tisdag 4 januari 2011

Kvällspass på SÖS

Igår kväll vart vi riktigt rädda. Efter ännu en sjukdag gick vi och la oss tidigt. Jag låg och läste blaskor i en dryg timme. Johan somnade. När jag väl släckte insåg jag att något fattades. Dutten hade inte sparkat på hela kvällen. När jag tänkte efter kunde jag inte komma på att jag känt nån spark på hela dagen. Och den här lilla typen är väldigt aktiv vanligtvis och sparkar så fort jag ligger eller sitter och vilar. Jag hade varit så egofixerad hela dagen av min egna bihåleinflammation att jag inte tänkt så mycket på det.
Så, i raskt takt avverkade jag alla de "väckningsmomemt" jag kunde googla mig till. Kallt vatten. Prata. Sjunga. Buffa och knuffa. Vila. Och så gjorde jag om dem alla. Tillslut började jag bli riktigt rädd. Riktigt riktigt rädd. Tårarna strömmade ner för kinderna när jag motvilligt väckte Johan som jag visste behövde sova eftersom Elsie haft lite oroliga nätter och han tar dem alla nu när jag är sjuk. Han tyckte nog att jag överdrev först och sa att jag skulle försöka sova. Jag fick honom snart att inse att det var en omöjlighet och han föreslog då att vi skulle ringa bb. Vilket vi gjorde. Jag var beredd på att höra att jag oroade mig i onödan och skulle lägga mig och vila. Men nej. Hon sa att det var bra att jag ringde och att vi skulle åka in till förlossningen för att kolla att allt var okej. Det var både skönt och jobbigt att höra. Skönt att bli tagen på allvar, jobbigt att inse att tom de tyckte att det var avvikande. Något kunde vara riktigt fel.
Efter en miljon (eller så) minuters lönlös jakt på en nattbarnvakt till Elsie gick jag själv till SÖS. Johan fick stanna hemma. Min mamma fick vi tag i och hon skulle komma om nåt var fel.
Jag grät hela vägen men gick fort och kände mig konstigt nog stark. Starkare än på flera dagar. Som om rädslan och skräcken och kärleken till barnet i magen gav mig energi. "Jag ska ta dig till hjälpen, håll ut!"
Väl där blir jag mött av underbara vänliga barnmorskor. Så mjuka och snälla och fina. De förstår. De vet. De tröstar. De säger att jag gjorde helt rätt som kom in när jag blev orolig. "Hellre en koll för mycket". En kvinna letar efter hjärtljud och sekunderna innan hon hittar dem var de längsta nånsin. Men sen. De kopplar på en apparat och även jag hör. Men jag tror dem inte. Genom tårarna säger jag; men är det där inte mina hjärtljud? Är ni säkra på att det är bebisens?
De förklarar, de är säkra. Jag blir lugn. "det ser fint ut, det ser normalt ut". De ska ta en halvtimmes mätning och sen ska en läkare göra ett ultraljud, kolla fostervatten och annat. Jag ringer Johan.
Sen ligger jag och väntar. Hör Duttens hjärtljud och skrapljud, som jag får veta är rörelser, även om jag inte känner dem. En spark i sidan kommer sen, en efterlängtad sådan.
Sen kommer läkaren med ultraljudsmaskinen. Det första Dutten gör är att vinka till mig. "hejhej mamma ta de lugnt". Ja, det klart den inte gjorde det, men det såg ut så. Allt såg bra ut. Dutten blev irriterad när läkaren kände på magen och började röra sig. "Så ska den reagera", sa läkaren. Hon fortsatte sen att bekräfta det barnmorskorna sa när jag kom in, att jag gjorde helt rätt som kom in. Man ska vara uppmärksam på fosterrörelser. Minst en gång om dan ska man känna nåt.
Hjärtkurvan såg bra ut, det fanns bra med fostervatten och allt såg normalt ut. Hon gav mig en stor Okej-stämpel och jag vågade le igen. Jag ringde genast Johan, sa inte ens Hej, bara "Allt ser bra ut". Hörde honom pusta ut. Lättade la vi på och när barnmorskorna kom in igen sa den ena; "åh ett leende, vad härligt." Sen fick jag gå hem. Så skönt.
Ute bet kylan i mina kinder. Snön gnistrade under gatlyktorna. Strax innan 12-slaget var jag hemma igen.
Och sen jag vaknade imorse har Dutten känns flera gånger. Varje gång är jag lika tacksam.



6 kommentarer:

Single Mother By Choice sa...

åh stor kram hörru. Det är läskigt. Skönt att allt var fint med bebisen.

Sunflower sa...

Oh så skönt att allt visade sig vara bra! Bebisen var kanske lite trött och sov?! :) Det tar på krafterna att sparka på mamsen hela tiden. :) kram kram

Jag vill jag kan... sa...

Gråter vid min dator - vad skönt att allt gick bra!!

Arne sa...

Men vänta nu... en gång om dagen? Är inte det lite lite? Jag är skitnervös om jag inte känner lillebror en gång i kvarten...:P

Förra gången, förbannade jag mig själv över att jag inte reagerade starkare på färre fosterrörelser... Men alltså.. Vilhelmina sparkade varje dag, även om det var färre gånger...

Skönt att allt var bra, och hade de inte tagit dig på allvar hade jag nog blivit tvungen att gå dit och vara elak mot någon. Klart du ska bli tagen på allvar, när det är så här.

kram

Ida sa...

Sitter tårögd. Vad skönt att det var som det skulle! Och bra att du kollade upp! För min kusin var resultatet ett annat när det varit stilla i magen under en hel dag. De åkte upp först dagen efter. Inte för att det spelat någon roll såklart. Men. Så hemskt att jag inte kan förstå och ta in fortfarande efter flera veckor. Heja dig och Dutten!!!

Alma sa...

tack alla ni för era kommentarer. det var hemskt. det gick bra. jag är så tacksam.