Kaaaatching i Semesterkassan

Kolla vilket trevligt tillskott vi fick idag till vår semesterkassa! Hurra! Solen here we come (nån gång under vårvintern 2012...)!!!

(Ja, jag håller summan för mig själv. Men jag kan säga att den är lite lagom, ingen galen summa.)

Första dagarna i Helges liv

Första dagarna

Efter förlossningen flyttades vi till ett sk familjerum, med två sängar intill varann och eget badrum. Vad jag förstår har inte många sjukhus möjligheten att erbjuda detta, så vi var glada att Södertälje kunde det. Vi sov lite på fm och sen började vi beta av samtal och sms till släkt och vänner för att meddela Helges ankomst. Jag var rusig, trött och glad. Allt kände jättebra.

Förlossningen kändes lyxigt snabb och bra, jag var stolt över att ha klarat det, trots att bedövningen aldrig sättes in. Även om allt gick väldigt fort minns jag smärtan mycket tydligare denna gång. Som om jag hade 'mer ont'. Vilket förmodligen inte är fallet. Men jag hade andra smärtor, en annan typ av värk, än med Elsie. Och sen var det ju alldeles nyss! Klart man minns det starkare då. Denna förlossning var både lättare och jobbigare än förra. Ingen förlossning är väl 'lätt', men att det var snabb är skönt på så sätt att jag inte 'led' så länge. Sen var värkarna kraftigare, och att krysta ut sitt barn i värkar var något helt makalöst, galet, kraftfullt och läskigt. (Sist fick jag sugklocka eftersom värkarna inte kom igång ordentligt efter EDA:n) En annan detalj som kom och störde lite var att jag var sjukt täppt i näsan hela förlossningen. Försök att profylaxandas med täppt näsa! Inte lätt. Jag sprayade och försökt göra det bättre men iom att jag låg mycket på sidan var det svårt att få slemhinnorna fria. Dessutom hade jag torr hals av allt munandning (pga nästäppan) så jag fick be om en halstablett så fort Helge var ute. Som jag snabbt spottade ut då jag inte vill att den första lukten han kände i livet var Vicks Lakrits. Men allt det där var petitesser. Men ganska komiska petitesser. Summa summarum var denna förlossning mer smärtsam (resan till BB var galet smärtsam) men lättare pga sin längd. När han väl kom ut och jag kollade på klockan trodde jag nästan att den stannat. Det kändes som jag hade varit där i 10 timmar, men det hade gått 3 timmar...

Vi sov en sväng till på eftermiddagen och åt sen (äcklig men god ändå på nåt konstigt sätt) sjukhus middag. Vi ältade förlossningen, bestämde oss för hans namn (som vi hade haft på lut sen några månader tillbaka tillsammans med ett par andra namn) och tittat kärleksfull på var litte skrutt mest hela kvällen. Och jag och Helge började amma. Eller Helge började amma redan när han kom ut. Elsie sov i 24 timmar, Helge valde att äta sitt första dygn. Första natten sov vi ganska bra, förutom att jag hade en vidrig hosta som väckte Helge och gjorde det svårt att amma eftersom bröstet åkte ur av mina hostattaker. Och eftersom han har ett bra suggrepp gjorde detta jääävligt ont. Jag fick hostmedicin för att lindra, det funkade det så där. Detta höll i sig hela sjukhusvistelsen, men gick över när vi kom hem. Det gjorde även nästäppan (jag skulle säga att allt blev bättre när vi kom hem).

Vi stannade två nätter men längtade hem redan på torsdagen. Efter Elsie, efter katterna, efter vårt hem, vår säng. Men iom alla tester och sånt på nyfödda ska göras inom 48h valde vi att stanna så de fick göra allt det på plats. Det är tydligen krångligt att få göra det nån annanstans.

Hemresan på fredag blev en hel del väntan (det tog lite tid att bli utskriven) och lite krånglig då vi inte fick med oss bilstolen till Södertälje och inget taxibolag har bilstolar för nyfödda. Vi fick tillslut låna en av sjukhuset som min snälla bror körde tillbaka dagen efter.

Vid 15-tiden kom vi äntligen hem. Och det var ljuvligt.

Andra gången

Andra promenaden. Precis lika nervöst och pirrigt som första promenaden. Som var igår. Men då var det så grått och trist att vi glömde fota (eller så var vi för pirriga).

En enda liten plutteklagan

Helge tar lite sovmorgon. Jag kan inte somna om. Skit oxå.

Annars är allt bra.

"Njut av den första lyckliga tiden"

Jag önskar att jag hade tid att skriva mer just nu, för jag vill verkligen berätta allt.
Men jag har inte tid. För jag njuter så in i helvete.
Det är helt nytt för mig. Att njuta så här av den första tiden med en bebis trodde jag inte jag skulle få uppleva. Jag kände mig nästan hånad av folks glada sms; "Grattis och njut av den första lyckliga tiden" efter Elsies förlossning och det kaos som fanns inom mig och pågick runt omkring mig.
Men nu. Jag njuter så galet mycket. Av min familj. Av min bebis. Av mitt liv.

Tack.





Tusen tack.

När Helge kom till världen

Förlossningen

Klockan 21.10 på tisdagen hade jag borstat tänderna och lagt mig för kvällen. Johan kom in och masserade mina smalben (det får mig att somna som en stock, annars brukar jag ligga och vrida och vända mig ett bra tag). Plöstligt när jag låg där fick jag, vad jag trodde var, en hård spark av bebisen nedåt, med ett ljudligt (inne i min skalle iaf, Johan hörde ingenting) -pang! Jag insåg ganska på en gång att det nog inte var en spark. När det sen började rinna vatten mellan benen sa jag till Johan att nu har vattnet gått. (Det hände aldrig under Elsies förlossning, de tog hål på den nån gång under alltihopa och jag minns det ej, så det var en ny upplevelse.) Å hej vad det gick! Det forsade vatten ur mig! Så upplevde jag det iaf. Efter detta ringde vi Södra BB där jag gått på mödravård och även skulle föda hos. När Elsie föddes flyttades vi tyvärr snabbt ner till stora förlossningen eftersom hennes hjärtljud var för snabba och vid komplikationer får man inte föda på Södra BB. Så jag hoppades innerligt att inget sånt skulle ske. Jag hade längtat efter att få föda på Södra BB ända sen sist.
På SBB svarar Min BM, Lena och glatt och fnissigt och nervöst berättar jag att vattnet har gått. Vi pratar en stund och jag får instruktioner om att invänta värkar. Om dessa inte kommer inom 2 timmar skulle jag ringa igen.
Vi väntar. 21.33 kommer första värken och sen har jag värkar en gång i kvarten i nån timme, sen oftare men mycket oregelbundet. Olika långa, olika långt emellan. Jag jobbar med andningen, det går bra. Vi sätter på TENS:en, den börjar verka efter ett tag och fungerar mycket bra tycker jag. Vi ringer min mamma som kommer och sover på en tältsäng i vardagsrummet. Jobbar med andning, avslappning... Johan ringer Södra BB igen efter ett par timmar när jag börjar känna att det blir jobbigare och jobbigare. Jag vill hinna dit innan jag inte kan gå emellan värkarna. Vi kan inte kommer in då, eftersom två förstföderskor föder just nu. Men så snart de fött, så är vi välkomna. BM (inte min, en annan) frågar om jag klarar en stund till hemma, och jag säger Ja. Jag vill så gärna komma till dem och föda. Vi ombeds ringa om en halvtimme igen. Johan ringer en gång i halvtimme fram till klockan 00.30. Förstföderskorna har inte fött. Vi kan inte komma till dem. Jag håller på att krevera. BM säger, tyvärr, jag måste hitta en annan plats åt er. 'Jaha, nu blir det stora förlossningen på SöS igen' tänker jag besviket och flåsar vidare. Höjer vibrationen på TENS:en. 'Andas. Slappna av.' Klockan 01 ringer hon och jag hör på Johans röst att nyheterna inte kommer att vara goda. När han lägger på och berättar får jag fullständig panik. Han säger att de har hittat en plats åt oss. I Södertälje. Jag skriker! NEJ! De får komma hit och förlösa mig! Vi åker in till SöS ändå! Vi bor 1 1/2 minut från SöS, GÅNGVÄG! Jag kan inte behöva åka 40 minuter med taxi för att föda mitt barn!!!!
Men det finns inget att göra. Johan flänger runt, packar det sista, ringer taxi, får på mig kläder. Jag vaggar ner, i byxor dränkta i fostervatten med en handduk instoppad mellan benen. Jag lägger mig i baksätet på taxin och försöker slappna av och andas. Vi åker. Jag får panik ibland och skriker till, men lyckas hålla mig relativt lugn de 40 (!) minuterna till Södertälje Sjukhus. Johan har sagt efteråt att han var otroligt imponerad av mig i taxin. Ihopkrupen i starka smärtsamma värkar åker vi bort från den absolut närmaste platsen att föda när jag är på gränsen av vad jag klarar av. (Nu i efterhand, när jag skriver detta har jag en stor klump i halsen, känner jag plötsligt att jag inte har bearbetat den besvikelse som detta trots allt var.)
Väl framme möts vi av BM, USK och BMStudent. Jag leds förtvivlad in i ett rum och när jag ser den sterila miljön och den smala sängen grips jag av panik och gråter hejdlöst. Jag vill inte föda där. Jag vill inte ligga där. Men jag har ingen val. Värkarna är smärtsamma och jag måste ligga på sidan. Vi skrivs in 01.42. Jag är öppen 10 cm, men Helges huvud har inte kommit ner ordentligt. Värkarna är fortfarande oregelbundna, jag ombeds stå på knä. De vill att jag ska prova lustgas, men jag gillar det inte (inte denna gången heller) och slutar försöka och koncentrerar mig på min andning och avslappning. Johan påminner, lugnar. Jag säger att det blir inga fler barn, det här orkar jag inte göra om (jag vet att det är en lögn redan då, men det var skönt att säga). Några panikvågor kommer över mig då och då, jag tappat fokus och skriker. Blir uppfångad av Johan, leds in i lugn. Griper krampaktigt tag i USK:en Lena, som jag gillar på en gång. Hon och Johan är mina bojar. Hon talar mjukt och varmt.
BM föreslår en EDA. Jag undrar förvirrat om inte det är försent, jag är ju öppen 10 cm? Dessutom vill jag inte ha nån (jävla) EDA, det står i mina papper, jag vill ha Spinal, om något (helst inget). Jag säger OK, vi tar Spinal. Jag är i såna smärtor att jag bara vill få bort dem. Kosta vad det kosta vill.
Narkosläkaren kommer ganska snabbt. Jag blir rädd. Förra gången de la EDA var otroligt jobbigt. Jag hade värkar och fick inte röra mig, eftersom att man är i ryggraden och sticker är jag rädd att jag ska röra mig och läkaren sticka fel och invalidisera mig. Ja, jag är medveten om att det kanske är lite överdrivet, men skräcken är densamma. Han börjar sticka. Jag har massiva värkar, som nu gått in i ett nytt stadie. De är som kraftfulla vågar som trycker nedåt. Hela min kropp arbetar, helt utan att jag egentligen gör något. Efter en halvtimme utan han lyckas få till det avbryter jag det. Jag tar hellre smärtan än den olidliga väntan och tvånget att ligga still. Nu är värkarna bara såna 'kraftvågor'. Jag följer med och trycker ner. Jag står ett tag mot gå-stol, trycker och trycker ner bebisen (och ut en del annat som jag inte behöver specificera med risk att någon lättäcklad läser). Sen ner på sidan, som visar sig vara den bästa positionen, då mina ben är svaga känns som gele. Jag får lite värkstimulerad, för BM tycker värkarna är för oregelbundna (tror jag).
04.00 står det i journalen att jag får krystvärkar. Jag tror att jag hade en del innan, men det var då de bad mig lägga mig på rygg och ta tag i mina ben. "Jag vill inte föda på rygg" gråter jag! USK:en Lena viskar mjukt att du är så trött i benen, det här blir nog bäst. Och jag känner okej, nu trycker jag ut h*n. Liggandes, ståendes, flygandes, what ever, nu får det vara nog. Jag krystar. för allt vad tygen håller. Om och om igen, för varje värk, tre krystningar. Vila lite (typ 1 sekund) sen nästa värk. De säger att de ser huvudet. Jag ser ljuset. Jag fokuserar. Jag tar all min kraft, alla mina känslor, hela min själ och krystar. Jag vet inte exakt hur man ska göra, men med lite instruktioner och små justeringar verkar jag hitta rätt. Men han kommer inte ut. BM hämtar en annan BM som ska lägga yttre press. Hon ser snäll ut. Hon säger att det hon ska göra kommer göra lite ont och ber om ursäkt i förhand. Jag tycker om henne. Och så trycker jag. Och hon. Men oj! hör jag. Hon slutar trycka. Allt som behövdes var en lätt liten knuff, det hann inte ens göra ont när hon tryckte. Hon ler och går. Nu är det nästan klart, huvudet är halvt ute! Jag ombeds flåsa, fastän allt jag vill är att trycka ut resten. Sen får jag trycka. En gång. Huvud. En gång till. Axel. Och sen... sploorooorp... så glider en liten människa ut ur mig. I ett trollslag blev rummet okej igen. Jag mådde bra igen. De lyfter upp pojken, först på mitt bröst, sen en snabbis upp i luften och vi bekräftar att det är just det, en pojke.
Det här låter fånig, men jag svär att rummet ändrade färg när han väl var ute. Det blev... ljusare.

Sen var det moderkaka som skulle ut, och det gick fort denna gång. Vi fick titta på den. Den var grå och röd och ådrig. Rolig. Ja. Vacker. Nja. Häftig. Ja! De syddes några stygn, men den här gången bara några få och det gick fort. Dessutom låg Helge på mitt bröst så det var okej med allt det där andra. Det värsta var ju över nu. Det bästa har ju börjat.

Töcken

Kära ni,
Jag har sååå mycket att berätta. Förlossningen. Första dagarna. Mötet mellan syskonen. Min kropp och mina tankar. Jag ska försöka hinna och orka idag, medan allting är färskt. Och jag vill dela allt med er. Hoppas det är okej.
Kram

Morgontrött Helge-Bibi (som är hans tillfälliga dubbelnamn, Bibi = bebis på Elsie-språk)


Ett stort hjärtligt tack för alla gratulationer!!! Ni är så fina!! Tack för allt pepp, all värme!!

Jag heter Helge

...och så här fint var det hemma när vi kom hem. Sängkläderna var tvättade och golvet skurat. Sån jävla lyx! Tack Mamma & Päron & Fille!!
(Att Sigge sen spytt ner mattan och golvet väljer jag att ignorera)

Hej!

Idag har vi sovit och ammat. Eller. Dutten har sovit och ammat. Jag har mest ammat och sen inte kunnat sova när han sovit.

Imorgon åker vi hem. Vi längtar galet mycket efter Elsie.

Mitt barn

Elsies lillebror. Allt är så... Overkligt...

Äntligen!

Nu är jag här! Liten och skär! 4,5 kg och 54 cm lång "ploppade" han ut kl 04.35 i natt! Alla mår toppen, berättar mer sen!

Som hittat

Som sagt, sängkläder lider vi ständig brist på och nu kommer snart en till och behöver sängkläder (hahahaha 'nu', 'snart'... yeah right...).

Hittade massa fina efter tips från Mari på sovtex.se! Som det här lammen.

Det här ljuvliga (min favorit!) kostar 349 kr och finns på sovtex.se

Det här fina finns på sammaställe; sovtex.se
och kostar 389 kr.

Ps. Om du skulle få för dig att köpa, tänka på att det är skillnad i måtten på de som är för vagnen och de för spjälsängen. Vi är bara i behov av spjälsängs-sängkläder :)

Och nu såg jag MASSOR av fina spjälskydd oxå, det behöver vi verkligen!

Sängkläder

Vart kan man köpa färgglada sängkläder till barnsängen? (Inte Ikea! Deras utbud är scannat.) Jag tänker Prickigt! Randigt! Glatt! (Fick tips om molnsängkläderna och de är apsnygga - finns på min önskelista några inlägg ner tillsammans med sängkläder från mairo.)

Det här barbapapasetet är fint, men nåt enklare vore ännu bättre. (Synd att de känner sig tvungna att skriva ut att "passar både pojkar och flickor"...)

OK ny deal.

Dutten vill inte ut?! Ok. Jag lägger om strategi. Idag ska jag lägga upp fyra nya Ugglalalas, trots att arbetsställningen smärtar. Sen ska jag redigera två till Ugglalalabilder och lägga upp denna, Evert heter han. Sen ska jag baka ett gäng kakor till. Hinner jag inte idag, tar jag det imorgon.

Sen ska jag skriva 10 nya personligheter till 10 nya Ugglalalas. Och redigera dessas bilder. Samt redigera de andra 22 stycken. Det blir 66 st bilder att redigera. Visst det hinner jag. Ont? Ja. Onödigt? Ja.

Men kan h*n vara envis så kan jag!

(sen vet vi ju allihop att jag kommer ligga på soffan och läsa SE! och titta på CSI iallafall, men men)

Skämmit

Jag köpte 3 (!) skämmiga tidningar efter kollen. OCH godis. Som jag ätit massor av.

Varför? För att jag är tjurig.

Och nu är jag straffad med svidande öm tunga av godiset. Rätt åt mig.

Uppdatering; Arne; De sa att allt såg bra ut och händer inget blir det igångsättning lördag (LÖRDAG! De kunde lika gärna sagt 'åk till månen och tillbaka på en bakmaskin så sätter vi igång dig').

Och vaknar gravid. Och sur.

På irriterande sms, att bebisen inte kommer, på kroppen som inte trycker ut bebisen, på att leva i olidlig väntan som ofta övergår i oro.

Tur att Elsie finns. Hon har just bjudit mig på osynligt te vid sängen. Vilar innan kontrollen.

Jag har aldrig längtat efter fysisk smärta så mycket som nu...

Snart 11 dagar över...

Ingen överaskning, går till sängs fortfarande gravid, ännu en afton. Idag har jag gått från förbannad till ledsen till uppgiven. Hade lite värkar tidigare ikväll men, nä, de försvann.

Och fortfarande förkyld.

Vagnen

80 tals vagnen. I väntan på Dutten.

Hinnsvepning och annat

Hinnsvepning var inte så farligt. Det var inte direkt skönt, men gjorde inte ont. "Inga förväntningar" sa BM. "Inga förväntningar" suckade jag.

Har sen varit ute hos min mamma i Nacka och kan därför räkna upp tre bra saker;
1) Hämtat bebisvagnen. Vi ska ha den och en syskonvagn (som vi inte köpt ännu...).
2) Köpt amningbh! Nu återstår att se om jag kan ha den...
3) Träffat min brorsdotter Kira. Hon är 1 år och skrattar och pratar hela tiden. Gullunge.

Inga värkar ännu men hoppet lever... Imorgon bitti ska jag på överburenhetskontroll...

Baj baj propp

Slemproppen försvann just. Synd att det inte betyder ett skit (stor överdrift, men 1-7 dagar känns som ett rätt absurt tidspann just nu). Nu går jag till mvc för en hinnsvepning. Håll tummarna för allt va knogarna håller. Tack.

14e bilden: En bild som påminner dig om gamla tider.

Det här kortet är taget sommaren 2008, innan vi blev föräldrar, samma helg som jag friade till Johan. Vi var i huset i skärgården som jag berättat om. Livet var mysigt och enkelt. Katterna skuttade omkring utomhus, vi åt och drack och mös. Sov så länge vi vill, badade, solade och vilade när vi hade lust.

Men jag skulle inte byta ut mitt nuvarande liv mot det gamla för en sekund. Elsie och D(r)utten fyller ut, färglägger, lägger glitter över allt. Även om det såklart finns dagar och stunder då man hellre skulle springa över en sommaräng. Och vara så där snygg och smal igen skulle inte skada heller...

Ugglalalas på väg hem

Imorgon läggs de här tre finingarna på lådan, alla tre har fått varsitt nytt mysigt hem. Det enda som skulle kunna hindra detta är om Dutten vill titta ut redan inatt, men som vi märkt hitintills trivs h*n rätt bra där inne och lär inte titta ut än på ett tag...

Hej då Eva-Lotta (vars syster bor här)
Hej på dig Knut och hälsa Umeå!
Baj baj Ingela!

13e bilden: En bild från ett ställe du älskar.

Min ateljé. Inte en så bra bild, men här finns alla mina tyger, symaskinen, alla ugglalalas och allt annat som jag behöver. Jag blir alltid så lycklig när jag kommer hit. Känner mig alltid inspirerad och kreativ. Det är ljuvligt.

Kolla in ugglalala.se om du vill ge en liten filur ett hem...

Plats

Mitt inlägg om hur avis jag var på andra gravida var inte menat som något annat än att få spy ur sig lite 'tyckasyndomsigsjälv'-urk. Jag gör sånt. Ofta. Jag behöver det. Men.

Jag gråtar framför nyheterna varje morgon och kväll när jag ser bilderna från Japan. Jag och Johan pratar om Libyien varje dag. Jag är djupt orolig över och engagerad i hur vi uppfostrar våra barn i sociala könsroller och oroar mig konstant för att jag inte ska ge Elsie och Dutten alla möjligheter att bli fördomfria, varma, medmänskliga och kärleksfulla människor.

Men detta vill jag inte framstå som nån slags ûbermänniska, bara säga att när jag googlar syskonvagnar och förlossningstecken, klagar över att jag gått över tiden, är förkyld och ledsen så är det bara en del av mina tankar.

Och varje gång jag klagar över något fjuttigt så tänker jag; kom bara ut frisk och kry mitt lilla barn. Allt annat är oväsentligt.

Det får plats mycket i en människa. Man visar ytterst lite i en blogg.

But it my blog, and I cry If I want to.



ps. 9 dagar över tiden...

Vagntankar

Funderar på denna...
First Wheels City Twin heter den. Den har allt vi vill ha utom bastanta framdäck men något får man tumma på...

Vill kunna ha Elsie vänd mot oss och det är inte många vagnar som tillåtet det.

Och nej. Jag ligger inte och föder. Inte ens en liten jävla förvärk. Bara förkyld. Och trött och lite ledsen. Vill föda NU!!!

Nej.

Vaknar av ont i halsen istället för värkar. Not fair.

(Haft ont i halsen ungefär varannan dag nu i en vecka, plus intensivare nästäppa än vanligt, en mycket underlig förkylning vill jag lova)

Mycket viktig läsning

...som kräver fler och mer uttänkta ord än jag får ur mig ikväll. Hämtade den imorse, läst 40 sidor och det var skitbra alla 40. Fortsätter imorgon. För Dutten ska tydligen ligga kvar i livmodern till pensionen.

Vardagsglamour

Ni kommer inte tro mig nu, men idag har jag faktiskt klätt mig, kammat mig...

(knappt så att jag fick plats i kläderna men det gick till slut)


OCH åkt buss...


Vart? Jo hit;


För att hämta tre stycken Ugglalalas som ska få nya hem!

Vädret var fuckin underbart och jag vaggade och vaggade med förhoppningen att Dutten skulle tryckas ner och ut. Resultat än så länge; ont i rygg och bäcken, ofantligt trött men jätteglad. Det var så skönt att komma ut!!! (resten av dagen blir viloläge,en det var det värt!)

12e bilden: En bild på din vardag.

Just nu är det mycket av det här läget:

Här kommer våg nummer två av klag.

Nej.
Nu. Får. Jag. Panik.

Det känns som att alla andra gravid antingen:
1) är uppe och far, tränar, jobbar, lunchar och har det allmänt mysigt. Själv ligger/sitter jag i sängen/soffan och har svårt att andas (jävla nästäppa), tittar på det ena CSIavsnittet efter det andra (och börjar ärligt talat trötta tom på det). Jag vaggar omkring, försöker tänka på annat, men är så förbannat uttråkad. Jag kan inte sitta framför datorn och jobba med Ugglalalabilder för arbetsställningen ger mig ryggsmärtor, jag kan inte sy eller skapa nya Ugglalalas eftersom allt är i ateljen och dit orkar jag inte ta mig (och dessutom har jag gjort så jävla många så det räcker för ett år framöver så jävla poppis är de inte- tyvärr). Jag får ångest av att läsa bloggar med lyckliga, semestrande, mysande människor (min avund som tidigare försvann har tillfälligt kommit tillbaka i annan form och det gillar jag INTE).

2) lyckas ligga och mysa och ha det skönt innan förlossningen (här har jag inga exempel men tänker mig en lycklig och varm och god och fin människa som alla älskar och som bara är nöjd och glad hela tiden och gör andra människor glada. Motsatsen till mig alltså).

Elsie har varit hos mormor i två nätter för att vi skulle få ladda batterierna och i en naiv förhoppning om att förlossningen kunde sätta igång. Idag kommer hon hem. Och det enda jag kan tänka är 'vad faaaan ska vi hitta på imorgon för att roa henne!?' Hur sjukt är det!?

Vi kan inte bara vara hemma en hel dag. Hon kommer gå banans. Nej vänta. JAG KOMMER GÅ BANANS! Jag MÅSTE ut! Jag måste göra någonting! JAG BLIR GAAAAAAAAAAALEN. En normal frisk och bra mamma hade längtat efter sitt barn och sett framemot en hel helg tillsammans. Men jag?! Nej, jag får panik för att jag inte ett orörligt tråkig osocialt monster. Jag är en värdelös mor just nu och det är förjävligt. Jag vill gå till lekparken. Jag vill gå och shoppa. Jag vill gå och äta lunch på nåt cafe. Jag vill promenera omkring. (Sa jag shoppa?)

Istället sittligger jag hemma, svettas, är ful och klumpig och astråkig.

Nu måste förlossningen sätta igång. Jag orkar inte vara så här mera.

Bäst att lägga in en gullig ultraljudsbild i ett försök att få mig att framstå som liiite mer sympatisk,
annars hatar ni mig allihopa och slutar läsa min blogg.

Tre ogjorda saker

Saker jag önskar jag kunde handla/ fixa innan dutten kommer;

Amningsbh. Varför jag inte köpt nån? För att jag inte vet vilken storlek jag ska köpa! Efter Elsies förlossning kunde jag ha samma bh:ar som innan förlossningen. Den här gången har min bröst svällt upp till gigantiska obekväma jättetuttar (som jag känner mig mycket illa till mods med). Och sist jag träffade BM kom jag äntligen ihåg att fråga om de skulle fortsätta vara så här stora. Det trodde hon. Men de kunde ändras efter ett tag sa hon och tipsade om att köpa en billig först och sen när det verkar "stabiliserat" sig investera i en lite bättre och dyrare.

Plastad frotté till vår säng.
Måste. Fixa. Detta. Googlade, det finns på Ohlssons tyger. Har du vägarna förbi sveavägen får du gärna köpa ett par meter och komma hem med dem till mig.

En städare/ska som kan tokstäda vårt äckliga badrum. Samt tvätta fönsterna. Johan tror att han ska göra det när Dutten kommit och han är hemma med oss. Yeah right.

Nej. Urk. Kom ut nu.

Håll i hatten för nu ska de klagas.
Jag är så förbannat trött på min stora otympliga kropp. På att inte orka nåt. Jag har blivit förkyld-igen- och har ont i halsen och känner mig allmänt sänkt. Jag har ont i ryggen och på en jävligt irriterande fläck precis under bysten, på magen. Det är inget där. Det bara svider. Jag sover sämre, är tröttare och tråkigare.

Jag längtar efter förlossningen men så fort jag får en liten förvärk blir jag nervös och nästan lite rädd (trots alla goda råd från böcker och vänner och mitt sunda förnuft).

Fått lös mage sen i förrgår morse och hoppades på att detta tecken skulle vara "for real". Min icke.

Jag vaknar varje morgon, besviken, "nähä inte i natt heller". Hoppas på att förlossningen ska starta under dagen. Det gör den inte.

Snälla bebis. Kom ut nu. Snälla förkylning. Försvinn.

Idag har jag..

1) Bakat kakor! Det var asjobbigt, men kul.

2) Dammsugit! Det var asjobbigt och skönt efteråt, men inte så kul.

3) Fått besök av mitt brorsbarn Kira och hennes mamma Agnes. Det var roligt men tyvärr sög även det musten ur mig. Jag är svag och ynklig.

Kom ut nu bebisen!!! Jag längtar efter dig!!!

Världens bästa pappor

Vem plockar upp dig om du faller - jo pappa!

Apropå Johan så läste jag just detta inlägg av en pappa.

Jag vet inte hur mycket jag har berättat om hur hösten/vinter har varit men ni vet ju hur min sommar var. Att påstå att jag inte var närvarande är inte en överdrift. Nu var inte Elsie jättemammig innan detta, hon har alltid varit nöjd och glad i de flestas sällskap. Johan gick på semester/föräldraledighet i juli var hemma med Elsie tills hon började på dagis i början av februari. Redan under sommaren knöts en band mellan dem som aldrig kommer försvinna. Jag vill inte påstå att de inte hade en starkt band mellan sig innan, Johan spenderade varje ledig minut med henne efter jobbet och på helgerna. Men under Johans pappaledighet har Elsies relation till henne pappa blivit otroligt djup och varm. Han är hennes trygghet, hennes stora kärlek, henne värld. Ja, det är klart att hon älskar mig. När pappa inte är med är jag alltid nummer 1. Men när pappa är i närheten, så är det han som är trösten, leken, alltet.

Efter att illamående försvann fokuserade jag mycket på mitt jobb och det var skönt. Jag älskade att komma hem och leka och mysa med Elsie och vi hade en fin höst hela familjen. Sen i julas, när jag blev sjuk och graviditeten blivit jobbigare och tyngre, har jag sakta försvunnit igen. Jag kan inte leka, trösta och busa på samma sätt som innan. Jag saknar det så. Och Elsie har blivit ännu 'pappigare'. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte gjorde mig något. Jag intalar mig själv att det är bra, eftersom det snart kommer en ny liten skrutt som kommer behöva mig väldigt mycket. Speciellt om jag ammar, då det är det enda Johan inte kan göra.

Men faktum är att det hela egentligen gör mig glad. Hon har en sån fin och varm relation till sin pappa. De var tillsammans varje dag i nästan 8 månader och det märks. Jag var hemma ett år med Elsie. 4 månader hit eller dit kanske låter petigt, men med Dutten har vi sagt att vi tar halva var, 9 månader var. Sen får man se, livet kan kasta om ens planer innan man ens hinner blogga klart för dagen, men sån är planen. Jag vill att Johan ska få en bit av den där bebistiden. Den är rätt annorlunda. Kunde vi så skulle vi dela på veckorna redan från början, att Johan jobbar 2/3 dagar i veckan och hemma 2/3 (då jag skulle jobba). Nu funkar det tyvärr inte med hans jobb. Men vår lösning är väldigt bra den med.

Det jag längtar efter nu är tid med mina barn. Hämta Elsie på dagis, gå till lekparken. Leka i vårsolen. Dutten, Elsie och jag (ja, Dutten kommer vara lite liten för att leka i sandlådan nu i vår). Busa hemma i soffan, bygga med lego, läsa sagor. Äta mellanmål på en bänk med ansiktet i vårsolen medan den sista vintervinden sveper förbi. Ja, visst förskönar jag säkert det hela. Men jag inbillar mig att vi kan ha det jävligt mysigt på eftermiddagarna i vår, jag och mina barn. Och sen, i januari nästa år, så tar Johan vid och det blir hans tur att njuta av våra barn varje dag. Vilken lyx vi har. Allihopa.

11e bilden: En person du kan berätta allt för.

Klyshigt men ack så härligt. Min Johan är min bästa vän, min älskade och partner for life. Han är så bra. Han är rolig, busig, trygg, lugn, smart och snäll.

Minirodini för mini och minimini

Elsies morfar och bonusmormor Britt var på mini rodini utförsäljningen i helgen och kom med en hel påse med presenter igår! ALLT var superfint! Mina favoriter är påfågelbodyn och bodyn med de två barnen på. Men allt var sååå fint.

Dutten fick mest kläder (men så har Elsie rätt bra med kläder redan):

Elsie fick en svart mysig polo och en vit sommarklänning som morfar valt ut.

Och vi är så glada och tacksamma! PUSS OCH TACK!

5 dagar över tiden.

Läste min förlossningsjournal med Elsie idag. Vi åkte in när jag var 40+5 och hon föddes dagen efter, när jag var 40+6. Idag är jag 40+4.

Min BM och jag kom överens om att jag ska försöka röra mig lite mer, även om det bara handlar om att jag dansar lite magdans i vardagsrummet medan jag viker tvätt. Så det gjorde jag idag.

Att jag vaknade med diarré och lätt illamående är i vanliga fall trista symtom, men som just nu känns ok, så länge de efterföljs av värkar. Hoppas jag.

Jag spenderade en timme hemma hos min granne Ella, en underbar, tjusig och varm kvinna på 86 år som visade mig bilder på alla sina barn och barnbarn, syskon och andra släktingar. Det var jättemysigt. Roligt att se sin egen lägenhet oxå, fast med helt andra möbler och färger (hon bor i en exakt likadan lägenhet som oss fast några våningar upp). Jag sa att hennes namn var väldig poppis bland småbarnföräldrar idag. Det tyckte hon inte om, eftersom hon själv hatade sitt namn! Däremot tycker hon väldigt mycket om mitt, Sophie. Jag gillar både hennes och mitt. Fast om Dutten är en flicka kommer hon varken få heta Ella eller Sophie. Vi har två andra fina på lager. Som så där fånigt jättehemliga.

Ja. Det var allt för ikväll. Det kommer ett tidinställt inlägg senare. Men då sover jag.

10e bilden: En bild på din favoritplats.

Just denna bild är tagen påsken 2008, därav bristen på grönska.

När jag var 6 månader var jag här ute för första gången. Min mamma och jag var ute och husletande sommarhus för min fasters räkning. Min faster bor i Florida större delen av året, men varje sommar kommer hon till Sverige i 3-4 månader och då spenderar hon större delen av tiden här, i vårt (jag säger vårt, men det är egentligen min fasters) hus i Stockholms skärgård. När jag var liten hade hon med sig sina tre barn, mina kusiner, men idag kommer hon själv då de är vuxna och har egna barn och liv i USA. (I sommar kommer dock min yngsta kusin hit i 2 veckor med sin familj och det ska bli så roligt! Jag har inte träffat dem sen Elsie låg i magen och vi firade jul i Florida i december 2008.)

Hur som haver. När jag var liten, innan mina föräldrar skildes sig, var vi ute på landet hela sommrarna. Allt var inte rosenrött och jag döljer inte alla mina minnen i en dimma av nostalgi. Solen sken inte varje dag och jag åt inte smultron på strån till frukost-lunch-middag. Men. De flesta dagar var fina. Och varje gång jag kommer ut dit känner jag mig så hemma. Som om alla andra platser i min barndom var utbytbara förutom denna. Det var både en chock och en besvikelse när jag insåg att det min kusin retat mig för i alla år var sant ("Det är min pappa som äger huset, inte din!"). Men min kärlek till den här platsen har inte minskat ett dugg. Jag älskar den så oerhört att jag får ont i kroppen ibland av längtan ut dit. Jag vill att Elsie och Dutten ska få gunga, bada, springa, klättra, busa och bara få vara där ute så mycket som möjligt nu och för resten av deras liv.

Det låter kanske konstigt att älska en plats så vansinnigt. Men det gör jag. Och nu var det många månader sen sist vi var ute och jag längtar så det spritter i kroppen.

Goddag

Elsie är med mormor idag, lite för hostig för dagis tyckte vi och tog det säkra före det osäkra. En dag med mormor är rolig men lugnare än dagis. Och mamma får vila i soffan och pappa får åka till jobbet och vila :)
Fast snart, kl 1030 ska jag till BM. Kolla läget.

9e bilden: Någon i din släkt.

Det här är min pappa. Han tituleras nu även som Morfar. Han är en väldigt glad och snäll man (ibland för snäll för sitt eget bästa), otroligt händig och en fantastisk morfar till Elsie. Som älskar honom. Det gör jag med. Min lilla pappa.

(Svårt det där med vad som är släkt och vad är familj. Idag är det ju Johan och Elsie som är min familj, men förut var det ju mina föräldrar och bröder som jag kallade familj. Nu är de... släkt. Känns lite konstigt. Men det är ju minst lika fint!)

Sprickfärdig

40+3 (igår)

Kom igång

Nu vill vi ha ut Dutten. Googlade och hittade denna smått komiska lista på "naturliga sätt" att sätta igång förlossningen.

Ebba von sydow hade fått en del komiska tips (en del exakt samma som min länk), den om att sätta väckarklockan kl 03 och börjar snurra bröstvårtorna känns omedelbart som ett stort NEEEEJ. Och att hon med två veckor kvar till BF fortfarande kan träna gör mig gruvlig avundsjuk. Jag är glad om jag orkar stå upp tillräckligt länge för att duscha.

Elsie är hemma idag igen och så gnällig och trött på oss. Men hon verkar må bättre så vi hoppas vi gå på dagis imorgon. Jag ska till BM imorgon kl 10.30. Vill gärna få bebis då. Eller en stund efteråt.

8e bilden: En person som du saknar.

bilden är från 2007 och jag ser ganska underlig ut...

Min vän Anneli bor i England, i Nottingham för att vara exakt. Hon är både klok och rolig och stark och varm. Oavsett hur många veckor det har gått sen vi sågs/pratades/mailades så känns det alltid som att hon och jag står kvar på samma plats. Jag längtar efter henne ofta, men hör sällan av mig. Jag kan kanske skylla det delvis på småbarnslivet, men inte helt. Hon är iaf en fantastiska kvinna som jag är glad att ha som min vän.

Och SNART ska vi ta ungarna under armen och komma och hälsa på... hoppas jag...

Vad jag önskar att någon berättat för mig innan jag blev tvåbarnsmamma.

Hanna fiskar kommentarer och jag kan ju såklart inte låta bli att komma med mina erfarenheter och åsikter. Men nu tänker jag; vad kan komma denna gång?!?! Tvåbarnsmor! Vad "behöver" jag veta? Nej, låt mig omformulera; vad önskar Du att något berättat för Dig innan Du blev Tvåbarnsföräldrer???

Medan du sov

När Elsie sov middag passade vi på att tröstäta årets sista semla. Det gick fort.


Ett

Tu


Tre


Ja. Vi är inte så förtjusta i grädde nån av oss.

Dagens ej så genomtänkta outfit

Top; hm (for boys står det inuti, jag vill skrika-aaaaaaaaaaah)
Byxor; present från Johans morbror
Dregellapp; Åhléns (ett måste vid förkylningar då det dreglas kopiöst mycket)
Toalettpapper; Ica (för allt snor)
Blick; pingu på datorn (Torsten-trix jag tog till för 1:a gången idag = gillat!)

Ett tips i min smak

Tack I!!