Nu
'rasar' det i bloggvärlden igen.
Åsikter yttras, rör upp känslor och jag sitter känner att jag snart exploderar.
Jag har massor av starka åsikter kring hur vuxna människor klär sina barn. Men jag backat för att skriva om det i bloggen. Jag har skrivit om det. Men inte helt i de arga ord jag skulle vilja. Jag antar att jag är lite feg. Är nog lite rädd för att säga saker jag tycker och få kritik. Eller att såra någon. Det är kanske värre. Men samtidigt så känner jag väldigt starkt för detta och måste därför säga något. Annars är jag feg.
När jag diskuterar detta med vänner och bekanta kan jag bli så upprörd att jag spottar och fräser och nu känner jag att MÅSTE GÖRA någonting. Men vad?
Jag tror att jag ska börja med att förklara vad jag anser och sen skissa på brev till tre klädkedjor jag känner att jag behöver får svar på vissa frågor av.
Vad handlar det om? Det handlar om att människor inte ser sambandet mellan problematiken att inte låta sin pojke gå i klänning till dagis och mängder av de problem vi har i samhället idag. Hur ska män och kvinnor kunna vara jämlika om vi lär oss från spädbarnsålder att flickor är söta (=utseendefixering på en bebis, hur låter det?) och pojkar är tuffa (=pojkar ska inte gråta utan vara starka och inte visa känslor). Det handlar inte om att flickor inte får bära rosa, utan varför
pojkar inte får göra det. Vad är det för fel på rosa? Är den för svag och 'kvinnlig'? Och om den är 'kvinnlig', vad är det för fel på det? Och om man väljer att klä sin dotter i mestadels rosa, klänningar, glitter och hello kitty, gör man det för att man vill att hon ska vara söt? Varför måste hon vara söt? Hur ofta får en pojke i blått och kaki höra att de är söta? Nej, en pojke är stark och tuff. Möjligtvis stilig. Men aldrig söt. Varför måste han vara stark och tuff?
Tycker du att jag överdriver? Det gör jag inte. Självkänsla byggs från dag 1. Det bästa man kan göra för sitt barn är att uppfostrade det att behandla andra människor som man vill att andra ska behandla honom/henne. Och jag tror inte att någon mamma eller pappa vill att deras barn ska känna något annat än inre styrka, kärlek och respekt för andra människor.
Jag jobbar dagligen med hur jag möter mina barn. Framför allt med Elsie. Jag har ändrat mitt sätt att kommentera de olika situationer vi hamnar i. Jag pratar aldrig ner mig själv framför henne, om jag känner mig tjock och ful så ojar jag mig för Johan när hon somnat, sen får det vara nog. Det kommer bli svårare ju äldre hon blir, det förstår jag. Men jag har iaf börjat. Jag har tagit ställning. Mina barn må biologiskt vara en pojke och en flicka, men jag ska jobba varje dag för resten av mitt liv på att de inte ska känna att
det (=könet) spelar någon roll för
vem de är. Jag respekterar andra människor åsikter och allas rätt att uppfostra sina barn som de vill. Men. Jag vill gärna att man är medveten om hur man påverkar sina barn. Och vad det i sin tur gör för deras sätt att möta andra. Mina barn tex. Lite ego kanske.
Man kan bara börja med sig själv. Och hoppas att det gör skillnad.
Nu ska jag sova och imorgon ska jag börja skissa på de där breven.
25 april, 4 veckor gammal liten skutt
