Om en gris

Gillade du Spirited Away? Levande slottet? Se Porco Rosso. 15 år tidigare men samma vackra berättarteknik. Älskar att den utspelar sig 1929 också... Kolla in trailerna och boka sen biljetter.

Grått test

Nu är det ljusgråtts tur. Vad tycker ni? Är det svårt att läsa? Känns det whatalmawears-igt? Är de fult? Snyggt? Provade en mörkade grått men det var väldigt svårtläst med mina färgglada texter... Måste jag lägga ner färgglada texter blir jag lite ledsen i ögat, för jag gillar dem verkligen...

Vad jag verkligen skulle gilla är om det bakom bild och text kunde vara vitt (så att alla ser), men att det runt om var svart. Nån som vet om det går att ordna?

Uppdatering: rött var ingen hit på grå bakgrund, ändrade färgen :)

Dax för strumpa

Eftermiddagen spenderades med min vän Alex som ska flytta till, vad som måste vara en av jordens skönaste städer, Köpenhamn imorgon. Han lämnade mig med att låna ut två av hans pappas filmer till mig, 'New York Stories' och 'Me and You and everybody we know'. Tack, tack. Ikväll ska jag och Partymannen gå och se japanska filmen 'Porco Rosso'. Allt detta med strumpor på benen för första gången på många, långa veckor.

Klänning: Primark
Strumpbyxor: HM
Väska: Mosters gamla
Skor: Skopunkten
Kofta (gömmer sig bakom mig): HM

Skönt.

Duschat.
Borstat tänder och hår.
Bytt om.

Skrivit 1191 ord.
Alla är nog inte bra.
Men iallafall.
De har skrivits.

Skönt.

Klänning: Portobello Market, London
Armband: Salig blandning av Indiska, presenter och Primark.

Ankmatningsoutfit

Skor: Converse
Byxor: Indiska
Jeansskjorta: 2hand
Jacka: Gammal från HM
Glasögon: HM

Tonårsminnen

Nu har jag suttit i 1 1/2 timme och skrivit... Det känns bra. Gjorde lite research för det jag skrev och hittade den här på youtube. Om du älskade den här tv-serien när Femman visade den i början av 90talet, så kommer du bli lika nostalgisk som jag! Enjoy.

Återvinning

Minns ni det här brödet? Det var ju helt oätligt, men smarta Miri gav mig ett tips. Så imorse, direkt efter frukosten gick jag ner till Årstaviken och letade upp några ankor att mata med mitt oätliga bröd.



De verkade iaf gilla det och åt sig alla så mätta att de tillslut simmade iväg! På vägen gick jag och tänkte på hur jag ska göra med allt (jobbmässigt) och kom fram till att jag måste disiplinerat sätta mig ner och skriva mot ett uppstakat mål. Men jag hade ingen ide. Besviken gick jag hemåt och kände mig värdelös. Så precis innan jag ska kliva in i porten så tittar jag på en parkeringsautomat för att se vad klockan var och PAFF så fick jag en ide! Jag sprang upp och skrev ner den. Efter mitt bad och lunchen ska jag sätta mig ner och skriva i en timme. Vad det än blir, bra eller dåligt, så har jag en ide och jag har tid. Ibland får man bara tvingas sig att sätta sig och skriva. Wish me luck.

En annan sida av sidan

Jag har bestämt att göra ett par tester. Jag testar vitt idag och ni får MER ÄN GÄRNA tycka till. Sen byter jag till en annan färg och så får ni tycka till om den. Jag ska ju självklart tycka lite jag oxå. Har väldigt svårt att vänja mig av från svart. Har ju haft samma layout och färg sen jag började i oktober 2006...

Så, vad tycker ni?

Ska jag bekänna färg?

Nu vill jag att DU hjälper mig. Vill du det? Om inte så kan du gå in på en annan sida nu.

Du är kvar? Härligt! OK.

Jag har funderat i evigheter på att byta bakgrundsfärg på bloggen. Men jag vet inte om jag borde det. Eller vilken färg jag då skulle ha. Vad tycker du? Är det jobbigt att läsa mot svart bakgrund? Är det groteskt fult? Är det awsomesnyggt och bör vara kvar? Vad tycker du skulle passa istället isf? Borde jag stanna med min svarta look? Låt mig veta! PLEASE!

Kära Stativ,

Välkommen hem till mig. Jag lovar att vi ska bli goda vänner. Vi måste bara lära känna varann och komma ihåg att alltid kommunisera med varann. Idag gick kanske inte så bra, men det var mer Kamerans fel än ditt. Eller mitt fel. Ta inte på dig något. Det bättre med tiden. Eller. Jag lovar att bli bättre med tiden.

Ingen hit

Nej. Jag är inget bra på den här kameran. Jag fattar inte vad jag gör för fel. Jag har läst och testar olika inställningar (efter en del goda tips av er), men det blir inget bra... :(
Ursh. Min lägenhet är sååå svårt att fota i. Eller är det bara jag som suger hästballe på att fota?

Igår kväll drack jag öl på Snaps och såg då ut så här:
Top: Ellos.se
Väska: Mosters gamla
Halsduk: HM
Jeans: Monki
Skor: Primark

Man ska inte ha för lite jäst

Igår debuterad jag som brödbakerska. Det gick såsidär. Jag råkade vända vatten och mjöl mängden och fick sådeles en sörja istället för en deg. Så jag tog mer mjöl. Och mammas recept som jag följde hade inga salt och olja mått så jag höftade lite, vilket resulterade i hårda små bullar utan smak. Partymannen var god nog att pröva en i morse, men efter två tuggor tittade han ledset på mig och tuggade och tuggade och tuggade. Jag slängde resten av hans macka och har nu en stor påse oätligt bröd som jag inte vet vad jag ska göra med. Förslag någon???

The learning curve

Idag ska jag gå och kolla på kamerastativ. Nej. Jag har egentligen inte råd med det, men jag är rädd att min kamera ska drutta i golvet och kosta mig ännu mer, eftersom jag nu sätter upp den med böcker, kläder, fjärrkontroller och diverse andra prylar. Och har två katter som tycker det är jättespännande när jag fotar mig och ska nosa på kameran...

Jag håller på att öva på funktionerna på min kamera oxå. Det är så mörkt hos mig och jag har inget bra ställe (läs : fönsterplats) just nu att fota mig på. Jag får trixa med funktionerna som jag inte riktigt förstår mig på... Men jag måste lära mig. Annars har jag köpt kamerahelvetet i onödan. För pengar jag inte hade... Aj.

Ja. Orvar ligger på en hög smutskläder som ännu inte funnit sin väg in i smutskorgen. Tur att någon uppskattar min smutsklädershögar iaf.

Idag andas mina kläder 50tal och arbetare, 70tal och städtant.

J*vla asholes

När jag skriver om att man ska acceptera sin kropp som den är, att modeindustrin måste skärpa sig och dålig självkänsla är lika vanligt som jeans bland unga idag så väljer ett j*vla skitföretag att gör reklam för sin bantningssite i kommentarerna under texten! Hur har man mage? Jag har tagit bort namnet för jag vill inte göra mer reklam för dem än nödvändigt. (Tar bort kommentaren nu oxå)

xxxbantaxxx.se sa...

Välkommen till www.xxxbantaxxx.se den mest kompletta webshoppen för dig som vill ta kontroll över din vikt eller komplettera din träning med de rätta produkterna.

8/16/2008 7:26 PM

Men lova mig att aldrig gå in på en sån site. Att aldrig gå på deras trix. Ring en vän som älskar dig som du är istället och gå en lång promenad och en ta en fika efteråt. Det är du värd.

Åh nej...

bild från streetinstockholm.se

Kan någon rik person gå in och rädda Street, tack!
Jag vill inte att stockholm ska förlora den har berikande platsen!
För mer info, titta på nyheterna...

Because creating is living

bild lånad från www.getnanoismed.blogspot.com

Så här skulle jag vilja att mina kort såg ut. Ljus. LJUS! Jag blir galen på vår lägenhet som HELT SAKNAR NATURLIGT LJUS för mig att ta kort i! Den här damen är dessutom väldigt fin. Tur att hon inte la av. Dessutom har hon ett väldigt bra ledord som jag ska ta till mig; 'Because creating is living'.

När jag fick synen åter

Tidigare i år var jag med om något helt fantastiskt. Jag önskade mig i 30 års present att få en laseroperation för att korrigera mitt synfel. Och helt galet nog så fick jag det! Jag kollade runt lite på nätet, men eftersom min mamma hade gjort en ett par år tidigare, och var mycket nöjd med behandlingen hon fick, så valde jag att kontakta samma mottagning.

Det var alltså på Globens ögonklinik jag gick en kall morgon på mitt första besök. De skulle kolla hur gravt mitt synfel var och ifall det gick att korrigera och iså fall med vilken behandling. Jag hade ett öga med grav astigmatism och lite närsynhet och ett med gravt närsynthet och lite astigmatism. Hm. Jag fick iallafall genomgå en serie tester, där den sista involverade några droppar som utvidgade pupillerna. Man blev väldigt ljuskänslig och rätt snurrig. Som när man druckit lite för mycket och rummet börjar gunga. Jag, min dumma lojala människa, gick tillbaka till jobbet (trots att de på kliniken sa att det var lika bra att åka hem och vila). Jag satt framför dator och mådde mer och mer illa... Tillslut trodde jag att jag skulle kräkas på skärmen och gick moloket in till min chef och sa att jag var tvungen att gå hem. Efter detta fick jag iaf veta att det gick att korrigera med en sk. M-ELSA. Den var den dyraste jävlen och kostade runt 28 tussingar.

Några veckor senare var det dax. Jag sa 'Hejhej vi ses om några dagar' till alla på jobbet, och åkte till Globen. Partymannen följde med mig såklart. Väl där börjar nervositeten knacka på. Jag fick komma och in och välja om jag ville ha en lugnade tablett, jag skrek JA! En stund senare kändes det som om jag druckit ett par glad gott rödvin och kände mig varm och lugn.

Sen blev jag våldtagen av en alien i ögonen. Nja, men det kändes så. Det var mycket, MYCKET obehagligt och jag är glad att jag inte visste någonting om det innan, för då vet jag inte om jag vågat. Det gjorde INTE ont. Det var bara OBEHAGLIGT. Däremot så hade min behandling en lite längre läktid och var dessutom en av de mera smärtsamma efteråt. Jag åt smärtstillande och var sängliggande i 3 hela dagar nästan. Men sakta började jag må bättre och se bra. Första tiden ser man bra, men inte perfekt. Efter 3-6 månader ska synen vara så gott som korrigerad.

Jag ser ju som sagt PERFEKT idag och om jag vore religös skulle jag tacka gud. Nu tackar jag min pappa och Globens Ögonklinik istället! Och Partymannen för att han tog så bra hand om ig när jag låg utslagen.

Så det var storyn om min ögonoperation. Som egentligen hade kunnat skrivits i 5 ord; har du pengarna, GÖR DET!

Utanpå ser allt ut som vanligt

Men inuti mig är det ett grått kaos. Intervjuen gick bra, eller det beror hur man ser på saken. Jag tror hon gillade mig och det kändes som att det fanns en möjlighet att hon erbjuder mig jobbet. Varför sitter jag här vid min dator och grinar helt patetiskt? Jo, därför att jobbet innehåller en viss del receptionsarbete. Anledningen till att jag inte kunde fortsätta på mitt förra jobb var för att jag mådde så dåligt av receptionsarbetet. Plocka disk, vara alltid redo, alltid till mötes. Jag sökte det här jobbet som eko.ass för at slippa allt det och ha ett relativit välbetalt arbete. Så under intervjuen berättar hon att receptionisten går tidiagre vissa dagar och att man får hjälpa henne med lite allt möjligt och sen... 'de magiska orden', 'det ingår ju att plocka unden kaffekoppar och sånt efter slarvpellar'. Jag skrattar. Hon skrattar. Jag gråter inombords och vill skrika; JAG KAN INTE! JAG KAN INTE HA ETT JOBB DÄR JAG PLOCKAR UNDAN ANDRA MÄNNISKORS DISK; DET FÅR MIG ATT KÄNNS MIG VÄRDELÖS OCH PATETISK. JAG KOMMER ATT MÅ SKIT! Jag är 30 år och klarar inte av att ha ett jobb där jag tar hand om andra längre. Jag måste få jobba med något som får mig att må bra och känna mig värdefull. Jag gick därifrån med gråten i halsen. Hon verkade jättegulligt, jobbet verkade annars väldigt bra, arbetsplatsen rolig och det fanns verkligen möjlighet för att utvecklas (hon sa tom att det kanske fanns möjlighet att få skriva lite). Men jag fixar inte receptionsbiten. Jag gör det inte. Men det värsta av allt är, att om jag blir erbjuden jobbet, så måste jag tacka ja. Annars blir jag utan a-kassa och då har jag ingen inkomst alls. Och om jag börja jobba där, så gör jag samma sak som på mitt förra jobb, fast istället för att få gå som jr copywriter, så är jag ekonomiassistent. Ingen direkt posetiv utveckling för mig. För första gången idag så kände jag att jag gjorde någonting väldigt dumt med att sluta på mitt förra jobb. Jag hade kanske inte varit 100% lycklig med arbetsuppgifterna där, men nu kanske det blir värre....... Just nu mår jag riktigt, riktigt dåligt. Men det syns inte. Jag poserar som vanligt. Låtsas som ingenting. När hela mitt inre är... i upplösning.

Ursäkta självömkan

bild tagen på tv:n av Mary Poppins-en glad film

Jag har mina dåliga stunder. Denna morgon är tyvärr en sån. Jag ska försöka vända om det till posetivt efter intervjuen. Det är inte intervjuen som gör mig nervös och nere. Det är hela min situation. Jag är 30 år och jag står på samma plats som för 10 år sen. Jag vet inte vad jag vill, vad jag kan. Problemet är att jag är 10 år äldre. Jag kan lixom inte lajja runt hur länge som helst. Missförstå mig inte, jag tycker man ska kunna byta inriktining massor av gånger i sitt liv, ingenting är någonsin försent. Men att vara där jag är i livet, känna som jag gör och inte veta vad jag ska göra är frustrerande. Jag är 30 år, arbetslös, förvirrad och helt enkelt inte vet vad jag ska göra, vad jag vill göra, vad jag kan göra. Ursäkta att allt 'tycka synd om' idag. Jag ska peppa upp mig och inte tänka negativt. Bara att skriva av sig på bloggen gör att det känns lite bättre. Jag önskar att någon kunde komma och tala om för mig vad jag ska jobba med för att trivas. Eller att jag bara kunde vara lycklig och trivas med att jobba på ICA. Varför är jag inte sån?

Knölig bild av dagen

Den här var väl inte den mest beskrivande bilden av vad jag bär idag men det blev inget bättre kort. Det blev brunt... Höstfärgen no 1... Har haft en extremt lång fika med en gamal vän från London (som nu bor i Göteborg), som hunnit bli mamma till lilla sköna Jack. Mycket roligt! Vi ska försöka ses en gång till innan hon åker hem. Imorgon ska jag på arbetsintervju på en PRbyrå som ekonomiassistent. Hjälp. Jag vet inte vad jag känner.

Byxor: Ellos.se
Top & Kofta & Halsduk: HM
Skor: Primark
Väska: Mosters gamla
Skarf i håret: Nån affär på Götgatan

Ladies

Mina fina damer från England.
Fyndade på två olika ställen, men trivs vansinnigt bra ihop.

Så här blev det sen

När jag skulle träffa upp mamma för promenad ner till Sveavägen och tillbaka klädde jag på mig lite. Hängsleshortsen har jag fått ärva av min kusin (som bor i USA och f.ö fick en dotter Keeland häromdagen!!!), tajts från Ginatricot (rätt sugig kvalitet), skor från Converse.

Så jävla besviken på Beyond Retro

Ursh. Jag vet att detta är lyxproblem, men jag blev så sjukt besviken på Beyond Retro alldeles nyss. Jag ringde eftersom de inte har ringt upp mig på hela dagen. Jag fick prata med hon som var butikschef som sa att det var inget att göra, det fanns inte i systemet längre, så var det bara. Jag blev helt tyst, eftersom jag blev så ledsen. Efter ett tag försöker jag försiktigt och väldigt ledset och besviket:
-Jag tycker 6 månader är ganska kort giltighetstid.
Hon svarar:
-Det är ganska lång tid, dessutom var ju du flera månader försent.
-Därför att jag trodde att jag hade tappat bort det och hittade det i helgen.
-Men du kunde kommit in utan det, du behöver inte presentkortet, det ligger registrerar i datorn.
-Men det visste inte jag.
-Det står överallt i butiken.
-Men det har jag inte sett, jag köpte ju inte kortet till mig själv.

Jag vet inte vad hon svarade på det. Jag kände mig så jävla lurad. Jag älskar verkligen den där butiken och hade tom tänkt söka jobb där. Det kan jag ju glömma nu. Fansjävlaskitaffär. Så känner jag nu.

Ja, jag ser perfekt

Imorse var jag på efterkontroll på laseroperationen och fick för första gången höra att jag har perfekt syn! Perfekt! Jag vet ju själv att jag ser som en hök nu, men det var en underlig tillfredställelse att få det på papper.

Nu ska jag ta tag i tusen saker som jag måste bocka av på min 'att göra' listan idag. Först ska jag bara hämta tvätten.

Klänning: Ellos.se (ska sys om till top i dagarna)
Halsband: Dorothy Perkins, London

Seg deg

Igår var jag seg och sunkig. Det är skönt.

Klänning: Monki
Tajts: HM
Benvärmare: Indiska

En studie i Orvar

Etttusenett

Jag missade att min kjol/byx-inlägg igår var mitt tusende. Det skulle ju såklart ha firats. Jag gör det nu: Hurra - hurra - hurra!

I det här:

Klänning: 2ahand
Skor: Skopunkten
Väska: 2ahand
Linne: HM

gick jag till Beyond Retro som inte kunde svara på ifall det gick att hjälpa mig för chefen jobbade inte idag. Hon jag pratade med skulle prata med honom och återkomma imorgon. Jag måste erkänna att jag inte tror att de kommer att vara schyssta och låta mig få handla för det. Men jag önskar alldeles innerligt att de kan förbarma sig över en stackars arbetslös och fattig liten människa som jag. Jag kommer blir så gruvligt besviken annars. Håll tummar och tår för mig. Snälla...

I aint no kjol

Tack för alla komplimanger om plagget ovan! Vill bara att ni skulle få veta att det faktiskt inte är någon kjol utan ett par väldigt stora och pösiga byxor! Men världens längsta gren. Förmodligen finns det något namn på ett sånt här plagg, men jag kan inte komma på det. Nu vet ni det!

Beyond irriterande

När jag rensade bland alla mina papper och skrivbordssaker hittade jag ett presentkort på 500 kr (!) på Beyond Retro som jag trodde att jag hade tappat bort! Jag blev så otroligt glad eftersom jag har ett helt köpstopp fram tills att jag har en inkomst. 500 kronor som jag skulle köpa massa fina saker för. Jag har gått omkring i två dagar myst åt tanken att jag snart skulle få shoppa. Så tog jag fram presentkortet nu för att lägga det i plånboken... och upptäcker att det bara var giltigt i 6 månader och jag fick det i november! Jag blev så ledsen att jag nästan började gråta. Jag hade sett fram emot att få festa loss där inne och bränna 500 kr i mycket uppskattade 30-årspresent... Jag förstår inte varför datumet är så kort på deras presentkort? Imorgon ska jag gå dit och fråga om det kan laga mitt brustna hjärta och låta mig få använda det iallafall... Jag HOPPAS HOPPAS HOPPAS att de är snälla...... Håll tummarna för mig...

God morgon med Homer

En klunk

Tog på ett linne, lite högklackade skor och en kavaj.

Nu går jag hem till K och umgås lite med henne och hennes engelska vän.
Kanske dricker en klunk vin oxå. Man vet aldrig.

Ebba von Sydows åsikter om egen stil

Ebba von Sydows krönika innehåller visseligen en hel del sanning, men det är ändå lite underligt. Hon är ju mer eller mindre likadan. Är det inte bättre att försöka göra annorlunda istället för att klaga på dem som inte gör det?
Inte för att jag klagar... ;)

Kärlek

När vi kom hem från landet igår somnade Sigge och Orvar nästan genast på var sin stol. Efter en stund upptäckte vi dem båda på sängen. Liggande så här... Så gulligt så jag vet inte vad.

please pretend

Silke

Idag:

Mina sköna silkesbyxor från Portobello Market i London. Så j*vla fina.

Sax, tejp, papper och en låda

En sån här:
och en sån här:
blir gärna en sån här:
En liten låda för mitt alltmöjligt. Utklipp, bilder, kort, små prylar, tidningar, kärlekslappar från Partymannen mm.

Mycket plock

Å. Idag har jag totalrensat bland mina lådor med skrivbordsaker. Jag vet inte ens vad det är för ett samlingord. Skrivbordssaker. CD-skivor med 'jag vet inte vad på men som jag inte vågar slänga ifall att det finns en roman eller ett fantastisk manus på den', tidningsklipp, sladdar, halvskriva skrivböcker (min specialité, kan inte hålla mig till en), pennor som inte funkat sen 2001, gamla almanackor med mera med mera med mera... Men nu har jag slängt, sorterat och donat så att den känns fräscht och utrensat! Plast för mera skärp!

Nu ska jag duscha och klä mig i nåt snyggt som ni kanske får se senare...

Arbetsför?

Jag har lämnat landet, bastun, myggen och de sunkiga kläderna. Jag har duschat, parfymerat, smörjt och klätt upp mig. Jag har varit på jobbintervju - för ett jobb jag egentligen nog inte vill ha. Men så är det lite för mig nu.

Men det som verkligen gör mig förbannad är att ALLA tar sig friheten att fråga om vi planerar att skaffa barn inom en snar framtid. För att jag är 30? Sambo? Nej, för att jag är Kvinna. Partymannen har ALDRIG fått en sån fråga under en intervju. För han är ju MAN och han riskerar inte att få problem med foglossning, fotproblem, illamående eller migränanfall. Han behöver inte vara stor som ett hus och sen trycka ut en melon genom anus och sen vara ledig större delen av perioden medan melonen suger musten ur bysten. Därför ska han belönas. Med bättre jobb och högre lön. Jävlaskitsamhälle. Det är inte Männens fel (de flesta män vill vara hemma med sin barn!). Det är defenitivt inte Partymannens fel (som absolut vill ha minst halva föräldraledigheten den dagen vi kanske föräras med ett barn). Nej. Jag gör som man brukar och skyller på samhället. Om ingen av er vet vems fel det är, så att jag kan skylla på dem istället.

Klänning: HM
Väska: Mosters gamla
Skor: 2a hand

Mera armband

Två fina från Primark.

Just nu på en skärgårdsö

Jag och Partymannen har flytt stan för skärgårdslugnet. Jag har varit på samma skärgårdsö varje sommar hela mitt liv och det är den plats på jorden som känns mest som Hemma. Konstigt nog, iom att huset är min fasters och mina föräldrar båda sen 20 år har (varsitt) sommarhus i Skåne. Men det är något med barndomen. De 10 första åren. Det sätter sina spår.

Vi tog en promenad i det gråmulna vädret. Efteråt kändes vi oss härligt genomblåsta och gick hem och åt soppa. På torsdag ska jag på min första arbetsintervju. Blandade känslor. Men först. Slappa, kolla på film och OS, läsa Elle och min nya bok. Gosa med Partymannen och katterna. Kanske bada bastu. Njuta helt enkelt.

Och please ignore my shoes. Det är mina fula springskor som måste användas till rejäla promenader bland stockar och stenar. Annars är ju trots allt rätt färgglad och fin ;)

Här sitter jag och skriver nuförtiden

Här är mitt fina skrivbord som jag hittade på blocket och köpte av en snäll dam på Östermalm för 300 kr. Vi fick dessutom låna hennes pirra för att kunna ta hem den (på tunnelbanan, mind you!). Gulliga människor finns. Till och med på Östermalm ;)

Mera grönt

Den här ljuvliga klänningen hade jag igår när vi åt middag hos mamma.
Jag köpte den secondhand i England.
Helt underbar modell! Och färgen! Åh! I love!

Halssmycke: 2hand, London
Väska: Beyond Retro i London (för 5 år sen)
Skor: Primark
Nagellack: Mavala, Marrakech

Armband på rad

Tre fina armband från London, det genomskinliga fick jag av en vän som tyckte det var för stort och jobbigt att ha på sig, det rödprickiga och det svarta är marknadsfynd.

Skönt grönt

Softa kläder nu. På med klänning strax och hem till mamma & co på middag. Imorgon landet. Ljuvligt.

Är mode bara för smala tjejer?

I alla tidningar, på alla catwalks, på alla skyltdockor visas plagg upp på en kropp. En kropp. Den är mycket smal, ca 175 cm lång, B-kupa och lätt markerad midja. Inte ett uns att fett. En kropp. Vi ni hur många tjejer som har en sån kropp? Inte jag heller, men när jag lyfter blicken på tunnelbanan så kan jag räkna dem. De finns. Lika många som det finns de med D-kupa, 140 cm och smal midja och en vikt på 80kg. Lika många som har A-kupa, 180 cm, omarkerad midja och en vikt på 90 kg. Eller hon som har B-kupa, geting midja, 165 cm och 65 kg. Eller C-kupa, 160 cm, 75 kg. Eller B-kupa, 185 cm, 60 kg. Osv osv. Nu ska jag inte dumförklara dig. Du vet det här lika väl som jag. Men varför är det så att vissa kvinnor, tyvärr ofta unga, har fått för sig att tjejer som inte ser ut som i skyltfönstret, är feta och fula? Vad jag pratar om här är inte tjejer som väger 150 kg och inte tar hand om och älskar sin kropp, för där kan det handla om en hälsoaspekt. Vad jag pratar om är vanlig tjejer som äter och dricker, rör sig och mår bra. Men som inte har ett BMI på 17. Som har en kruvig vacker kropp, som vill visa upp den i vackra kläder. Hur är hon fet och ful?

Jag har en teori. När jag var yngre var jag mobbad. När man är mobbad finns det ibland 2 vägar, man kan titta efter andra mobboffer och försöka bli kompis med dem, eller, som jag, sky dem som pesten och hoppas att bli accepterad en dag av de 'normala'. Och ja, i efterhand tog jag den sistnämnda och absolut fegaste vägen. Varför gjorde jag det? Jo, för att om jag inte är med de andra mobbade, så måste jag vara mot dem och är jag mot dem så kan jag inte vara som dem. Och alla i skolan visste ju att de var töntar, nördar, fula, äckliga och luktade illa. Så för att inte riskera att vara som dem, så hatade jag dem ännu mer än de andra barnen. De påminde ju mig om allt som jag inte ville vara, illa omtyckt, ensam, äcklig.
Så, min tanke är att dessa unga tjejer, i strävan efter att vara coola, roliga, snygga och populära bland alla andra (i skolan eller i blogg världen), lär sig vilka man inte ska hänga med eller gilla, för att vara en av de normala eller coola. Och det gäller egentligen såklart inte bara vikt, det kan vara något annat i utseendet, kläderna, sättet man pratar, vart man kommer ifrån, eller att man är för smal, you name it. Finns det ett sätt för mig att verka lite bättre, ett sätt för att de andra inte ska märka att jag egentligen inte är som alla de coola, så gör jag det. Jag gjorde det. Massor av barn gör det varje dag. Och i bloggvärlden skrivs elaka kommentarer om 'feta magar', 'äckliga lår' och uppmaningar om att gå ner i vikt. En del tjejer har jätteproblem att gå upp i vikt, de har smala kroppar av naturen. De är oftast inte de som mobbar. Det är inte det handlar om. De som mobbar är tjejer som är så livrädd för att inte passa in att det hellre kliver någon i ansiktet på vägen upp till 'de normala', än vänder sig om och får en kompis där och då.

Jag vände mig om till slut. För att upptäcka att de inte alls var några töntar, utan roliga, konstnärliga människor som hjälpte mig att utvecklas till den jag är idag. Det var aldrig några töntar. Det var egentligen inte jag heller. Det var bara i mitt huvud. Det är samma sak för alla. Om man slutar bry sig så mycket om vad man tror att andra tycker, så upptäcker man att det är oväsentligt och att man är ganska bra som man är. Chessey, men sant.
Att catwalksen, tidningarna och skyltorna ser ut som dom gör kan jag inte ändra på. Jag skulle om jag kunde. Men jag ändrade mig.

Gjorde ni som jag när ni såg de nya skyltdockorna på Åhléns, log och tänkte; 'Äntligen. Kanske är något på väg att hända'? Jag hoppas det. Mode påverkar unga personer mer idag än någonsin. Ett sånt ansvar måste man ta på allvar. En sund modevärld är en värld som välkomnar alla kroppar. Det gör modevärlden inte idag. Skäms de inte?

Ljuva Juno

Varför kan inte fler 16årigar vara som Juno istället för Blondinbella och alla tjejer med Lykkeli-knutar? Hon är skönt skitig och sött streetsmart. Hon klär sig inte för att vara söt, hon är söt. Sen kanske man inte ska bli på smällen om man inte vill bli mamma, men annars är hon grym. Hon ser 90tal ut, utan att vara det på det där trendiga sättet. Bara så slapp och skön. Kanske förskönar jag henne för att jag själv är så skitig idag. Fettigt okammat hår, sunkiga kläder. Svettig (det är så varmt idag!). Jag lyckades måla naglarna iallafall, framför Stargate. Tjusigt.

Fö en väldigt bra film.

Sorgligt...

Lookin for me? Look here:


Det här bytet med tvåan i Hammarbysjöstad blev det inget med. Det blev ingen balkong och 'gå-in'-garderob... Känns sorgligt. Men det är bara att kämpa vidare. Imorgon ska vi gå och kolla på en fin trea i Årstaområdet. Hoppashoppashoppas att den är bra, alla inblandade vill få till bytet och att vi får flytta någon gång... Jag bor just nu på Björnsbytare.se.
Fast idag har jag varit duktig och skickat iväg MASSOR av ansökningar och pillat med CVs och 'personliga' brev. Mest till jobb jag inte vill ha, men man måste ju söka... Jag vet inte hur min situation ska lösa sig, men jag vet att den måste det. Köpte en spännande bok idag, på inrådan av mitt mest hängivna bloggen-fan A ;). Berättar kanske mer om den en annan dag.

Ny upptäckt

Hittade till Miriams Kafferep idag. Jag har nog svängt förbi förut, men den här gången var jag inne en stund. Och hon var väl värd ett besök. Se så. Klicka dit dig nu.