Min förlossning (eller vår...)

Vi flyttar in i vår halvfärdiga lägenhet den 4 juli. Det är kartonger överallt och köket är fortfarande obrukbart. Vi hann sova två nätter i nya lägenheten innan hon bestämde sig för att göra entré.

04.00 på morgonen den 5 juli vaknar jag av ett KLONK i magtrakten. Jag fattar att det är en värk. En riktig värk. Ingen jäkla mesig förvärk. Utan en rikigt en. Jag profylax andas mig igenom den. En timme och 3-4 värkar senare blinkar Johan till och jag viskar att jag har haft några värkar. Vi ligger och småpratar innan vi går upp en stund senare. Johan ska packa upp våra flyttkartonger och jag inser att jag nog ska hålla mig sängliggande och laddar med Heroes och SATC dvds i Johans dator intill sängen. Där ligger jag och när värkarna intensifieras under dagen så får Johan slita sig från uppackandet och komma lubbandes in och trycka mot nederdelen av min rygg. Det fick han sen göra varje kvart hela dagen (och fram tills hon kom ut). Jag sov nån timme, mer gick inte. Men jag vilade mycket. Under dagen hade vi besök av Simone och Peter som hade med Leo, då 2 veckor, och Jessica och Johan med deras dotter Lea, drygt ett år. Jag har värkar från och till hela tiden med lyckas prata och öppna dörren. Var trots allt vid gott mod. På kvällen tog jag ett par bad för att mildra värkarna. Det tillsammans med profylax-andningen funkade ganska bra.

Men klockan 22 när vi går och lägger oss börjar det bli riktigt jobbigt. Men det är fortfarande 'bara' en kvarten. Jag ringer till Södra BB som säger att jag ska försöka vila och ringa när det kommer med 5 minuters mellanrum. Det händer inte. Däremot så får jag så ont mellan värkarna att jag inte kan vila. Jag har nu ont hela tiden. Värk-molande värk-värk-molande värk-värk-osv... Vi ringer igen vid 1tiden. En ganska oförstående kvinna lyckas jag tillslut övertyga att jag ska få komma in. Pappas bil råkade av en slump stå nedanför vår lägenhet, så jag lägger mig i baksätet och Johan kör den löjligt korta biten till SÖS. Väl där får jag komma in och lägga mig med CTG. Bebisens hjärta slår för fort och när BM undersöker mig är jag öppen 5-6 cm. Jag flyttas ner till stora förlossningen pga bebisens hjärtslag. Väl där, en knapp timme efter första undersökningen, visar det sig att jag öppen 9 cm! Bebisen är stressad eftersom jag öppnat mig så fort. Nu tror vi naivt att snart är det dax att träffa bebisen. Så blev det ju såklart inte. Värkarna är jobbiga, men fortfarande funkar det med bara andningen. BM frågar om jag vill ha nån smärtlindring. Vi svarar att vi funderar på Epidural men är inte säkra. Vi får tänka på saken och bestämmer oss sen för att ta det. Efter 45 min kommer narkosläkaren och nu är värkarna rätt jobbiga och jag är glad att jag bett om Epiduralen. Men just när hon ska lägga den får hon en akutlarm och sticker. Och nu börjar två timmars helvete. Värkarna är satans verktyg och jag tror att paniken ska ta mig flera gånger. Jag provar lustgas men tycker inte om det och kan inte använda det. Men tack vare min fantastiska Johan så höll jag ut. Efter två olidliga timmars väntan och en halvtimme pina (när hon la Epiduralen) får jag äntligen sova. Och Johan likaså. En timme senare, klockan 07.00, byttes personalen ut och den härliga delen av min förlossning började.

Vår nya barnmorska Anna var en skön person som vi kunde skämta och skoja med. Hon kändes varm och snäll men inte mesig. Jag kände inga värkar när jag vaknade -glad som en lärka -och när det började komma krypande kunde jag trycka på en liten knapp så fick jag en dos smärtlindring. Efter ett tag kom Anna in och berättade att nu fanns tre alternativ, antingen skulle det bli en naturlig förlossning eller så skulle sugklocka användas eller så blir det kejsarsnitt. Vi kände båda två att det spelar ingen roll vad det blir, bara h*n kommer ut hel och frisk och mår bra. Efter detta fick jag sluta med smärtlindrande droppet och istället få värkstimulerande dropp, för att värkarna skulle komma igång igen. Jag fick sitta på en boll och gå omkring i gåstol, allt för att jag skulle öppna mig den där sista centimetern. Värkarna var jobbiga, men inte i närheten av dem som jag hade innan epiduralen las. Vid 11 på förmiddagen säger Anna att om en halvtimme lägger vi sugklocka på mig. Jag tittar på Johan och det enda jag kan tänka är; om en halvtimme kommer bebisen! 11.35 lägger överläkaren, Anna och undersköterskan sugklockan. Det var inte skönt. Jag ska krysta när jag känner värken komma men känner dem knappt pga allt meckande med mitt underliv för att få in sugklockan. Jag råkar krysta när jag inte har värk och när de säger Nu! så trycker jag på men vet inte om jag gör rätt. 'Ska det inte kännas som om jag går itu?' tänker jag, men fortsätter tills det säger stopp. Damerna och jag gjorde tre krystvärkar med sugklockan sen sa överläkaren att nu tar vi bort den och så får du krysta ut bebisen själv. Två-tre krystningar senare hör jag dem säga att den är ute. Någon säger 'hon' eller flicka. Jag öppnar ögonen (som jag hade stängde medan jag krystade) och tittar ner och sen på Johan och frågar, blev det en tjej??? Vi får inget svar först, damerna är fullt upptagna med att kolla att bebisen mår bra och att hon skriker. Det gör hon. Ljust och högt. Klockan är 11.40.

Hon är blålila när hon läggs upp på mitt bröst. Hon gnäller och gnyr. De torkar av henne, jag hjälper till och torkar hennes huvud. Hon är täckt med blod och bajs, men luktar inte äkligt. Hon luktar som det gör på zoo. Det gör hon i flera dagar. Jag är lite chockad, men uppspelt. Glad och stolt. Inte rörd, som jag trodde att jag skulle bli. Bara... glad!

Sen måste jag ligga kvar i gynställning (som jag var tvungen att ligga i eftersom de la sugklocka, hade inte velat ligga så annars) i nära två timmar med skrutten på bröstet, pickandes. Först ska jag krysta ut moderkakan och efter det ska Anna sy mig. Eftersom hon kom så fort ut ur mig så blev krystningen focerad och jag sprack en del. Hur mycket frågade jag aldrig och la ingen tanke på. När Anna äntligen är klar (hon ville att hennes kollega skulle komma och kolla så att det såg bra ut...) så får jag lägga mig på sidan och skrutten läggs intill mitt bröst. Hon tar bröstet på en gång och jag som hade längtat så mycket efter just amningen blir lite rörd till slut.

Så får vi smörgåsar och te och får veta att vi snart ska få åka upp till Södra BB på eftervård. Det känns fantastiskt. Väl där landar vi i den stora dubbelsängen alla tre. Hon är snart 6 timmar gammal. Vi är trötta och glada och lätt chockade. Sen följer en dimma av ett par dygn då vi sover, ammar, lyssnar på musik, äter fil med cornflakes och socker och sover lite mer. Jag kan inte gå och stå utan ligger mest. Johan byter blöjor och hämtar mat, går hem och matar katterna och köper godis. Jag längtar efter katterna. Vi smakar på de två namnen vi haft som favoriter och känner båda att Elsie är en klar vinnare. Jag har ont och äter värktabletter. Snart märker de att jag fått en infektion i bristningen och jag får träffa läkaren och får två sorters penicillin och en massa annat joxs för att kroppen ska komma på rätsida igen. Jag har ont i två veckor efteråt. Amningen går sådär och jag får gummitutan för att slippa den värsta smärtan av blåsorna (sen vet vi ju hur det gick med det). Elsie sover mest hela tiden. Hon är vansinnigt söt, men eftersom jag vet att alla mammor tycker att just deras barn är det sötaste så tar jag det med ro och väljer att inte öppna fönstret och skrika ut att mitt barn minsann är det sötaste. Jag väljer istället att ligga och lukta på henne. Hon luktar underbart. Lite som det gör på zoo.