onsdag 13 april 2011

Svårt att få ihop

Vagnen kom inte igår tyvärr, så nu håller jag tummarna hårt för att dem kommer ikväll.

Igår softade Helge och jag hemma hela dagen. Han sov nån timme eller två här och där, men var vaken ganska mycket. Svårt när man behöver duscha. För jag behöver verkligen det, jag är sjöblöt av svett varje morgon. Svårt att preppa middag. Svårt att få ihop det med att hämta och ta hand om Elsie. Jag hoppas det blir lättare. Jag har glömt hur bebisar är och när jag googlar får jag fram trådar där mammor med fyra månaders barn som berättar om bebisar som ammar en gång i timmen fortfarande... Hoppas Helge inte är en utav dem, utan att vi kan få in nån slags struktur så att Elsie inte blir alltför lidande.

Det är skönt att läsa om andra småbarnsmammor. Och lite läskigt. För nu blir ingenting sig likt. Och alla andra småbarnföräldrar vet detta.

Det här inlägget har tagit flera timmar att skriva. Men en hand och bebis vid bröstet.


4 kommentarer:

tröttast i stan sa...

Jag är också mamma till två små och min 7-månaders vaknar fortfarande varannan timme (eller oftare) nattetid. Det är dock helt och hållet vårt fel då vi är helt slutkörda och helt enkelt inte orkar ta striden just nu. Det är enklast att ge bröstet. Någon gång när vi är utvilade blir det andra bullar... :)Så mitt tips till dig är att få till en bra nattrutin innan det har gått sju månader :) Och bra rutiner dagtid också naturligtvis. Det har vi dock, tack och lov!

Cecilia sa...

Håll i hatten här kommer ett typiskt Cecilia meddelande.
En sak som har hjälpt mig är hur jag ser på nattsömnen. Om man räknar varje gång man blev väckt. Hur lite man sov och hur dåligt man sov. Då kommer man att vara fruktansvärt trött. Men en upphackad sömn är inte en förlorad sömn. Om man har ungen intill sig kan man amma i sömnen. Tacka för de timmar man fick sova. Då känner man sig starkare. Eller, jag, gör det. Den här perioden är så kort. På riktigt. Kort. Snart kommer du (kanske) som jag sitta och längta tillbaka till den späda människan och de fina stunder man har tillsammans, även de på natten. Att amma är ett sätt att knyta an. Att stanna upp. Jag förstår att det jag skriver troligen kan provocera. Det är inte min mening. Inte alls.

Sophie sa...

tröttast i stan: tack för tipset, det ska jag försöka följa!
cecilia: söta du. faktum är att jag inte har några problem med den upphakade sömnen, är som du, tacksam för de timmar jag får, räknar dem sällan utan är tacksam för dem jag får. och jag har inget emot ammnigen som sådan, njuter mycket mer denna gång än med Elsie! Det det handlar om i detta inlägg är de långa marathon ammningarna Helge och jag har på efmdagarna som krockar med Elsies hämtning och middagslagning och ätning. Jag längtar så efter att kunna ge henne lite uppmärksamhet hon oxå.
jag blir inte provocerad, jag vet vart du står och respekterar och uppskattar dina åsikter! puss

Jenny sa...

Det går upp och ner, varje dag. Och det som funkar ena dagen, kan (uppenbarligen) inte alls funka nästa. Jag tröstar mig också med att den här perioden är kort. Och så småler jag av ett citat jag fått av en vän som i sin tur fått det av sin gammelfaster 80+: "de stunder man tyckte det var som allra jobbigast, är de stunder man sedan minns som de roligaste". Vet du. Försök ta varje stund för vad den är, försök. Det är skitsvårt men man kan inte göra nånting åt situationerna som uppstår i detta två-småbarnskaos. Kram!