Jag skrev detta imorse och skulle lägga in detta inlägg imorgon, men eftersom någon tyckte att jag var 'osmart' som blev gravid igen så ville jag lägga in det på en gång.
När jag och Johan visste att vi ville vara tillsammans för alltid kom barn på tal, tidigt. Vi var båda i 30 års åldern och längtade. Jag var den som hade skäl till varför vi skulle vänta. Jag var nyss fyllda 30 när det blev allvar i tonen när barn kom på tal. Jag hade inte ett jobb jag trivdes men utan ett jag bara 'hamnat' på. Jag ville omutbilda mig och jobba med något jag kände starkt för. Och hade just hittat det. Copyyrket. Och kanske var det tryggheten i att jag hade hittat det, även om jag visste att jag behövde plugga i minst 2 år för att blir det, som gjorde mig redo.
Vi bestämde oss för att försöka få ett barn. Det fick vi. Och ganska på en gång bestämde vi oss för att försöka få ett barn till innan jag började plugga. Jag fyller 33 i år och om vi skulle vänta på att jag skulle plugga klart skulle jag vara över 35 och riskerna med graviditeten större och chansen att bli gravid mindre. Nu har jag en familj. En växande familj.
För mig fick det bli barn först, familj först, sen utbildning och karriär (hoppas jag). Och även om jag nu i efterhand hade tyckt det var skönt att redan utbildat mig och haft ett roligt jobb att gå tillbaka till efter mammaledigheten, så är det bara att acceptera att så blev det inte för mig.
Jag är tacksam. Det finns människor i världen som inte kan få barn. Som inte träffar den rätta. Och jag har fått båda två. Och en liten till på väg.
Och det är en kittlande tanke att jag, om jag kommer in, ska plugga igen. Jag älskar att plugga. Och till copy. Ett så galet kul jobb! På Sveriges bästa reklamskola. Och när jag kommer hem om kvällarna så kommer jag inte hem till nudlar och tomatkross i studentrum. Utan pasta carbonara runt stökigt småbarnsfamiljbord. Det värmer.
Jag är tacksam och lycklig. Bara inte jämt och hela tiden. Men i stort.
När jag och Johan visste att vi ville vara tillsammans för alltid kom barn på tal, tidigt. Vi var båda i 30 års åldern och längtade. Jag var den som hade skäl till varför vi skulle vänta. Jag var nyss fyllda 30 när det blev allvar i tonen när barn kom på tal. Jag hade inte ett jobb jag trivdes men utan ett jag bara 'hamnat' på. Jag ville omutbilda mig och jobba med något jag kände starkt för. Och hade just hittat det. Copyyrket. Och kanske var det tryggheten i att jag hade hittat det, även om jag visste att jag behövde plugga i minst 2 år för att blir det, som gjorde mig redo.
Vi bestämde oss för att försöka få ett barn. Det fick vi. Och ganska på en gång bestämde vi oss för att försöka få ett barn till innan jag började plugga. Jag fyller 33 i år och om vi skulle vänta på att jag skulle plugga klart skulle jag vara över 35 och riskerna med graviditeten större och chansen att bli gravid mindre. Nu har jag en familj. En växande familj.
För mig fick det bli barn först, familj först, sen utbildning och karriär (hoppas jag). Och även om jag nu i efterhand hade tyckt det var skönt att redan utbildat mig och haft ett roligt jobb att gå tillbaka till efter mammaledigheten, så är det bara att acceptera att så blev det inte för mig.
Jag är tacksam. Det finns människor i världen som inte kan få barn. Som inte träffar den rätta. Och jag har fått båda två. Och en liten till på väg.
Och det är en kittlande tanke att jag, om jag kommer in, ska plugga igen. Jag älskar att plugga. Och till copy. Ett så galet kul jobb! På Sveriges bästa reklamskola. Och när jag kommer hem om kvällarna så kommer jag inte hem till nudlar och tomatkross i studentrum. Utan pasta carbonara runt stökigt småbarnsfamiljbord. Det värmer.
Jag är tacksam och lycklig. Bara inte jämt och hela tiden. Men i stort.
7 kommentarer:
Grattis! Jag hittade dig via Miss Muffin. Du och jag är gravida i exakt samma vecka (exakt samma dag) än så länge.
Så nu vill jag följa dig på vägen! :)
jag tycker att du är super och jag glädjs med dig och din familj!
Underbart att det är så för dig! Det kommer att bli superbra för dig att plugga sen tror jag, och pluggande småbarnsföräldrar brukar alltid vara sjukt disciplinerade och grymma!
jag tänkte säga precis som estella.
jag har aldrig varit så disciplinerad i mina studier som när jag blev mamma.
du gör det enda rätta.
man ska följa hjärtat i och planera ihjäl hela livet.
det brukar bli bäst i längden så.
dessutom.
om vi ska tala studier.
så tycker jag att de allra flesta som studerar är för unga.
för det är ju så.
vi förväntas gå grundskolan, sedan gymnasiet, och sedan direkt på högskole- och universitetsutbildningar för att vi vet precis vad vi vill göra med yrkeslivet.
och så är alla 22 23 år när de kommer ut på arbetsmarknaden.
22-23-åringar är mkt, men de är inte livserfarna.
inte de allra flesta iaf.
så med en egenskapad familj och några år av olika arbetserfarenheter.
samt mognaden man får för varje år vi lever.
tror jag att du kan bli en alldeles utmärkt copy.
Jag tycker du är så sjukt bra. Och modig. Så det så. Kram!
/Anneli.
GRATTIS till ytterligare ett mirakel! Om ni tycker att ni gör rätt så gör ni det. Det är bara ni som kan veta. Sen får alla andra tycka vad de vill.
Tack alla fina för kommentarer, gratulation och PEPP!! Utan er, ingen blogg! KRam!
Skicka en kommentar