Just lever jag i ett vakuum. I väntan på så mycket. Lägenheten ska bli färdigrenoverad, så vi lever hela familjen i väskor och påsar som vi fraktar fram och tillbaka in i olika hyrbilar. Kör halva Sverige runt för att bo i sommarstugor, gästhus, sommartomma villor, föräldrahem mm. Sen början av maj kan man säga att vi flyttat runt. Jag är redigt less på det och har inte njutit av sommaren så som jag hoppades och var värd att göra. På detta har mina roliga höstplaner gått i stöpet och nu handlar det återigen om överlevnad och jag tvingas söka hemska ekonomiassistentjobb som gör mig deprimerad. Ugglalala som jag längtar så efter att få hugga tag i på riktigt verkar bli en hobbysyssla och det gör mig så ont. Jag måste hitta en lösning, men vet inte hur.
Snart ska jag söka till Berghs copyutbildning och jag hoppas verkligen att jag kommer in. Jag kan inte med att vara 32 år och inte ha ett jobb som jag kan stå för, tycka om.
Sen finns det så mycket att glädjas åt att jag borde skämmas som klagar. Det är kanske det värsta.

Axplock