Jag har tappar bort en grej. Jag har letat rätt länge nu. Jag känner att jag är nära, jag kan lixom känna att det bränns, men jag har inte hittat den än.
I flera år var den vid min sida, som en bästa vän, en syster, en lojal hund, ett litet födelsemärke. Jag visst att jag hade den, tog den förgivet, eftersom den var en sån stor del av mig. I barndomen var den min lekkamrat, i tonåren min flykt från utanförskap och mobbing. När jag flyttade hemifrån var den med mig, i London, på puben, i fyllan och villan, i gråt och i panik. Alltid fanns den där att luta sig mot, gråta hos, känna tröst och ibland hitta svar. I jakten på kärlek och lycka var den mitt lufthål, min andningspaus, mitt självförtroende. I självvald ensamhet kom den fram som bäst. Den glödde, sinade aldrig. Jag älskade den. Jag älskar den. Jag vet bara inte vart den tagit vägen. Jag har letat i min dator, i alla pennor i min låda, i gamla dagböcker, anteckningar, filmer och böcker. Jag har hittat spår av den, men inget mer.
Jag har tappar min kreativitet. Eller. Jag vet inte vart den är. Hur jag ska hitta den. Jag känner delar av den lite varstans. I bloggen. I mina bilder. I mina tankar. I min stickning. I mina blommor. I mitt hem. Men jag vill hitta den där delen som jag växte upp med, som fick mig att tro på mig själv. Den som sprutade ut sånger, noveller, historier, manus, dikter och annat konstigt och roligt! Den där som kom ur pennan. Jag saknar den så.
Kanske är det som med min vän K, som nybliven singel blitt spritt språngande galen och en motsats till hennes tidigare sansade 'bara ett halvt glas tack'-jag, när hon undrade igår vart hennes förståndiga jag tagit vägen. Jag sa att hon nog åkt på semsester.
Kanske har min kreativitet åkt på semester? Och även om jag unnar alla en lång semester då och då, så räcker det nog nu. Nu behövs du här hemma. Nu får du sätta ditt lilla osynliga kreativa lilla arschle på flyget hem från Cambodja, Månen eller vart du nu är. Du behövs här hemma. Dax att börja jobba. För oss båda.
