Småbarnföräldrar där ute, en (säkert överflödig men ändock så viktig just nu) fråga: Är småsmå bebisar jättemammiga när de är så här små? Helge är 11 dagar nu och jag bara undrar. Han skriker efter en kort stund i pappas eller annans famn, blir oftast lugn så fort han kommer i mina armar. Han vill helst sova hos mig på dagarna men somnar bra i vagnen och går att lägga ifrån sig på sängen oftast. Så det funkar bra. Men jag undrar ändå... Jag tror att det var så här med Elsie, men har ändå minnen av att hon sov hos Johan då och då... Hmmmm minnet kan spela en spratt?!
Vad är era erfarenheter? Låt mig höra om era små, snälla! Tack...
Vad är era erfarenheter? Låt mig höra om era små, snälla! Tack...
Här vill han ligga. Jämt. Mysigt som 17, men kaos för rygg och axlar!
9 kommentarer:
jag är ju inte mamma än men barnmorska, och ja, det är precis så bebisar är, det märks tydligt på jobbet. första veckan särskilt :)
Isabelle var sådan också, hon skrek när hon kom till sin pappa och satt fastklistrad vid mig de första veckorna. En liten stund hos någon annan gick bra, men det var hos/på mig hon skulle vara 99% av tiden :)
Jag märkte också stor skillnad mellan ettan och tvåan. Ettan var rätt så självständig, sov gott själv och man kunde lägga ner honom lätt. Men tvåan sov bäst på mitt bröst. Gärna hela nätterna. Gjorde inte susen för kroppen. Men inget annat funkade och man behöver få sin sömn. Däremot kunde han lika gärna sova på pappans bröst, där gjorde han ingen skillnad. Jag trodde att förklaringen låg i att han var tre veckor tidig och blivit vräkt från magen utan att ha något att säga till om, att han behövde min närhet lite extra mycket liksom.
Jag är barnsjuksköterska (dvs BVC-tant ;) och ja, bebisar är mer eller mindre mammiga första året, av ren överlevnadsinstinkt! Så skaffa en riktigt bra bärsjäl, i trikå nu till våren/sommaren där man bär över båda axlarna och låt det bara vara så!
Lycka till
tack alla ni, i bekräftar det vi känt och tänkt! och tack anonym, vi har en trikåsjal och bärpåse, det funkar alldeles utmärkt.
Alltså, jag vågar hävda att detta är otroligt beroende på barnets personlighet (och föräldrarnas dito). Min unge har aldrig varit "mammig" eller gråtit i någon annans famn. Speciellt inte det första året! Hon har varit trygg och lugn sedan födseln. Ska bli spännande att se hur hennes syskon blir... Hoppas ni kan hjälpa Helge att finna trygghet hos fler än dig så småningom. För allas skull!
Ja, ärligt talat så minns jag faktiskt inte riktigt hur det var, men jag har för mig att min dotter allt som oftast låg och sov på min sambos mage medan han satt i soffan. När hon inte var hungrig såklart.
Alltså, jag menade verkligen inte att det var kört för all framtid och evighet eller att alla bebisar bara vill vara hos sin mamma första året, det beror så klart på barnets personlighet och en massa annat. Men eftersom dom inte kan prata så bra där i början så får man liksom lite utgå från att dom anknyter starkast till primära vårdgivaren (ofta mamma, speciellt vid amning) och min erfarenhet säger mig att ju mer man försöker gå emot det där och "vänja" barnet vid att var en social varelse (vilket de naturligt inte är första året) ju hårdare knyter barnet an. Så därför menar jag att genom att "övertanka" barnet med närhet i början och bara släppa det där med att det ska vara så jämlikt och alla ska bära lika mycket så ska man bara lyssna in sitt barn och inte analysera så mycket vad andra tycker och tänker. Min uppfattning av dig Sophie är att du gärna VILL lyssna bara på barnet, så gör det! Lita på din instinkt och bara var!
Kram från BVC-tanten
tack (igen) för intressanta svar.
jag tänker som 'bvc-tanten' att jag lyssnar på Helge. alla barn är väl mer eller mindre olika/lika och jag utgår från att Helge är som han är och förr eller senare blir han gladare och tryggare hos andra (redan nu kan han vara längre och längre stunder hos pappa faktiskt. har ändrats sedan jag skrev ursprungsinlägget!).
Skicka en kommentar