Brevet

Torsdagen den 13:e september 2007, strax före stängning, besökte jag Svenskt Tenns butik på Strandvägen eftersom jag 6 månader tidigare fått en Josef Frank-väska i present och denna hade släppt i sömmen på innerfickan (utan någon ovanlig yttre påfrestning).

Jag valde att gå tillbaka till butiken den var köpt i eftersom en sådan här väska i mina ögon är en kvalitetsprodukt som ska hålla bra mycket längre än 6 månader. Jag fick då tala med en kvinna, vi kallar henne I, som sa att denna typ av lagning var väldigt komplicerad och att det inte fanns några sömmerskor på plats men hon erbjöd sig att laga den för hand själv. En stund senare kom hon ut med en grå tråd och sa att det inte fanns någon svart tråd men att denna inte skulle synas. Ännu en stund senare kom hon ut med väskan och visade sin lagning. Den var sydd med den grå tråden som var mycket tydlig mot det svarta tyget och dessutom var det väldigt fult sytt. Jag blev i det närmaste chockad och gick därifrån. Väl ute ur butiken tittade jag åter på väskan och kände mig väldigt missnöjd med hur det såg ut. Jag mötte en kollega, som är utbildad på Tillskärarakademin, som tittade på lagningen och var lika chockad som jag över hur illa det såg ut. Hon erbjöd sig att laga väskan men jag avböjde eftersom jag var övertygad om att Svenskt Tenn skulle fixa detta åt mig. Det var då efter kl. 18.00 och jag bestämde mig för att gå tillbaka nästa dag. Eftersom kvinnan i butiken (I) sagt att de hade egna sömmerskor så hoppades jag att de kunde ta emot väskan och göra om den lagning I hade gjort.

Nästa dag var tyvärr inte I på plats så jag talade med hennes kollega L som tog emot väskan, efter mitt önskemål att få den lagad av Svenskt Tenns sömmerskor, samt mitt telefonnummer.

Lördagen den 15:e kl 10.21 får jag ett samtal. Det är I på Svenskt Tenn som ringer och är väldigt upprörd och säger att jag kommit in och varit oförskämd och klagat över hennes lagning. I börjar samtalet utan att ens invänta ett enda ord ifrån mig. Hon anklagar mig för att vara oförskämd och kan inte förstå varför jag kom tillbaka med väskan. När jag väl får tala försöker jag förklara för I att det jag gjort är min rätt som kund. Är jag inte nöjd så återkommer jag och försöker få det ställt tillrätta. Efter att detta diskuterats en bra stund, under vilken jag kände mig ytterst obekväm med att personalen på Svenskt Tenn ringer upp mig en lördagsmorgon och skäller ut mig, förklarar I återigen att det skulle ta hemskt lång tid för sömmerskorna på Svenskt Tenn att laga denna väska och att de har väldigt mycket att göra. Jag säger då att om det är ett sådant besvär och tar så lång tid för Svenskt Tenn att laga den så tar jag hellre tillbaka den. I ändrar sig då och säger att det inte är så komplicerat att laga och att sömmerskorna säkert kan sticka emellan andra uppdrag med väskan. Jag uppskattar visserligen detta tillmötesgående som jag till sist fick men finner det helt vansinnigt att jag inte fick detta mottagande från början utan först efter två besök och ett, i det närmaste, hysteriskt och anklagade och mycket obehagligt telefonsamtal.

Under helgen funderade jag mycket på hur jag blivit bemött av Svenskt Tenn och känner mig ovärdigt och orättvist behandlad. Visst fick jag till slut hjälp med att laga väskan, men under vilka omständigheter? Jag bestämde mig för att jag inte ville ha min väska lagad av Svenskt Tenn efter allt detta strul och gick därför tillbaka på måndagen och hämtade den. Både I och L arbetade denna dag, jag talade kort med L, men sade bara till henne att jag ångrat mig angående väskan och att min väninna som är sömmerska lovat laga väskan, vilket hon nu ska göra.

Jag hoppas att den här historien hör till ovanligheterna. Jag hoppas att ingen annan kund får upprörda telefonsamtal av butikspersonalen, av oförtjänt anledning, på lördagsförmiddagar.
Jag hoppas att personalen på Svenskt Tenn aldrig någonsin får andra kunder att känna sig så ovälkomna och förolämpande som I och L fick mig att känna mig.

Jag har alltid älskat Josef Frank och längtansfullt tittat in genom fönstren till butiken på Strandvägen. Detta var mitt första besök i butiken och förmodligen blir det mitt sista också.

Jag känner mig långt ifrån välkommen att återkomma.


(Detta är en omskriven version av det brev jag skickat till dem)