Kroppsspråk

Den sista tiden har allt snurrat på i en väldig fart och jag hade nog inte märkt hur det la sig på hög. Elsie har varit sjuk till å från (inget ovanligt med det den här tiden på året/i livet) och vår sömn har såklart drabbats. Vi har fått veta att det inte finns förskoleplatser till alla barn som skulle fått det i januari, och vi pratat och funderat (läs: oroat mig) över hur det ska lösa sig rent praktiskt. Julen har satts på ända då pappas frus mamma blev sjuk och för att göra en lång historia kort så vet vi fortfarande inte exakt vem vi ska fira jul med. Det är spänt läge mellan mig och en person i min närhet som ger mig magknip. Graviditeten gör mig trött och matt. Sömnen hackas upp. Jag jobbar hårt med mitt älskade företag men får ändå väldigt lite förståelse från de flesta håll. Och stressar säkert en del över allt som med ugglalala att göra, som man gör med eget företag. Det behöver inte vara negativstress. Men just nu har det nog blivit en del av det. Bla för att min externa hårddisk krashade i torsdags. Med ALLT om företaget på. Bilder, texter, allt.
Jag kan fortsätta rabbla saker som stressar mig just nu men det mesta är personligt och jag vill inte gå in på det.

Men i torsdagskväll fick jag nån slags fysisk kolaps.
Och trodde jag skulle åka in och föda barn 12v för tidigt.
Illamående. Värkar (inga fjuttiga förvärkar utan motherfucker-ont-värkar). Obehag. Panik.

Jag orkar faktiskt inte ens beskriva det men just nu är too much. Det gick bra,efter alvedon, värmekudde och vila, och nu ska jag försöka ta det lugnare.

Men den runt mig som tycker att jag är dålig för att jag inte hör av mig kan fundera över hur sugna de skulle vara om de inte sovit en hel natt på flera veckor och har tusen hjärnspöken som snurrar när man försöker vila.

Och det blir nog lite tyst här. Ett litet tag.