Nu har det varit ganska opersonligt här ett tag. Dax att blotta sig själ lite. För det är lite skönt på nåt sätt.
Graviditeten går ganska bra. Jag känner sparkar varje dag, med stor tacksamhet. Jag har haft känningar av samma smärta som jag fick i v 25 med Elsie (när min morbror gick bort) och har varit djupt orolig för min Pappas frus mamma, som i vanliga fall är jordens piggaste 92 åring men nu tvingats genomgå en operation. Än så länge mår hon bra och det är jag väldigt glad för. På två sätt. Först och främst för att jag vill att hon ska mår bra och leva ett bra tag till! Och jag vill att hon ska få träffa bebisen i magen. Men sen av ett egoistiskt skäl (är inte alla skäl egentligen egoistiska?). Eftersom Calle dog när jag var i v 25 fick jag panik när jag insåg att jag kunde förlora en släkting till i just v 25. Jag skulle ju aldrig våga bli gravid igen med de oddsen. Sjuk tanke? Ja, men det finns och det är obehaglig. Men Berta är en krutgumma och jag tror att det kommer att gå bra.
Smärtan släppte för några dagarna sen och samma dag som jag vågade tänka tanken att det faktiskt inte var där blev jag våldsamt illamående på tunnelbanan och var tvungen att gå av och sitta på perrongen i 20 minuter innan jag kunde samla ihop mig, ringa till jobbet och meddela att jag inte kunde komma och försöka ta mig hem. Väl hemma konstaterade Johan och jag att jag hade såna här 'tillbakafall' av illamående senare i graviditeten med Elsie oxå. Jag mådde bättre dagen efter.
Och sen Ugglalala. Jag sliter som ett djur, syr, fixar med marknadsföring och försöker få igång försäljningen. Men det går förbannat trögt. Och nu är det snart december... Jag hade hoppats på att få igång försäljningen fram till jul, men nu börjar jag bli riktigt orolig. Självförtroendet är så vingligt. Ena dagen tittar jag på mina Ugglalalas och känner; "Fy fabian vad fina ni är och vad bra jag är!" Nästa dag får jag en klump i magen när jag ser dem alla sitta på hyllan, osålda, och stirra på mig; "Du suger, vi är fula och ingen vill betala för oss och ta hem oss!". Då ångrar jag allt och vill jag bara skita i alltihopa. Men så tänker jag på alla de som tänkte, men "Gud vem tror hon att hon är, starta företag och försöka sälja mjukdjur, fånigt!". För Ni finns där ute! Och då tänker jag, "Nej i helvete heller att de ska få rätt, jag tänker inte ge upp".
Men det är svårt. Allt fint är oxå så skört. Som självförtroende. Och livet självt.
Graviditeten går ganska bra. Jag känner sparkar varje dag, med stor tacksamhet. Jag har haft känningar av samma smärta som jag fick i v 25 med Elsie (när min morbror gick bort) och har varit djupt orolig för min Pappas frus mamma, som i vanliga fall är jordens piggaste 92 åring men nu tvingats genomgå en operation. Än så länge mår hon bra och det är jag väldigt glad för. På två sätt. Först och främst för att jag vill att hon ska mår bra och leva ett bra tag till! Och jag vill att hon ska få träffa bebisen i magen. Men sen av ett egoistiskt skäl (är inte alla skäl egentligen egoistiska?). Eftersom Calle dog när jag var i v 25 fick jag panik när jag insåg att jag kunde förlora en släkting till i just v 25. Jag skulle ju aldrig våga bli gravid igen med de oddsen. Sjuk tanke? Ja, men det finns och det är obehaglig. Men Berta är en krutgumma och jag tror att det kommer att gå bra.
Smärtan släppte för några dagarna sen och samma dag som jag vågade tänka tanken att det faktiskt inte var där blev jag våldsamt illamående på tunnelbanan och var tvungen att gå av och sitta på perrongen i 20 minuter innan jag kunde samla ihop mig, ringa till jobbet och meddela att jag inte kunde komma och försöka ta mig hem. Väl hemma konstaterade Johan och jag att jag hade såna här 'tillbakafall' av illamående senare i graviditeten med Elsie oxå. Jag mådde bättre dagen efter.
Och sen Ugglalala. Jag sliter som ett djur, syr, fixar med marknadsföring och försöker få igång försäljningen. Men det går förbannat trögt. Och nu är det snart december... Jag hade hoppats på att få igång försäljningen fram till jul, men nu börjar jag bli riktigt orolig. Självförtroendet är så vingligt. Ena dagen tittar jag på mina Ugglalalas och känner; "Fy fabian vad fina ni är och vad bra jag är!" Nästa dag får jag en klump i magen när jag ser dem alla sitta på hyllan, osålda, och stirra på mig; "Du suger, vi är fula och ingen vill betala för oss och ta hem oss!". Då ångrar jag allt och vill jag bara skita i alltihopa. Men så tänker jag på alla de som tänkte, men "Gud vem tror hon att hon är, starta företag och försöka sälja mjukdjur, fånigt!". För Ni finns där ute! Och då tänker jag, "Nej i helvete heller att de ska få rätt, jag tänker inte ge upp".
Men det är svårt. Allt fint är oxå så skört. Som självförtroende. Och livet självt.
7 kommentarer:
Hej Sophie,
jag tycker det är underbart att du kämpar för det du tror på och nu har jag beställt en finsk Ugglalala till min svägerskas enorma mage så bebisen har något fint att vila huvudet på när den kommer ut strax efter ju. Kram!
Jag tycker att du är grym! Har du testat att sälja ugglalalas på Etsy eller Signerat.se?
tack båda! Kul att ripa får flytta, hon packar för fullt :)
missmuffin, jag säljer redan på signerat.se, men det har inte gett nåt ännu. ska kolla in etsy. tack!
Hej!
Jag älskar dina ugglalas - ge inte upp än!! När (om?) jag lyckas bli gravid kommer jag absolut hålla ögonen öppna efter dig/dem. Men inte innan... :0)
Jag tycker det är modigt av dig att starta ett företag och lägga tid och energi på det. Inte bara modigt utan inspirerande. Det är även en talang, och sådant ska man vårda. Hade jag haft några i min närhet som varit gravid eller fött barn så hade jag köpt någon Ugglalala att ge i present. Jag tycker det är väldigt fin present, och personligt än alla andra gosedjur man kan köpa även i större mataffärer. Sen sägs det, av de som vet, att det krävs ca tre år innan man börjar känna att företaget börjar rulla på, speciellt för små privata nischade företag. Så det är bara att kämpa på. Som Miss Muffin skrev ovan, kolla upp etsy och signerat, kan vara värt att synas även där. Ju mer man syns på flera olika forum, desto bättre. Lycka till och jag håller tummarna för dig! Kram
Jag tycker jättemycket om dina ugglor! Hoppas verkligen att bebisen kommer gilla den med, att det blir en sån favorit som faller sönder tillslut.
Jag får nyhetsbrev från Signerat och i det förra var det massa ugglor! Hoppas och tror att det lossnar! :)
Du är ju duktig på att sy, du kanske kan komplettera med något annat?
Jag känner precis igen känslan! Dina ugglalalas är superfina. Att det går trögt har inget med dem att göra. Det är bara så svårt att nå fram till alla som gillar dem! Kämpa på!
Skicka en kommentar