Nej.
Nu. Får. Jag. Panik.
Det känns som att alla andra gravid antingen:
1) är uppe och far, tränar, jobbar, lunchar och har det allmänt mysigt. Själv ligger/sitter jag i sängen/soffan och har svårt att andas (jävla nästäppa), tittar på det ena CSIavsnittet efter det andra (och börjar ärligt talat trötta tom på det). Jag vaggar omkring, försöker tänka på annat, men är så förbannat uttråkad. Jag kan inte sitta framför datorn och jobba med Ugglalalabilder för arbetsställningen ger mig ryggsmärtor, jag kan inte sy eller skapa nya Ugglalalas eftersom allt är i ateljen och dit orkar jag inte ta mig (och dessutom har jag gjort så jävla många så det räcker för ett år framöver så jävla poppis är de inte- tyvärr). Jag får ångest av att läsa bloggar med lyckliga, semestrande, mysande människor (min avund som tidigare försvann har tillfälligt kommit tillbaka i annan form och det gillar jag INTE).
2) lyckas ligga och mysa och ha det skönt innan förlossningen (här har jag inga exempel men tänker mig en lycklig och varm och god och fin människa som alla älskar och som bara är nöjd och glad hela tiden och gör andra människor glada. Motsatsen till mig alltså).
Elsie har varit hos mormor i två nätter för att vi skulle få ladda batterierna och i en naiv förhoppning om att förlossningen kunde sätta igång. Idag kommer hon hem. Och det enda jag kan tänka är 'vad faaaan ska vi hitta på imorgon för att roa henne!?' Hur sjukt är det!?
Vi kan inte bara vara hemma en hel dag. Hon kommer gå banans. Nej vänta. JAG KOMMER GÅ BANANS! Jag MÅSTE ut! Jag måste göra någonting! JAG BLIR GAAAAAAAAAAALEN. En normal frisk och bra mamma hade längtat efter sitt barn och sett framemot en hel helg tillsammans. Men jag?! Nej, jag får panik för att jag inte ett orörligt tråkig osocialt monster. Jag är en värdelös mor just nu och det är förjävligt. Jag vill gå till lekparken. Jag vill gå och shoppa. Jag vill gå och äta lunch på nåt cafe. Jag vill promenera omkring. (Sa jag shoppa?)
Istället sittligger jag hemma, svettas, är ful och klumpig och astråkig.
Nu måste förlossningen sätta igång. Jag orkar inte vara så här mera.
Bäst att lägga in en gullig ultraljudsbild i ett försök att få mig att framstå som liiite mer sympatisk,
annars hatar ni mig allihopa och slutar läsa min blogg.
Nu. Får. Jag. Panik.
Det känns som att alla andra gravid antingen:
1) är uppe och far, tränar, jobbar, lunchar och har det allmänt mysigt. Själv ligger/sitter jag i sängen/soffan och har svårt att andas (jävla nästäppa), tittar på det ena CSIavsnittet efter det andra (och börjar ärligt talat trötta tom på det). Jag vaggar omkring, försöker tänka på annat, men är så förbannat uttråkad. Jag kan inte sitta framför datorn och jobba med Ugglalalabilder för arbetsställningen ger mig ryggsmärtor, jag kan inte sy eller skapa nya Ugglalalas eftersom allt är i ateljen och dit orkar jag inte ta mig (och dessutom har jag gjort så jävla många så det räcker för ett år framöver så jävla poppis är de inte- tyvärr). Jag får ångest av att läsa bloggar med lyckliga, semestrande, mysande människor (min avund som tidigare försvann har tillfälligt kommit tillbaka i annan form och det gillar jag INTE).
2) lyckas ligga och mysa och ha det skönt innan förlossningen (här har jag inga exempel men tänker mig en lycklig och varm och god och fin människa som alla älskar och som bara är nöjd och glad hela tiden och gör andra människor glada. Motsatsen till mig alltså).
Elsie har varit hos mormor i två nätter för att vi skulle få ladda batterierna och i en naiv förhoppning om att förlossningen kunde sätta igång. Idag kommer hon hem. Och det enda jag kan tänka är 'vad faaaan ska vi hitta på imorgon för att roa henne!?' Hur sjukt är det!?
Vi kan inte bara vara hemma en hel dag. Hon kommer gå banans. Nej vänta. JAG KOMMER GÅ BANANS! Jag MÅSTE ut! Jag måste göra någonting! JAG BLIR GAAAAAAAAAAALEN. En normal frisk och bra mamma hade längtat efter sitt barn och sett framemot en hel helg tillsammans. Men jag?! Nej, jag får panik för att jag inte ett orörligt tråkig osocialt monster. Jag är en värdelös mor just nu och det är förjävligt. Jag vill gå till lekparken. Jag vill gå och shoppa. Jag vill gå och äta lunch på nåt cafe. Jag vill promenera omkring. (Sa jag shoppa?)
Istället sittligger jag hemma, svettas, är ful och klumpig och astråkig.
Nu måste förlossningen sätta igång. Jag orkar inte vara så här mera.
Bäst att lägga in en gullig ultraljudsbild i ett försök att få mig att framstå som liiite mer sympatisk,annars hatar ni mig allihopa och slutar läsa min blogg.
15 kommentarer:
Nu höll jag på att be om ursäkt för att jag mår så bra men det var förstås himla dumt.
Vill i alla fall påminna om att jag inte haft nån förkylning som du och att jag faktiskt väntar mitt första barn och har en vecka kvar till bf. Dina omständigheter är faktiskt ganska mycket jobbigare.
Men visst hade väl typ Clara det jättejobbigt innan hon födde, har för mig att hon skrev en del om det. Om det är till nån tröst.
Hoppas barnet kommer snart!
Fast det är ju nu det kommer att sätta igång! När du på känner att du kan klämma ut ungen på ren ilska.....;D
Egentligen vet du ju att det inte är dumt att känna som du känner, de flesta som gått över tiden gör nog det! Det är väl bara det vanliga skrytiga jämförandet vi föräldrar håller på med som gör att alla andra verkar så himla lyckliga jämt fast de inte är det egentligen (det finns ju undantag såklart, undantag som vi som mår dåligt älskar att fixera oss vid ;). Nog skulle du kunna skönmåla om dina dagar just nu om du ville, och lyfta fram BARA det idylliska du gör (till exempel kakorna du bakade!) och så skulle en massa sitta och vara avundsjuka på dig. Jag tycker det är underbart att du säger bara precis hur det är, så befriande. Jag har precis fått veta att jag är gravid igen, mår skit och orkar inget och har en enorm mage som ser ut som kraftig övervikt fast det bara är vecka 11. Jag hatar också de där andra bloggarna. Din är den enda som jag verkligen känner igen mig i. Tack och kram!
Jag hatar dig aldrig! Man måste få klaga ibland o speciellt "officiellt" så många ser :) Hoppas bebisen kommer snart! Ha det gött o sluta kolla CSI o kolla Skins istället! //Nicolina
Nu är jag inte (och har aldrig varit) gravid med jag känner med dej ändå. Det låter jättejobbigt!
Och klart du får klaga! Tror ingen uppfattar dej som hemsk för det. Herregud, jag var lite förkyld i veckan och skrev ett halvt dussin klag-inlägg om det. Det är det jag gillar med din blogg ju, att du vågar vara ärlig med saker som inte alla vågar vara ärliga med. Och även om du skriver ett klag-inlägg nu och då så fattar man ju att ni är en skitmysig, lycklig, liten familj:-)
Kram på dej och hoppas att Dutten anländer vilken minut som helst.
Helt rätt Hanna, inget att be om ursäkt för! Det är ju jättehärligt för dig! Men det är svårt att inte bli avis. Däremot så tror jag att om Clara (utgår från att du menar underbaraclara) hade det jättejobbigt sista tiden så valde hon att inte skriva om det. Hon nämnde vid några tillfällen smärta och trötthet, men det var inte ofta.
Anonym; ååå vad jag hoppas du har rätt!!
Johanna, tusen tack för fin kommentar, gör mig så glad att höra att mina ärliga kräkningar av vardagsklag uppskattas! Och stort lycka till med hela din graviditet!! Fy fasen va jobbigt det är i början-och i slutet :)
Tack nicolina, fina du! Ska kolla in "Skins", har ej hört talas om det!
Tack Charlotta! Gör mig så glad att höra att du uppskattar min ärlighet. Och du har ju alldeles rätt, jag har en oförskämt fin liten familj!
Hej! Här kommer lite klag från ett annat liv och perspektiv..
Alla mina närmaste vänner blev gravida ungefär samtidigt och de senaste månaderna har dessa barn kläckts en efter en. Själv önskar jag inget hellre än att träffa den rätta och också skapa den där fina familjelyckan. Är 30 år och kämpar mot bitterheten, all avund och missunnsamhet. Det går riktigt bra när jag träffar vännerna och får gosa med de små, men när jag sen går därifrån känner jag bara en stor tomhet, och rädsla över att jag kanske aldrig får uppleva samma sak.
Skulle kunna mala på i all evighet över hur stressad jag känner mig över att inte hinna innan det är för sent, men att jag samtidigt inte förmår mig att ta tag i mitt liv. Det där med kärlek är ju liksom ganska svårt bara skaffa sig.
Så om det nu kan vara nån tröst kan jag meddela att ditt klagande gör att jag inte enbart romantiserar det där med att vara gravid.
Kramar och lycka till!
Stackare dig! Förstår att det måste börja kännas tungt och segt nu. (Själv födde jag iofs prick på v 38, men redan då var jag j-vla otålig (men sen ogillar jag att vara gravid också). Kan bara försöka föreställa mig) Hör du det lilla kotte, dags att kika ut nu!
det är helt okej att klaga! också så som du gör linnea, jag känner så igen mig i det du skriver. synd att du inte har en blogg, den skulle jag läsa!
tack linnea, för din fina kommentar. jag förstår din situation så väl. Jag var 29 (fyllde 30 två månader senare) år när jag träffade johan och hade haft samma känsla som du beskriver i ett par år. jag är medveten om vilken tur jag hade som träffade honom. kärleken 'skaffar' man sig inte som du sa. den är svår att 'fånga'... många av mina vänner är 33 (going on 34) idag och har varken barn eller pojkvän så jag lever inte enbart med 'lyckliga småbarnsfamiljer' runt mig.
jag önskar så mycket att du får allti du önskar dig och under tiden lovar jag att rapportera även 'baksidan' av 'det ljuva familjelivet' :)
och så håller jag med M, om du hade en blogg skulle jag gärna följa dig. din situation tror jag är mycket vanlig och dessutom mycket mänsklig. kram
klara; ditt meddelande till kotten i magen är leverarat; nu ska vi se om hen lyssnar :)
m; tack och jag håller med, vill oxå läsa om linnea liv och tankar!
Fina Sophie och lilla, envisa Dutten! Idag, tror jag, typ framåt kvällen, att lillen vill börja kika fram. Det är liksom en sån dag. Och det klart att du får klaga, it's your blog - you cry if you want to. Vi gillar ju dig ändå, eller just FÖR att du berättar om hur det är på riktigt, vi som går in varje dag för att nu, nu kanske hon INTE har skrivit och nu kanske Dutten är på väg ut i världen. Tänk, då har ni hela härliga våren med de där grymma eftermiddagarna i solen som du skrev om innan, att se fram emot! MASSA kramar från mig i Gbg
inget konstigt alls om du blir frustrerad! och jag är inte heller i tränings-, jobba-, köra-på-som-vanligt stadiet. sjukskriven pga sammandragningar och bäckensmärta. hoppas din bebis vill komma snart :)
Tack Helena, det ska jag komma ihåg; it's my Blog and I cry if I want to!
Killmamman; tack och jag hoppas du får uthärdliga resterande veckor av din graviditet!!
äsch! det är klart att man får klaga. jag försöker att hålla en glad och positiv ton i min egen blogg – jag är ju oftast glad och positiv. men ibland mår jag skit och just nu obsessar jag rätt mycket inför förlossning (BF 17 maj, första barnet) och jag kan verkligen känna igen mig i det här med att provoceras av myspys och livet-är-så-härligt, särskilt då det handlar om barn eftersom många har en tendens att göra barn/moderskap till något väldigt rosafluffigt jämt och ständigt, vilket det säkert oftast är. men ibland är det ju (rimligtvis) jävligt tufft också och jag blir väldigt glad då människor faktiskt vågar erkänna det. då känner man sig mindre ensam juh.
hoppas bebisen tittar ut snart och att livet känns gött igen!
Skicka en kommentar