Jag tror inte på Gud. Inte gud eller Jesus i kyrkan, i bibeln, i psalmerna. Jag trodde en gång att jag gjorde det, men efter en närmare titt insåg jag att det inte var för mig.
Jag kan avundas dem med tro ibland. De verkar så lyckliga och harmoniska. I svåra tider vänder de sig till Gud/Jesus och får svar. Eller tröst. Eller nåt annat, jag vet inte. Men de verkar skönt. Bekvämt.
Men det funkar inte för mig. Jag kan inte köpa allt det där 'förpaketerade'. Jag tror inte att det är så 'enkelt'.
Jag tror på energi. På inre kraft. På universell kraft. Jag tror att vi alla är en del av något större. Något som vi inte kan förstå, bara känna. Jag tror att alla våra känslor och tankar är vår själs spelrum att testa, öva, leka, känna, leva. Men att vi alla hör ihop, sitter ihop, är en och samma.
Jag inser att det låter flummigt. Men jag tror att livets mening är att bli lycklig och öva, öva, öva sig på att fortsätta vara det. Genom sorg och skratt. Alla känsloerfarenheter är viktiga, negativa (som avund tex, något jag är en expert på som vi vet) och positiva (som kärlek tex, något jag blir bättre och bättre på hela tiden). Att känna på alla känslorna, hela spektrat, och förhoppningsvis hålla fast vid dem som känns bra. Och jobba bort dem som är mindre trevliga.
Och när jag tänker på det, formulerar dessa ord, så känna jag mig ännu säkrare på att min tro är rätt. För mig. Men du är hjärtligt välkommen att tro på vad som än får dig att må lika bra som min tro får mig att må!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar