Jösses. Vi fick knappt en blund i natt och som Elsie sover nu lär det inte bli nån denna natt heller. Vi har både fått en tupplur med Elise på en timme OCH sitter nu och softar på varsitt håll. Johan sitter i sin fåtölj och läser 'Leva med barn' som vi fick av BVCtjejen och jag har surfat runt en stund på bebissiter och läst om sömn och sånt. Alla säger olika saker, så vi försöker göra det som de flesta tipsar om, det som känns bäst. Vad f*n det är vet jag inte, men typ att amma när hon verkar hungrig och bära henne när hon verkar behöva närhet och låta henne sova när hon behagar. Vilket gör att detta med att hon skulle ha nån slags 'rutin' (som jag skrev tidigare idag) egentligen inte är sant. Men har hon gjort något två dagar i rad går vi stolt omkring och pratar om hennes nya 'rutiner' och hur vi kan planera vårt liv kring det...
Irriterande sak 1:
Jag kan fortfarande inte egentligen sätta igång och sortera upp mitt liv här hemma. Allt är fortfarande en enda röra. Att ha lyxen att blogga 2 ggr på en dag här inte hänt sen hon föddes och nu är det försent att sätta igång nåt (hon vaknar närsomhelst och vill säkert ha mat då).
Irriterande sak 2:
Jag läste Cecilia Blankens blogg när hon blev gravid (bara pga att hon var gravid för annars är jag inte så intresserad av henne modejournalistik, inte för att den är speciellt dålig utan för att jag inte gillar några av de stora modebloggarna och deras stil och trendbesatthet) och följde hennes blogg framtills att Elise föddes. Kvinnan måste haft världens tur för hon verkar ha varit lycklig från dag 1. Härligt för henne men falsk marknadsförning för alla som funderar på att skaffa barn. Vart är alla som vågar prata om hur jobbigt det är/kan vara?? Man förtjänar att veta och vara lite förberedd!
Irriterande sak 3:
Att jag fortfarade ammar med gummitutan. Har lagt (alldeles för mycket förmodligen) hoppet på min tid på amningscentrum på onsdag. 1 1/2 timme ska de hjälpa mig och Elsie att få ordning på bröstsugandet.
Sorglig sak:
Att amma är inte alls så kul som jag hade föreställt mig. Jag längtade verkligen innan Elsie föddes. Nu tycker jag ibland att det är jobbigt och meckigt och önskar att jag flaskmatade. Fast ibland är det mysigt. Bara inte jämt, som jag trodde. Nån som känner/kännt som jag?
oj. nu vaknade hon. fram med tutten. hej.
Irriterande sak 1:
Jag kan fortfarande inte egentligen sätta igång och sortera upp mitt liv här hemma. Allt är fortfarande en enda röra. Att ha lyxen att blogga 2 ggr på en dag här inte hänt sen hon föddes och nu är det försent att sätta igång nåt (hon vaknar närsomhelst och vill säkert ha mat då).
Irriterande sak 2:
Jag läste Cecilia Blankens blogg när hon blev gravid (bara pga att hon var gravid för annars är jag inte så intresserad av henne modejournalistik, inte för att den är speciellt dålig utan för att jag inte gillar några av de stora modebloggarna och deras stil och trendbesatthet) och följde hennes blogg framtills att Elise föddes. Kvinnan måste haft världens tur för hon verkar ha varit lycklig från dag 1. Härligt för henne men falsk marknadsförning för alla som funderar på att skaffa barn. Vart är alla som vågar prata om hur jobbigt det är/kan vara?? Man förtjänar att veta och vara lite förberedd!
Irriterande sak 3:
Att jag fortfarade ammar med gummitutan. Har lagt (alldeles för mycket förmodligen) hoppet på min tid på amningscentrum på onsdag. 1 1/2 timme ska de hjälpa mig och Elsie att få ordning på bröstsugandet.
Sorglig sak:
Att amma är inte alls så kul som jag hade föreställt mig. Jag längtade verkligen innan Elsie föddes. Nu tycker jag ibland att det är jobbigt och meckigt och önskar att jag flaskmatade. Fast ibland är det mysigt. Bara inte jämt, som jag trodde. Nån som känner/kännt som jag?
oj. nu vaknade hon. fram med tutten. hej.
7 kommentarer:
ang irriternade sak 2:
Med facit i hand är jag glad att ingen talade om de negativa sakerna med att ha en nyfödd för mig. Jag hade inte velat höra sånt när jag var gravid. I alla fall jag kände mig osäker och ängslig mitt upp i alla hormonanstormningar under min första graviditet. Att då få en massa negativ information mitt up i allt det hade varit det sista jag velat.
Tänk själv om någon sagt till dig för 4 veckor sedan att du kommer att ha det skitjobbigt, må urket och du kommer att känna dig dunderlåg när ditt barn är nyfött. Med handen på hjärtat, hade du verkligen velat det?
Jag tror att det är en erfarenhet man måste eller snarare behöver skaffa sig själv. Hur mycket låg man känner sig har nog med massor av individuella faktorer att göra. Hur kroppen mår efter förlossningen, hur ont man har osv, kan jag tänka mig spelar in. Detta är så individuellt och går inte riktigt att föra över på någon annan, man kan istället känna igen sig och sympatisera men aldrig helt och fullt förstå exakt hur sina medsystrar känner och har det. Man kan bara skänka varande en god tanke. Att inte säga till en gravid kvinna som snart skal föda - vänta du bara för snart så får du minsann veta att du lever. Nej usch å fy, sånt tror inte jag på.
sorglig sak:
håller med, att amma är ingen höjdare. Båda mina barn äter dessutom riktigt långsamt. Det var lite chockartat med första bebisen (när hon väl slapp sondmatas och orkade äta själv) att hon kunde äta 5-6 timmar i sträck på kvällarna. shock horror! Hon fick en flaska på kvällen av sin pappa så att jag skulle få behålla förståndet intakt. Det funkade jättebra, så vi gör samma men nya bebisen.
Men det är otroligt praktiskt att alltid ha käket med sig i tuttarna, man behöver ju inte förbereda någonting när man ammar.
/annika
jo, alla är väl olika och vill kanske vara förberedda på olika saker. men jag känner att jag hade velat veta att fler gått igenom detsamma, eftersom jag trodde att det var något fel på mig och skämdes så för mina tankar och känslor. tills jag insåg att jag inte var ensam. då kändes det mycket bättre. så kanske behöver man inte säga 'vänta du bara', men jag har sagt till dem i min närhet som väntar barn att det kan kännas tufft i början och att man ska se till att man är två hela tiden och att det är ok att må dåligt till och från. sen kanske de kommer må toppen och inte förstå vad jag talade om och då får man bara gratulera :)
Åh den lättnaden när bvcdamen sa att vi skulle prova att ge lite ersättning också. Lillkillen gick inte upp som han skulle och vi tyckte att han blev grinig väldigt kvickt och bara ville amma hela tiden(mycket smärtsamt) Ersättningen gjorde att jag kände mig lite mer som människa igen och lite mindre mjölkmaskin utan liv.Trots detta kan jag inte direkt säga att jag tycker amningen är mysig, i vissa stunder är det härligt att se hur man lyckats tillfredställa sitt barns behov och hur mycket man betyder för honom, men i smyg kan jag avundas de som måste flaskmata.
Min strategi efter att ha tagit mig igenom de första tårfyllda veckorna blev att konfrontera alla som sa " nu njuter ni va?" med "det var faktiskt väldigt jobbigt i början" Det visade sig också att de som fått barn "helt plötsligt" mindes det jobbiga.Inte konstigt att man hade så dåligt samvete över hur man kände när det tydligen är helt tabubelagt att inte vara i sjunde himlen efter att ha fött. jag upplevde dessutom att min kropp var i ngn slags chock efter förlossningen, som om minnet av smärtan satt sig i kroppen.
jag skriver under både "irriterande sak 2" och "sorglig sak". du är INTE ensam om att känna så här!!!
om du ogillar eller rentutav hatar att amma, så sluta, ge ersättning och skäms inte för det, du har ditt underverk och låt inte den första tiden tillsammans fördunklas av rådande amningsnorm
flaskmatning är ju annars även en välsignelse för ett jämställt föräldraskap, du kan ju alltid fortsätta amma på nätterna och ge ersättning/pumpa om dagarna, så gjorde jag
ett tips:
vi fick en dvd av en bekant som heter "Happiest baby on the block" och lyckades i ärlighetens namn inte ens se hela, men grunddragen tog vi till oss, och de var faktiskt guld värda den första tiden, kolla upp den, läs om de fem s:en, det är fem sätt att "aktivera ett spädbarns calming-reflex", låter knasigt men är rätt vettiga och enkla saker att göra när barnet får sina skrikepisoder
hoppas det lättar snart
Det där med att man tror att man är ensam om att inte känna den där 'veckotidnings baby-lyckan' sympatiserar jag helt och hållet med. Det är nog inte alla förunnat att känna en himlastormande lycka från det att navelsträngen är avklippt. Den där föräldrarlyckan växte i alla fall fram för mig.
Jag kanske tog i med det där -vänta du bara...
fast jag hade nog inte velat veta ens att det kan vara lite tufft första tiden. (vill lära mig och ta reda på själv, är fortfarande som en 4-åring på många sätt...)
Fast den där initiala lite tuffare perioden är inte så lång och den glöms så lätt bort. Så när andra bebisen kommer så blir det ett litet uppvaknande - åh hjälp, är det så här det skall vara. Så är man lättad att man inte har tvillingar... : )
/annika (igen)
Jag tyckte inte heller att det var så kul att amma till en början. Grät konstant de första veckorna. Hade så såriga bröstvårtor och djupa sprickor att det svartnade för ögonen varje gång Charlie skulle ammas. Hemsk smärta. På bb och bvc sa de att det bara var att bita ihop. Fy fan. Tyckte det kändes lite väääl amningshysteriskt. Att det liksom inte fanns något annat alternativ för då var man en dålig mamma.
I vilket fall. Jag fortsatte amma men sen körde vi på ersättning också. Fungerade superbra. På så sätt fick jag en paus emellanåt och sen sov han betydligt bättre om nätterna eftersom han blev ordentligt mätt av ett skrovmål ersättning precis innan läggdags. :)
Jag fick köra med den där gummitutan under hela tiden jag ammade. Har tydligen minimala (?) bröstvårtor. Den var skitjobbig till en början men sen gick det av bara farten. :)
Fungerar amningen så är det nog oslagbart men för många inklusive mig så fungerade det mindre bra. Allt blir bättre. Jag lovar. Det är en stor omställning i början och alla hormoner gör inte saken bättre. Tror aldrig jag har gråtit så mycket i hela mitt liv som jag gjorde under den första månaden.
Stor kram på dig!
Elsie är helt bedårande. :)
Skicka en kommentar