En ärlig redogörelse av sommaren

Den här sommaren skulle bli allt det där som förra sommaren inte blev (efter förlossningen var mådde jag psykiskt och fysikisk dåligt i en månad och hände mig inte ok förens efter ca 6 veckor).

Vi hade pratat om att försöka bli gravida igen efter Elsies 1 årsdag, väl medvetna om att det kunde ta tid. Nu gjorde det inte det, utan redan innan hon fyllde 1 år var jag gravid igen, utan att vi visste om det. Vi gjorde ett gravid-test i mitten juli när min mens var några dagar försenad och jag känt mig lite svullen och konstig till och från ett tag. Och till vår stora glädje var det posetivt. Det var snabbare än vad vi nånsin kunnat föreställa oss och inte alls vad vi räknat med. Men väldigt roligt.

Några dagar senare började vi gemensamma semester och 'Sverige runt'-resa. Vi började i Johans föräldrar sommarstuga utanför Sundsvall. Och det gjorde även illamåendet. Efter första dagen låg jag däckad. Och låg så hela veckan. Jag sov och mådde konstant illa. Jag svullnade upp från bysten och neråt, såpass att jag såg ut att vara gravid i 6:e månaden (ingen överdrift). Det fanns stunder så det kändes bättre, då jag orkade gå ner till sjön och bada, ligga i gräset och leka med Elsie. Men aldrig ensam med henne. Jag orkade inte lyfta henne, kunde inte byta blöjor och inte mata henne eftersom att lukterna från de två sista gav mig kräkreflexer. Min lilla tjej. Hon såg inte mycket av mamma i sommar.

Efter veckan i stugan bar det av ner till Stockholm och en snabb övernattning i min mammas villa, eftersom vår egen lägenhet nu saknade vatten och avlopp och har gjort det sen dess (vi hoppas få flytta hem nästa helg). Sen bila ner till Skåne (8 långa timmar...) och två veckor uppdelat på en vecka hos min mamma och en hos min pappa. Dessa var mer eller mindre likadana. Jag mådde illa, sov. Jag kom ner till stranden ett par tre gånger och satt i skuggan, doppade mig tom en bra dag. Nån kväll orkade jag vara med på middagen, andra kvällar somnade jag kl 20. Jag hade riktigt dåliga dagar, när jag bara mådde illa och sov. Johan tog hand om Elsie och om mig, hela dagarna, varje dag. Jag var för det mesta så dålig att jag inte lät Johan gå ifrån och lämna mig och Elsie ensamma, ens för en kort stund. Jag kunde inte ta hand om henne. Jag kunde bara få i mig cocacola, daim och pommes frittes. Allt annat växte i munnen. Efter två veckor åkte vi via Stockholm och villan igen, till Johans föräldrar i Ludvika. Där började jag sakta, sakta må lite bättre. Inte bra. Men bättre. En dag tackade jag Ja till en kopp kaffe. Johan tittade på mig och utbrast, 'Du är tillbaka!' Efter en vecka där åkte vi hem och installerad oss hos i min fasters lägenhet tills vår egen blir klar. Nu har jag haft många riktigt bra dagar. Och några dåliga. Igår mådde jag illa fram tills att jag skadade foten, efter det kände jag mest den smärtan. Idag har jag en sjuhelvetes huvudvärk och är trött och mår lite illa. Solen skiner och jag Elsie och Johan gick till lekparken. Jag fick inse att med en skadad fot och en stor trötthet i kroppen får jag helt enkelt hoppas på en fin och solig september, då jag kanske kan sitta i solen utan att få panik, kunna gå promenader och orka vara med en hel dag.
Ja. Det var en enda lång klagan över någonting så underbart som att vänta barn, och jag vet att det kanske provoserar någon som tycker att man ska vara glad och tacksam att man kan få barn. Till dem vill jag säga att jag har sett barnlöshet, på nära håll och på hos unga människor. Jag vet hur ont det gör. Men hur jobbigt det än är så tar det inte ifrån mig rätten att känna mig ledsen över att må illa 24/7 i över en månad och få hela sin efterlängtade sommar 'förstörd'. Jag vet att det finns de som har det värre, som kräks i 9 månader osv. Men för mig, för oss, var detta en pärs som jag snart hoppas vi ska var igenom. Det hemskaste i detta var just det, att det var så svårt att vara glad. När allting var så förbannat hopplöst jobbigt. Att inte kunna glädjas åt att vi faktiskt ska få en bebis till.

Och så finns de dem som bara glider igenom de 9 månadernas som vackra modeller, tycker att amningen går toppen, blir smala på 2 veckor och har sex efter en kvart. Varför är det så olika (läs: orättvist)??

Några kommer inte gilla det jag skrivit här ovan. Men nån där ute kanske känner igen sig. Kanske.

En sak har jag lärt mig; Ha inga förväntningar inför nästa sommar. Den får bli som den blir. Jag är bara tacksam om unge kommer ut frisk och kry och Elsie och Johan och jag och alla jag älskar mår bra. Och så gärna en sommar i skärgården på det ;)