Svar del 2!

muija sa...

jag har läst på din blogg nån gång tidigare att du bott i London. Hur kom det sig att du flyttade dit och varför flyttade du tillbaka?

När jag var 18-19 år drömde jag om att bo i den stad där all mina idoler kom ifrån. Vi talar om 1996-97 och Indiepoppens peak. Självklart skulle jag bo i London. Däremot visste jag inte hur. Men det löste sig genom att min mamma hade en kollega vars dotter bodde där och var snäll nog att låta mig komma och bo en vecka hos henne. Efter den veckan åkte jag hem och packade en större resväska och åkte sen på en enkelbiljett tillbaka till London. Bodde på ett sunkhotell och hittade sen ett rum hos två underbara människor som blev mina bästa vänner. Första vändan bodde jag där i 8 månader och jobbade på ett antal pubar. Sen fick jag en lillebror och valde att flytta hem för att lära känna honom. Men jag ville tillbaka men och kom då på att jag skulle plugga där. Jag började plugga journalistik (eftersom alla sa att det var ett bra jobb för mig som tyckte så mycket om att skriva) men hoppade av efter 9 månader. Tyckte det fanns för mkt regler för hur jag skulle skriva. Efter detta flyttade jag hem en sväng till, min mamma hade drabbats av bröstcancer och jag behövde fundera på vad jag ville plugga. Eller jag visste men jag vågade inte. Inte kunde man plugga film? Fick man nåt jobb på det? Jag kom fram till att jag sket i fall jag fick nåt jobb och började ett år senare plugga en 1 årig intro kurs och sen en tvåårig kurs i praktisk filmskapande. Det var jättekul och spännande. Men såklart fick man inga jobb på det. Efter en massa kort och ett långfilmprojekts med en galen polsk kvinna återvände jag till Sverige för gott 2005. För att jag var 27 och ville ha min egna lägenhet för första gången i mitt liv. Och för att jag saknade Sverige tror jag.

Vill du fortsätta att bo i Stockholm eller drömmer du om att flytta bort? Tack och hej! (du är fin!)

Du är fin!

Jag ÄLSKAR London och drömmer om att flytta tillbaka dit med mina/mitt barn och partymannen. Men jag kan tänka mig att bo nästan vart som helst på jorden, under ett år eller två-tre, Malaysia, Umeå, Boston, Danmark, New York, Göteborg, Australien... Men jag vill föralltid ha en bas i Stockholm. Det sitter så djupt i mitt hjärta, i min själ. Mariatorget. Skärgården. Asfalten. Måsarna. Slussen. Havet. Lukten. Gränderna. Det är som själva märgen i mina ben är smådlear av allt det. Jag önskar mina/mitt barn samma djupa kärlek till någon plats och det här är den jag känner bäst.

sofie s sa...

vad heter mönstret på din josef frank-väska? sen vill jag bara säga att du är en superstor insperationkälla till mig! du är så himla fräsch och snygg jämt :) stor kram till dig och fina pyret i magen :) /sofie

Sofie, vilket vackert namn du har :) Och tusen tack för den fantastiska komplimangen! Jag känner mig långt ifrån fräsh och snygg jämt så det känns fantastiskt att höra! Kram på dig från mig och magen!

Och om väskan/orna: Min svarta väskas mönster är 'Under ekvarton' och mina vita tror jag är av tyget heter Nippon.

Anabanana sa...

Töntigt fråga, jag vet, men vad lyssnar du egentligen på för musik? Ibland brukar man ju kunna gissa (och ofta gissa rätt) när man ser människor och deras klädstil men du har sån personlig (och snygg för guds skull!) stil att jag inte har en aning. Fast du kanske brukar ramla tillbaks och ha lite nostalgi till Blur eller varför inte lite Oasis back in the days? :)

Inte alls töntig fråga! Rolig fråga! Jag är som du redan listat ut en gamal indieflicka och lyssnar gärna på gammal 90tals indie. Mycket svensk indie var det som gällde för mig, Brainpool, This perfekt day, Kent (slutade dock lyssna på dem runt 99-00, tyckte det blev för mainstream, hahaha, musikpretto som man är) och Popsicle (samma där som med Kent), Weeping Willow I(kanske inte så mkt indie), blandat andra mindre band. Idag lyssnar jag mycket på Klassisk musik och väldigt mycket på instrumental musik, gärna filmmusik. Sen älskar jag storbandmusik som Frank Sinatra och dyl. Av mer 'modern karaktär' så älskar jag Rufus Wainright, Anna Ternheim, Jenny Wilson, Nick Drake och Sigur Ros. Partymannen lyssnar på grymt mycket musik introduserat mig till en massa ny amerikans indie som är bra, men jag kan inga namn. När jag är full vill jag helst lyssna på Madonna och Michal jackson från 80/90 talet, samt alla 'dåliga' hits som Dr Alban mfl gjorde under samma period. Dessutom älskar jag musikaler som Sound of music och Mary Poppins och Moulin Rouge. Ännu mer ju mer jag druckit. :P

Och som andra undrar: hur känns det att ha en liten människa i magen och hur tänker du kring den kommande förlossningen? Barn har kommit på tapeten här i krokarna men jag är så livrädd för det hela att jag mest springer och gömmer mig i garderoben.Skriv, skriv, skriv!

Det känns faktiskt jävligt läskigt ibland. Såg på Alien vs Predator i helgen och tänkte att lite så känns det ibland. Fast man vet ju att bebisen inte kommer att sprätta upp magen på mig och hoppa ut och vara en larvlikannde gröngula varelse.

Skämtåsido. Jag skämtar alldeles för mycket om det. Det hela handlar nog mycket om att jag inte riktigt vågar gå upp i det. Men av helt andra skäl än man kan tro. Det handlar mycket om det sociala spelet och hur människor, framför allt kvinnor, runt omkring en påverkar en. Jag borde inte bry mig så himla mycket, men det är svårt när man spenderat hela livet med att försöka få folk att tycka om en.

Rent fysiskt är det roligt och läbbigt att känna hur det sparkas och boxas där innifrån. Sammandragningarna som man börjar känna tidigt är lite konstiga. Plötsligt blir man alldeles hård om magen och det spänner ända ner i underlivet på ett märkligt sätt. Men jag alltid väldigt glad när bebisen boxar till på kvällen. Då ropar jag 'Heeeej' högt så h*n ska höra. Ligger Partymannen brevid får han känna utanpå. Igår fick han den hårdaste sparken hitintills. Sånt är ljuvligt och kul. Och absurt.

Förlossnsingen resonerar jag såhär kring: I början bestämde jag att jag inte behövde tänka på den för att den låg så långt fram och det fanns så mkt annat att oroa sig för. Nu har jag börjat läsa lite om det. Men jag väntade tills jag kände mig redo. Och den ligger där framme. Jag är lite rädd. Eller orolig. Jag tänker inte att jag måste vara någon supermama och köra au natruell utan bedövning. Känner jag veckorna innan att jag vill ha det, då önskar jag det. Känner jag att jag kommer klara mig utan (inte så troligt) så kör jag på det. Jag får helt enkelt vänta och se. Bäst att läsa om vad som kommer hända och sen inte fundera allt för mycket på det hela.

Om det är förlossing eller barn du är rädd för vet jag inte, men förlossningsrädsla kan man få hjälp med. Det verkar finnas stor förståelse kring det. Om det är barn du är rädd för så tänk inte så mycket på det. Om det är något som du och din kärlek vill ha i livet så löser det sig, och väljer ni ett liv utan barn så kan det bli helt fantastisk oxå! Man måste inte 'skaffa barn'!

Jag skulle gärna vilja veta vad det är du är rädd för. Det är inget konstigt att vara rädd för barn-prylen tycker jag. Om du nånsin känner för att skriva av dig så finns jag här :)

Och tråkigt med din dator förresten, jag vill inte ens tänka på hur jag skulle må ifall min ögonsten gav upp :(Kram!

Tack. Nu KANSKE min väns pojkvän har löst det med ny hårddisk och allt! Ska hämta den ikväll.

Miss Muffin sa...

Har du någon förebild när det gäller kortfilm eller film överhuvudtaget? Någon som du inspirerats av? Tycker verkligen att det låter skithäftigt att göra kortfilm.

Svår fråga. Jag inspireras av alla människor som gör film. Det låter knäppt, men det är så satans svårt att få hålla på med film. Alla som kämpar och orkar! Farväl Falkenberg-gänget tex. De fick inga pengar från Stockholm, men det sket de i och gjorde filmen ändå! Nästan alla stora regissörer har någon förebild, så man kanske borde ha det, men jag har inte det. Jag tycker många är duktiga, men det jag inspireras av mest är kämparandan. Inte bara från filmfolk heller. Småbarnsmammor som orkar med allt, människor som designar och syr sina egan kläder, folk som orkar ställa upp för andra mitt i allt sitt egna. De som kämpar. Historierna kring folk är det bästa och mest inspirerande.

Estetisk inspirationen växlar dessutom hela tiden. Jag har inte en stil som jag gillar. Jag gillar mycket. Fotografer och författare, skådespelare och regissörer. Så många bra. Så många stilar. Hur ska jag kunna välja?

Lena sa...

Hei! Takk for fin blogg. Er selv gravid så synest det er gøy å lese og se bilder fra hverdagen til andre i samme situasjon. Jeg har termin 29. juli så er snart halvveis. Når skal du ha?

Hej Lena! Du får mig att känna mig så internationell! Tack :) Och stort Grattis till dig!!! Jag går in i vecka 23 imorgon. (Ursäkta min bristande språkkunninghet; men betyder termin 29, vecka 29?) Jag är beräknad till den 29 juni, men jag gissar att h*n kommer runt 7-14 juli! :) Jag har en lång menscyckel och har läst att det kan påverka så det är lika bra att vara beredd på det 'värsta'!

KRAM till alla er som ställde frågor! Det var så himla kul att svara!