måndag 14 mars 2011

Vad jag önskar att någon berättat för mig innan jag blev tvåbarnsmamma.

Hanna fiskar kommentarer och jag kan ju såklart inte låta bli att komma med mina erfarenheter och åsikter. Men nu tänker jag; vad kan komma denna gång?!?! Tvåbarnsmor! Vad "behöver" jag veta? Nej, låt mig omformulera; vad önskar Du att något berättat för Dig innan Du blev Tvåbarnsföräldrer???






6 kommentarer:

Camilla sa...

Jag önskar att någon hade förklarat hur eländigt dåligt samvete man har hela tiden och hur jobbigt det är att känna att man aldrig räcker till. Man vill ge ettan precis lika mycket uppmärksamhet som innan samtidigt som man vill ge tvåan precis samma sak. Det går inte att dela på sig, så enkelt är det. Jag önskar också att någon hade sagt att det är OK att inte vara en perfekt förälder hela tiden. Jag har varit/är skittrött och tar ofta till nödlösningar som jag aldrig trodde om mig själv. Jag väljer mina strider och tycker att det är rätt ok att mina ungar är lite ouppfostrade från och till. Lycka till och kram

I sa...

Att det faktiskt inte var så jobbigt som jag trodde. Jag var faktiskt säkrare och mer avslappnad med andra barnet.

Att det är guld värt med en bra partner som man delar sysslorna med

Att det inte alls är dåligt av dig att låta ettan kolla på tv länge medan du sköter tvåan.

Att du kanske inte hinner någonting förutom barn och hem första tiden. Verkligen. Ingenting mer. Men även den perioden tar slut och det vet du ju nu så det känns inte så jobbigt.

Jag och min kille har inte sovit ihop på en månad. Han sover i soffan bredvid ettans rum. Jag sover med tvåan. Men även den perioden går ju över.

Att man bara dör av kärlek när ettan tar hand om tvåan.

Men mest: känslan av att allt är komplett. Den kom över mig när vi kom från bb och har legat som en mjuk kudde under första tiden som tvåbarnsmamma


Att man plötsligt börjar fundera på hus i förort. Fast man aldrig aldrig skulle...

Frugan F sa...

Håller med första talare väldigt mycket.

Den första tiden var inte så jobbig tycker jag utan det är nu som den riktigt pärsen börjat. När den lille härjar runt och ofta vill bli buren och den store trotsar som bara den. Då räcker man inte till. Att bajsa är överskattat för det får man inte göra ensam för den lille välter toaborsten och ska ner i papperskorgen.

Fast samtidigt så är jag så himla glad att ha fått två så fina barn. Det är helt underbart att ha två avbilder av mig o min man och de kommer ha väldigt kul tillsammans.

Den bästa presenten som vi fick när tvåan kom var en välfylld kasse med mat, godis, dryck från willys. Man hinner inte med.

Jag tyckte inte att det var rosafluffigt att vara föräldraledig med första barnet, tyckte det kändes väldigt ensamt på ett sätt. Den här gången känns det mycket bättre för man har det stora barnet som sällskap.

Det blev väl inga sanningar det här men det är lite så det känts för mig. Sov mycket när du kan och få egentid. Det har varit viktigt för oss. Lycka till!

cruella sa...

Den största skillnaden är från noll till ett barn, sedan rullar det på. När trean kom (bröderna var då 4,5 och 2 år gamla) blev vi MÅNGA.

Sophie fd. Sophie/Alma sa...

tack för alla råd och tankar, good or bad :) Nu känns det lite bättre. Speciellt tack I, för jag är av naturen pessimist och behövde höra den fina sidan oxå!

H sa...

Har faktiskt aldrig haft dåligt samvete för att något av barnet skulle få för lite uppmärksamhet: jag är fullständigt övertygad om att de vet att jag älskar dem precis lika mycket båda två, även om de blir besvikna ibland. Besvikelse måste man också lära sig hantera.

För mig var den mentala omställningen från noll barn till ett såklart störst MEN jag upplevde den aldrig som något jobbigt. Att gå från ett barn till två var däremot fullkomligt utmattande. Fyra år senare känner jag mig fortfarande nästan lika utmattad men skulle aldrig aldrig vilja ha det annorlunda. För mitt i alltihopa är det helt underbart.