Min lilla skruttboll visar tungan medans hennes fina pappa pussar påJag ska fatta mig kort, för något annat hinner jag inte. Elise mår bra, är underbar på alla sätt och jag ångrar henne inte en sekund. Men det har varit tunga dagar. Inte visste jag att det kunde kännas så tungt. Att aldrig ha en sekund för sig själv, att vara en mjölkkossa, att inte vilja vara en börda på någon annan men inte klara sig utan hjälp. Att vara rädd för allt som händer, men mig, med min relation, mitt liv. Hon är ännu så liten men det känns som hon varit med oss en evighet.
Jag ska skriva om min förlossning när tid finns, men jag kan kort berätta att jag sprack och syddes och fick en infektion i det. Jag äter penicillin och smärtstillande och är trött och har lite ont hela tiden. Varje gång jag kissar måste jag skölja underlivet, väldigt tidskrävade och omständigt. Mina rumpkamrater har gjort att jag inte kunnat sitta förrens idag (hurra!) och igår bajsade jag för första gången. Och när vi kom hem så var Johan tvungen att fortsätta renovera vårt kök eftersom min snälla pappa som hjälper oss åkte till Skåne idag och de bara hade fredag och lördag på sig. Nu är det klart (nästan) och ser fantastiskt ut. Jag är så lyckligt lottad som har en sån snäll pappa och en sån fin pojkvän. Men de två dagarna som de renoverade låg jag mycket själv med Elsie om dagarna och på nätterna ville jag låta Johan sova eftersom han jobbade som ett djur om dagarna. Och så slänger vi in en hormonstorm i det. Jag har grinat och bölat, tjurat och tänkt att "nej, det här går inte, jag klarar inte det här". Jag har varit så rädd, så rädd. Kanske är det inte över än, jag är labil som en gammal eka. Senast i förmiddags grät jag, men just nu känns det bra. Jag har dessutom fått spänningshuvudvärk av allt jävla grinande.
Och det känns om att de aldrig ska bli bättre. Men jag vet, mycket tack vare min vän Simone som jag pratat med, att det blir bättre. Att det kommer förändras. Men det är alltid tungt när man är mitt i det. Och det finns ljuspunkter. Ibland får jag en 10 minuter en kvart att kunna vara för mig själv och får då en smakprov av båda världarna; Elsie ligger och snusar i sängen och jag får vara JAG för en stund. Men jag hoppas dessa stunder blir lite längre och kommer oftare för därimellan jobbar jag hårt. Amma, byta, amma, kissa, duscha, amma, byta, amma, dricka vatten, byta, amma, slänga i mig lite mat, amma, kissa, duscha, amma, byta, amma, dricka vatten osv. Och innan varje amming ska jag fixa med gummitutten (som förhindrar såriga bröstvårtor). Mycket att stå även om det låter enkelt.
Första tiden med en ny bebis är inte bara lycka. I alla fall inte för mig. Jag fick flera sms med texten; "Grattis och njut av den första lyckliga tiden". De som skrev det kan gärna få komma hit när jag ammar 4 timmar utan dirket uppehåll, inte hinner kissa eller äta och inte sovit en blund.
Ja. Så är det just nu. Men tro mig. När jag tittar på henne känner jag en kärlek som är så varm och ljuvlig att jag blir nog en bra mamma ändå. Trots att en å annan säkert finner mig ego. Bara att få sitta och skriva detta inlägg känns bra. Som en liten bit av mig som får skina igenom all bröstmjölk, bajs, kiss, tårar och hormoner.
22 kommentarer:
åh vad jag känner igen mig i vad du skriver!! det ÄR tungt att bli mamma. hela livet vänds upp och ner och ingenting blir sig likt. visst har man förstått att det skulle bli annorlunda när bebisen väl kommit men att det skulle bli SÅ annorlunda fattade iaf inte jag. sömnbrist, såriga tuttar och ömma underliv i kombination med hormoner som rasar hjälper också till. det blir bättre men det tar tid. själv tyckte jag att det vände först efter ca 2 månader men det finns fortfarande, 3 månader efter födseln, dagar när jag är deppig och gråtmild.
stora (styrke-) kramar till dig
Hade skrivit ett helt brev här som kommentar, men så blev det något fel och allt försvann! Hatar sånt! Kontentan av vad jag skrev är att jag vet precis hur du känner dig. Hade jättetufft de första året med båda mina barn (men allra tuffast i början). Med detta INTE sagt att du kommer få jobbigt i ett helt år. De flesta verkar inte alls ha det jobbigt så länge eller så har de inte jobbigt alls. Vad jag skrev i min första kommentar var att jag känner igen mig mycket i vad du skriver och att du ska inte tro att du är ensam om dessa tankar även om det verkar så. En del nyblivna mammor erkänner inte heller för sig själva eller andra att de har det tufft, men efter nåt år eller så så kan man få höra att de faktiskt haft det jobbigt :). OM du skulle behöva ventilera tankar så finns jag på kickiericson@hotmail.com. Men du har säker redan en massa kompisar att prata med. Det kommer bli bra - jag lovar dig. Det ansvar som slår emot en så fort man lämnar BB är en oerhörd omställning. Nästan en chock. Den går inte att förbereda sig för, även om man försöker. Och att känna så här har ingenting att göra med att man inte älskar sitt barn. Jag tror snarare det kan vara så att man tar in kärleken och därmed oron lite för mycket :). Jag önskar dig/er ett stort lycka till.
Här är en till som känner igen sig. Kände precis som du när min son föddes för fyra år sedan. Minns att jag läste i "Uppdrag mamma" att första tiden var ungefär som ett kinesiskt arbetsläger och det stämde ju på pricken!
Minns också att jag precis som du skriver nästa tyckte att alla de där lyckönskningarna nästan var som ett hån. "Åh är det babylycka nu, njuter ni nu, är det ljuvligt?" och jag bara NÄÄÄEE!!!
Första tiden är slitig som tusan och rätt ensam också. Jag oroade mig massor för om relationen till min sambo skulle överleva och om vi skulle ta oss igenom spädbarnstiden med kärleken och förståndet i behåll.
Det gjorde vi! Nu har vi en 4-åring och det är ungefär tiotusen gånger roligare :-) Man får lön för mödan det lovar jag.
Stooooooooooooor kram och håll ut, det blir bättre!!
(och vill du prata av dig mer om sånt här får du gärna mejla mig)
Jag kan ingenting om att bli mamma, så jag kan inte komma med kloka råd hur mycket jag än skulle vilja. Men det finns en sak jag kan göra. Skicka en kram och en varm tanke. Och det gör jag precis nu!
Åh vad jag känner igen mig! Nu, åtta månader senare, har jag svårt att minnas att jag första tiden ofta tänkte "det kommer aldrig mer bara vara maken och jag, vi kommer aldrig att vara ensamma" och "undrar om vi kan ge B till min mamma"...Jag var inte alls beredd på att hormonerna skulle slå till så hårt och att jag skulle må så dåligt som jag gjorde. Som tur var var det fler i vår föräldragrupp som kände likadant och vi pratade av oss så fort vi träffades! Det är skönt att veta att man inte är ensam!
Åh jag vet inte alls hur det känns att vara mamma, men jag tycker att det är fint att du delar med dig både av det positiva och negativa, det gillar jag med din blogg! Hoppas att det känns lite lättare för dig snart! Många kramar till dig!
jag förväntar mig också att det kan bli så där.
när man blir klar i huvudet och kan analysera så fattar man att det inte är så konstigt att man får känslostormar och mår konstigt när livet ändrats så rejält.
och så definitivt.
men när man är mitt uppe i det är det svårt att känna det ända in i roten av sitt förstånd.
man fattar att det ska ändras och även när ändringen är till det bättre kan det kännas märkligt.
det blir som ett farväl till det som varit, även om man inte vill tillbaka till det som varit.
man behöver bara tid att vänja sig.
så var det mkt för mig första tiden som gravid.
jag kände mig ledsen över att min kropp inte riktigt var min egen längre, och jag tänkte på hur lång tid den inte skulle få vara bara min.
men sen vänjer man sig väl, de flesta gör nog det och jag tänker inte säga några peppande ord för såna kan vara så störiga när man ändå fattar allt och bara vill prata av sig.
men det låter fan skitjobbigt.
och helt underbart.
men jobbigt.
hälsa INTE de nya rumpkompisarna heller, de kan dra åt helvete.
oj vad arg jag lät där i slutet.
tänk mig som din soldat, typ lumparkompis kanske?
vi har gjort lumpen tillsammans, tränats för strid och mkt känns jobbigt men sen när allt är över kommer vi att prata härliga minnen tills alla (möjligtvis våra barn) spyr på oss.
Jag tror att det du skriver är mer regel än undantag. I alla fall om jag ska tro det mina vänner säger. DU gör ett hundjobb. DU gör det ingen annan än just DU kan göra. Du är fantastisk kvinna. Vi borde böja knän för dig.
Hoppas att dina andningspauser blir fler och längre snart. kyssar
sofie - du är ju världens kämpe! en stor eloge också för att du verkligen säger som det är. bra! som clara sa, du är en fantastisk kvinna, klart att detta kommer gå bra. snart är den första tiden över, och då har ni vant er lite vid lilla elise, då får ni njuta :) nu är det bara att kämpa. stora kramar till er alla tre!
japp så är det, dessa djävla hormoner som ställer till det, man grinar så snoret rinner, så känner man sig usel för att man inte sitter och tindrar och prisar det nya mammalivet. Det finns INGEN i hela världen som det är så synd om som sig själv. Dessutom så är man ett tvåbent mejeri som skall stå till förfogande 24 timmar om dygnet, för bebisen blir ju aldrig riktigt mätt känns det som...
Vi löste det genom att ge våra barn en rejält redig flaska brötsmjölksersättning på kvällen (bröstmjölken är av någon idiotisk anledning lite tunnare då och bebisen behöver äta mer) och då sov de gott. Jag kunde äta middag utan att mannen behövde skära upp maten på min tallrik åt mig - jag ammade när jag åt till och med.
Men det går över, det tar några veckor, och jag tror att det är viktigt att inte hålla igen med hur det känns. Det kan vara jobbigt, samtidigt som det är fantastiskt.
Nu är äldsta barnet 4 år och helt underbar, världens bästa dotter faktiskt, det tycker jag allt :). Minstingen är snart 3 månader och den där hormonanstormningen infann sig aldrig med samma vigör den här gången (det tackar man för).
/annika
ps. vill du dricka mamma-latte eller rulla vagn på södermalm när du kommit i fas, säg till, jag står till förfogande.
jag älskar att du är ärlig och vågar dela med dig! jag hoppas verkligen att det blir bättre med såret och hormonerna. kram på dig!
ps. grattis till din fina dotter också!
alex
Det borde stå mer om denna delen av att få barn på alla de sidor man googlat sig fram till under graviditeten. För oss var det samma, välmenande sms som uppmanar en till att njuta men varje amningstillfälle var fruktansvärt när blåsor och sår gjorde otroligt ont. Efter min förlossning tror jag att jag var rätt så chockad dessutom, kände det nästan som att jag blivit utsatt för nåt övergrepp då jag kände mig så misshandlad.Hursomhelst, starkt av dig att skriva om det jobbiga som många verkar uppleva, håll ut! Kramar
jag kan bara hålla med dig hanna, jag tycker också att det borde stå mer om detta i litteraturen. jag har t.o.m tagit upp det med min BVC-sköterska att de om några borde informera nyblivna föräldrar om hur den första tiden kan vara. eller gör ett litet informationshäfte i stil med det man ofta får från BB.
Ärligt, men sant. Starkt av dig att våga skriva. Kramar från en annan nybliven mamma
Åhh va fint skriet, ärligt rakt och kärleksfullt!
Känner igen allt du skriver. Tror de flesta tycker de första 3-4 månaderna är rätt kämpiga (även om inte alla säger det högt). Sen vänder det och blir bättre och roligare för var dag och snart har man glömt hur jobbigt det var. Har fått två små gryn tätt in på varandra och det var likadant andra gången men då var det även en chock att inse hur mycket tid man haft över när man hade ett barn för nu har man banne mig inte många minuter för sig själv. Men herre gud, vad jag älskar de små filurerna och oj vad kul vi har. Håll ut kära Sophie snart är allt lättare. Kram! /Helena L
Vill bara skicka massor med kramar till dig. När jag läser det du skriver så inser jag att de första 10 dagarna med Noah varit piece of cake. Men så har vi varit två hela tiden också. Gruvar mig lite för torsdag då Robban ska jobba en vecka framåt.
Håller med om att man är totalt oförberedd för tiden efter förlossningen. Jag hade ingen aning om att det skulle vara så bökigt att bara kissa, för precis som du måste jag skölja underlivet varje gång. Nu börjar det bli bättre, men det är lång väg kvar.
Oh ja, så är det :/ det är 7 år sedan nu lille Knut kom men jag var mest orolig och kände aldrig någon glädje utan oro och otillräcklighet. Det ordnar sig men mitt enda råd är att försöka vårda relationen och PRATA med varandra. Vår relation tog ofantligt mycket stryk utan att vi egentligen märkte det förrän det kanske var för sent. Men -som sagt- allt ordnar sig och man är alltid den bästa föräldern för sitt barn! Kram!
Vilket fint namn på en så fin tös.
Att bli mamma är både underbart och en stor omställning på samma gång. Vet att jag en tid kände att jag inte aldrig kom ur den där soffan utan bara ammade och ammade. De sömlösa nätterna, miniformdropparna för magknipet och ett evigt byte av blöjor. Men så stod man där och tittade på den vackraste mest fullkomliga sovande lilla knyte. Som är en del av mig...som jag har lyckan att få se växa upp. Det är kärlek, lycka och värme...allt annat jobbigt är för stunden som bortblåst.
Egentiden kommer...och egentid har du rätt att ha (även om jag fortfarande är dålig på det).
Många kramar Linda
Jag gillar dig så himla mycket ska du veta. Du är rak sann och ärlig. Även jag känner igen mig exakt i det du skriver, man känner sig rädd, osäker, överväldigad, otillräcklig och borttappad. Jag vet att jag tänkte att alla andra mammor har det här naturligt och inte jag. Att man "förstår" automatisk vad bebisen vill när den skriker vilket tog lång tid för mig att göra. Även om bebisen bott i magen under 9 månader betyder det inte att jag automatiskt är Saida och kan läsa barnets alla signaler.
Det är tråkigt att så många inte vågar prata om hur det känns och inte erkänner att det faktiskt är skitjobbigt, för det är det. Vem tycker inte det är jobbigt med mindre sömnn, oro och ett helt nytt liv som man omöjligt kan föreställa sig, samtidigt som dessa stora kärlekskänslor expolderar.
Tro mig finaste du, du kommer bli en superbra mamma och allt du känner har de flesta känt också. Bara att en del glömmer fort.
tusen kramar!
Ååååh...vad jag känner igen mig! Dessutom är det nästan ingen av mina väninnor som har känt en helt överdriven babylycka som de njuter hejdlöst av den första tiden.
Du kastade mig direkt tillbaka. Jag kände mig verkligen som värsta mjölkossan, särskilt eftersom de slet och drog i ens bröst på BB för att hjälpa en att amma på ett bra sätt, men det kändes så underligt.
Jag kommer ihåg att jag satt i en hel dag och bara ammade. Jag läste iofs en grymt bra bok under tiden, men ändå...ha ha.
...och sen hormonerna som nästan gjorde att jag fick panik när det började bli mörkt ute. Hade det i ca 3 dagar efter förlossningen sen försvann det bara.
Stunderna du kommer få vara dig själv kommer bara att bli längre och längre.
En massa kramar.
Oooo vad skönt att se nedskrivet precis vad jag också kände första halvan av juni och ibland även nu. Jag hade en lätt graviditet, knappt några besvär alls, men då hade jag bebisen inne i mig och då var det helt ok att ta en tupplur mitt på dagen, inte orka med vissa saker etc. Sedan kom knytet ut och då blev han prio ett, vilket naturligtvis inte är så konstigt, men det var ju egentligen då jag skulle behövt få ro om mig själv. Som du skriver, man är ju ganska omtumlad efter förlossningen, jag behövde få bearbeta den, men kände sådan enorm press på mig att ge bebisen all tid och uppmärksamhet. Sedan fick jag dåligt samvete för att jag krävde av min sambo att han skulle ta hand om barnet som var hungrigt och skrek för att faktiskt kunna få ta en dusch eller äta.
Sonen har en otroligt aptit och äter lääänge, men blir inte mätt i alla fall. Jag tycker att detta med amning framställs för mycket som enda alternativet i böcker och på bvc. "Pumpa ur" sägs det att man ska göra om jag t ex behöver vara borta några timmar. Inte lätt när mjölken inte räcker till från början. Nu ger vi tillägg några gånger per dag, det viktiga är ju att han blir mätt. Men i början kändes det som ett misslyckande varje gång, att jag inte räckte till. Jag övar på att försöka lita mer på min instinkt och sunda förnuft. Vad mår både min bebis och jag bra av? Men det är inte helt enkelt, världen är verkligen full av goda råd när man fått barn.
Den stora vändningen kom när jag fick första svarsleendet, det smälter isberg, jag lovar! Man får njuta med tiden.
Tänker på dig och på alla andra tappra mammor. / Terese (från moderepotaget)
Skicka en kommentar