Storasyster och det ofattbart fina

Att bli storasyster & Om alla känslorna

När vi kom hem insåg vi att vi varit så upptagna med att vänta in Dutten att vi inte pratat om hur vi skulle introducera Elsie för Helge. Därför blev det som det blev. Johan hämtade henne från dagis och jag hade somnat brevid Helge på sängen. När de kom hem mötte jag dock Elsie i hallen och vi kramades och var glada. När hon var avklädd sa vi att bebisen hade kommit och låg och sov. När Elsie fick syn på Helge på sängen blev hon lite rädd och ledsen och kröp upp i Pappas famn. Vi pratade inte mycket mer om Helge/bebisen den kvällen, men ett par gånger tittade hon nyfiket in och vi frågade om hon ville gå och titta. Det ville hon inte. Han sov nästan hela kvällen och vi kunde umgås med henne i lugn och ro. När han senare vaknade tog jag upp honom och gick in i vardagsrummet. Elsie satt i soffan och jag frågade om jag och bebisen fick sitta brevid henne. Det fick vi. Hon tittade nyfiket då och då på honom, men varken hon eller vi gjorde ingen stor grej av att han var där.

Redan nästa dag var saker och ting annorlunda. Hon började fråga efter 'Bibi' och klappade försiktigt på honom. Sen dess har hon blivit mer och mer intresserad och klappar honom, vinkar till honom, slänger slängpussar till honom och ropar på honom så fort hon ser mig. I hennes värld sitter vi fortfarande ihop. (Helge är en liten mammagris. Han vill bara ligga hos mig och skriker hos pappa, trots ihärdiga försök från vår sida. Klart han kan ligga hos pappa (eller någon annan) en liten stund, men helst vill han vara hos mig (och det är denna gången helt okej för mig...). Fick lite ångest över detta först, tills jag mindes att Elsie var likadan i början. Pappas tid kommer snart.)

Igår satt hon i mitt knä när jag hade Helge i sjalen. Dessa stunder, när mina två barn sitter tättintill mig får jag en kärleksvåg över mig som är så stark att det nästan gör ont.

När jag läser mina inlägg kan jag se att jag lixom lämnat beskrivningar av känslor utanför. Jag tror det beror på att jag inte riktigt vet hur jag ska beskriva allt just nu. För orden räcker lixom inte till. Jag som brukar klaga över allt, aldrig riktigt vara nöjd, känner mig så otroligt tillfreds. Jag har ett inre lugn som jag aldrig haft förut. Jag är mamma till två otroliga barn. Har en partner och en pappa till mina barn som jag älskar. Det är ju helt galet. Jag kan prata och skrattar och dansa med min fantastiska dotter. Jag kan titta på min nyfödda bebis och lukta på hans söta andedräkt. Bara vara här och nu. Känna lycka. Känna trygghet. Känna harmoni. Jag förstår om nån tycker det låter fånigt och sockersött eller tom självklart för en del. Men det är en ynnest att få känna så här. Alla får inte det.

Jag rös av lycka när Elsie kom imorse med täcke och kudde in till oss. Först fram till mig, sen över till pappa, kröp ner intill honom och låg och slumrade och sen gosade en lång stund på pappas bröst. Hon har inte velat gosa i vår säng sen vi slutade amma ungefär. Alltid sovit i sin egen säng och sen är det bara upp och hoppa som gäller. Men jag tror att när hon ser Helge ligga och snusa mellan oss vill hon oxå gosa. Och vi tackar och tar emot. Gos och kärlek kan man inte få för mycket av.

Det finns oro. Det finns det. Det pratar jag om en annan dag. Nu ska jag äta fil-lunch och sen amma och snusa på vår lilla Helge.

Hemmasjalen. Mycket bra. Fungerar som en bärpåse ungefär.