Jag är en bögjävel

Ibland väcks man ut sin 'stilla' vardagslunk och kastas in någonstans. Te.x en klubb ( eller bokrealease) Musiken dunkar i bakgrunden och jag känner mig gamal och passe för att jag varken känner igen den eller gillar den. Jag känner mig gamal, fet och trist. Jag känner mig vilse och bortkommen, vill helst försvinna genom marken; men så plötsligt går någon förbi med en parfym eller ett gamal bortglömt ansikte gör sig påmind i folkmassa. Så kommer det tillbaka; minnena varför man gillade allt det här. Spana, ytligt småprata, hälsa, diskutera, sippa drink, kolla in folk, mingla. Det är något glamouröst över det. Att känna många, hälsa, vinka, kramas och pussas. Att vara omtyckt och tycka om. Lite som en minikändis.
Jag står i minnesdimman och sneglar på unga snygga tjejer i coola kläder och coola miner. De skrattar och vinkar och kramas. För en stund vill jag vara dem. Tills jag kommer på att jag var en av dem. Hur kul tyckte jag att det var då? Singel, kärlekstörstande och utelivsberoende.
Då har jag det bättre nu, med fast jobb, mysig lägenhet, underbart fast förhållande med framtid och ett generellt stabilt liv.
Eller?
Vill jag verkligen ha allt det? Är jag verkligen klar med struligt liv och klubbnätter? Är jag redo för svenssonlivet? Kommer jag nånsin vara redo för svenssonlivet?
Jag är tillbaka på ruta noll. Tittar på flickorna, jo, tuffa är de. Tittar på mig själv utifrån. Vill jag vara här? Är jag Här?
Nej, jag tar min Bögjävlar-bok under jackan för att skydda den mot regnet och beger mig ut. Hem. Till min mysiga lägenhet och eventuella svenssonliv. För som Petter sa ikväll: Du har ju allt det där som vi drömde om när vi var 19 och satt i en möglig lägenhet i london och rökte cigg och drack äckligt kranvatten. Du har ju kärlek.

Svensson eller inte.

(Mer om Bögjävlar imorron.)