Så nära ytan

Som ni kanske vet så är jag just nu hemlös. Jag är dessutom arbetslös. Jag är dessutom extremt oattraktiv på arbetsmarknaden pga mitt 'välsignade tillstånd'. Inte ens de arbeten jag tidigare sagt att jag inte vill söka pga av att de får mig att må så dåligt är nu ouppnåliga. Vem vill anställa någon som ska föda barn i mars?

Men så har jag Ugglalala som jag så gärna vill ägna varje dag åt. Men jag kan inte starta företag innan jag har ett annat jobb eftersom jag i samma stund som jag har eget företag anses ha ett jobb och förlorar min akassa, oavsett om jag tjänat ett ruttet öre. Och akassan är just nu mitt enda bidrag till hemmet som just nu består av en arbetslös och en föräldraledig.

Häromdagen sa en vän till mig att hon tyckte det var så synd om mig att jag inte får ha det lugnt och skönt den här graviditeten efter hur den förra var (med arbetet jag inte trivdes med, förlusten av min släkting, renoveringen och flyttstressen av/till nya lägenheten och det faktum att jag inte kunde gå mig efter vecka 25). Det var skönt att höra att det inte bara är jag som tycker lite synd om mig själv. Att jag inte är ett freak som önskar ett jobb där jag trivs, ett hem som är trivsamt och inte fyllt av bygg-gubbar. Att det är OK att vilja ha allt det där OCH bebisen i magen.

Clara skrev att hon kände sig som en fin rik fru, och att det var hon som tjänade stålarna och inte han. Så önskar jag att jag kunde skriva. Jag har alltid känt mig som en ganska modern kvinna med siktet inne på att kunna ta hand om mig själv. Inte nödvändigtvis tjäna massa pengar, men iaf kunna försörja mig och min familj. Men samtidigt hade jag drömmar om att bli filmregissör och manusförfattare. Och var väl medveten om att det inte skulle ge en säker inkomstkälla. Men jag följde mitt hjärta och läste film och var tack vare det med om galna äventyr och lärde känna människor som jag bär med mig var jag än går. Historier, karaktärer och platser som jag annars missat.

Så att ångra är dumt. Men jag funderar ibland på vad som hänt om jag inte flyttat till London -97. Eller om jag inte hoppat av journalistutbildningen och för att hoppa på filmutbildningen. Om jag hade hittat till Berghs copyutbildning tidigare i livet.

Reklamfilmen för radiotjänst får mig att börja gråta. Nyheterna berättar att gruvarbetarna inte får se solen förens till nyår och tårarna rinner. Minpappa.se berättar att mammorna i 77% av fallen får ensam vårdnad utan att pappan super, knarkar eller slår nån-bara för att han är man. En gubbe står och säger att man får titta på vem som är hemma mest med barnen; 'det är kvinnorna'. Och jag bölar på. Stackars alla pappor som längtar efter sina barn. Stackars oss som lever i ett samhälle som inte kommit längre, där en gubbe säger att det är självklart att mammorna är hemma mer med barnen (och jag som inte delat min föräldraledighet 50-50 pga ekonomiska skäl får dåligt samvete och gråter lite mer). Jag kan inte få nåt jobb (inte ens dem som jag mår dåligt utav och egentligen inte borde söka) och kan inte vara i mitt hem. Så ja. Jag är jävligt känslig och gråter vidare.

Alla mina känslor ligger på ytan. När jag är glad är jag euforisk. När jag är ledsen är nattsvart. Och det kan ändras på en kort sekund. Ett telefonsamtal, ett mail, ett hopp väcks, en tråd att dra i... inget där, något krossas, blir inte som jag hoppas, går sönder...

Det här den mörka sidan. Det finns alltid en sån. Även när man är lycklig i övrigt.