onsdag 10 juni 2009

Overklig är verkligheten

Annika frågade mig hur det känns förutom 'Holy Smoke' inför bebisens ankomst. Mitt svar var: overkligt. Konstigt och spännande, men framför allt overkligt. Jag och Partymannen pratade om detta över köttfärssåsen och spagettin igår kväll, hur vi båda två faktiskt inte har fattat att vi ska få en bebis (om allt går bra) snart. Att vi ska bli mamma och pappa. Att vi två (4) ska bli tre (5).

Jag tänker ju på h*n varje dag. När det buffas och strechas i magen undrar jag vem det är där inne. Vad h*n ska heta. Fantiserar om hur h*n ligger i vagnen vi köpt, bland filtar och kuddar jag sytt, köpt nytt och fyndat på Myrornas. I kläderna jag haft som liten, de jag grävde fram på Rackarungar och de jag fick av min vän Sus. I strumporna jag, trots smärtorna, lyckades köpa på Lindex igår (vi hade bara ett par strumpor innan). Det är verkliga saker. De kan jag se, känna på, tvätta, vika, och lägga i påsar.

Men allt det andra, det stora, det är för stort. Jag kan inte föreställa mig. Jag försöker. Tänker på hur vi alla åker ner till Skåne, åker ut i Skärgården, myser på en filt i Tanto eller gosar hemma i nya lägenheten. Men jag kan bara ana. Som en liten ljusstrimma av hela filmduken. Jag vet ju inte. Det är ju helt nytt. Man minns ju knappt hur det är att frisk när man är förkyld och tvärtom. Man har svårt att föreställa sig ett liv utan sina föräldrar (om man har dem i livet) som alltid funnits där. Man vet aldrig egentligen hur det känns för någon annan som går igenom något, svårt eller stort. Så hur ska man kunna föreställa sig det här?

Nej. Jag erkänner hellre att jag inte har en aning. Jag är mentalt redo, om man kan bli det, därför att jag verkligen vill ha barn och tycker att det ska bli kul. Men jag har egentligen ingen aning om vad jag, vi, gett oss in på. Och det känns helt ok.

5 kommentarer:

Estella sa...

Det måste vara väldigt SPÄNNANDE! Jag kan verkligen inte heller föreställa mig...

cruella sa...

Det fattar ingen på förhand. Och efteråt är de så himla självklara att man faktiskt inte fattar nåt av sitt tidigare liv. Vad gjorde man liksom? Bara jams.

Anonym sa...

Nä, man kan verkligen inte föreställa sig hur det är.
Och när dom väl kommer ut så kan man inte koppla ihop att det faktiskt var den där människan med sitt egna utseende som låg där i magen.

Men sen måste man komma ihåg att allt är inte underbart heller och att det är ok att inte tycka det. Ens barn är alltid underbart, alltid, men kanske inte allt runt omkring.

Men allt är ju helt fantastiskt.

Ida- forandringen.blogg.se

Anonym sa...

Du är så klok så klok...Jag önskar jag hade dig som kompis.
/Araminta

Nostalchic sa...

Va otroligt fint skrivit, jag blev helt tårägd och nostalgisk, för det är precis så jag kände. Du har så mycket fint framför dig.