Elsie och jag har börjat med nya amningsrutiner (igen). De gamla gick ut på att jag ammade i 2 timmar och det var varken bra för mig och mina bröstvårtor eller Elsie (eftersom hennes mamma inte la någon tid på att leka och prata utan bara ammade). Det var lixom som att jag tänkte att det var allt jag kunde göra med henne. Så fort hon gjorde mista ljud i från sig slängde jag fram bröstet. Men nu inväntar jag henne. När hon är hungrig får hon bröstet, men jag har och håller på att lära henne att äta ordentligt när hon väl ammar. Efter det ger jag henne nappen och gosar en stund, sen somnar hon. Eller så leker vi, sjunger eller bara går runt i lägenheten och tittar på saker (Elsie på axeln-hon älskar att ligga där). Jag har aldrig varit antinapp, men tänkt att det kanske inte behövs, då hon gärna suger på sina fingrar. Problemet med dem är bristen på motorik... Men när jag nu efter moget övervägande insåg att Elsie är en liten snuttare så bestämde jag att prova nappen. Och det har hitintills varit en BLESSING! Inatt ammamde vi inga tvåtimmarspass (har två-tre såna per natt, gissa hur mycket man sover då...). Vi hade två stycken knappa 1 timmarspass! HURRA!Kanske ordnar sig det här. Kanske kommer jag tom tycka att det är kul att amma snart. Redan nu känns det roligare. Det är ju en sån vacker sak, att kunna tillfredställa sitt barn och ge det mat. Ifrån sin egen kropp!!
2 kommentarer:
Åh vad skönt att det börjar ordna sig! Våran Jack var också en liten snuttare, han tycker dock inte att nappen är särskilt märkvärdig så där har vi inte mycket att hämta:)
hurra va bra!
napp är faktiskt rätt bra. man har alltid något som lugnar och tröstar. sen så är det oftast förvånande lätt att sluta med den också. ungar brukar fixa det på studs. sen är det lättare än att sluta suga på tumme tex. den är ju lite svårare att ta bort...
:-)
Skicka en kommentar