Tack för era fina kommentarerom begravningen, sorgen och nervositeten.
Det blev en väldigt fin dag. Utanför kyrkan var massor av människor, många jag kände och många 'glada' återseenden. Det kramades och hälsades till höger och vänster men jag försökte hålla mig intill de närmaste tills vi gick in. Akten var fin. Jag grät från första tonen orgeln tog. Det Prästen sa om Calles stämde så väl in och när hon nämnde vårt gemensamma landställe gjorde det otroligt ont och extra många tårar föll. Men värst var när hon sa att han var en älskad och saknad pappa. Min kusin/guddotter gömde ansiktet i händerna och grät och jag ville stoppa alltihopa, ta henne i handen, springa ut ur kyrkan och in i en tidsmaskin tillbaka till när hennes pappa levde och lämna henne i hans famn.
Efter akten var det urnsättning ute på kyrkogården. Solen sken, himlen var vackert blå och marken täckt av gula små blommor. Kring ett litet hål i marken ställdes alla blomarrangemang och min djupt sörjande kusin använde krafter jag inte vet vart han fick dem från, och sänkte ner urnan. Det var som att stå i en glaskupa. Jag hörde inte bilarna, vinden eller världen. Jag hörde bara sorgen. Blomberget kring hålet växte och där underst nånstans låg tre gul-oranga blommor. En från mig, en från partymannen och en från parvel.
Det var så varmt igår. Den första riktigt varma dagen. Vi gick alla tillsammans till min moster lägenhet där vi sen åt paj, drack vin/påskmust och pratade. Snart kändes det som det gör hos min moster, trevligt, varmt, roligt. Det skrattades, pratades om bebisen, kändes på magen, kramades och drack. Stämningen var varm. Partymannen sa att det var som om Calle var där. Det var lixom den känslan i rummet. Vid ett tillfälle satt jag på en stol då en man kom och ställdes sig strax bakom mig och jag vände upp huvudet för att se vem det var. Det var Calle. Eller det var det ju inte. Men i mitt huvud så var han så självklar i rummet. En hundradel sekund senare insåg jag det absurda och såg att det var Calles barndomvän. Då stack det till. Hård och vasst genom hjärtat. Men sen tog kärleken i rummet över, med alla fina människor som fyllde det.
Många timmar senare satt vi en liten skara människor kvar runt matbordet och pratade. Jag och parvel hade orkat mycket längre än jag nånsin trott och det gladde mig. Men nu var jag helt slut. Jag tog partymannen i hans gipsade arm och vi tog en taxi hem. Jag hade svårt att somna, men sov sedan en hel natt, drömlöst och tungt.
Och nu ska livet bara gå vidare. Det är märkligt.
Det blev en väldigt fin dag. Utanför kyrkan var massor av människor, många jag kände och många 'glada' återseenden. Det kramades och hälsades till höger och vänster men jag försökte hålla mig intill de närmaste tills vi gick in. Akten var fin. Jag grät från första tonen orgeln tog. Det Prästen sa om Calles stämde så väl in och när hon nämnde vårt gemensamma landställe gjorde det otroligt ont och extra många tårar föll. Men värst var när hon sa att han var en älskad och saknad pappa. Min kusin/guddotter gömde ansiktet i händerna och grät och jag ville stoppa alltihopa, ta henne i handen, springa ut ur kyrkan och in i en tidsmaskin tillbaka till när hennes pappa levde och lämna henne i hans famn.
Efter akten var det urnsättning ute på kyrkogården. Solen sken, himlen var vackert blå och marken täckt av gula små blommor. Kring ett litet hål i marken ställdes alla blomarrangemang och min djupt sörjande kusin använde krafter jag inte vet vart han fick dem från, och sänkte ner urnan. Det var som att stå i en glaskupa. Jag hörde inte bilarna, vinden eller världen. Jag hörde bara sorgen. Blomberget kring hålet växte och där underst nånstans låg tre gul-oranga blommor. En från mig, en från partymannen och en från parvel.
Det var så varmt igår. Den första riktigt varma dagen. Vi gick alla tillsammans till min moster lägenhet där vi sen åt paj, drack vin/påskmust och pratade. Snart kändes det som det gör hos min moster, trevligt, varmt, roligt. Det skrattades, pratades om bebisen, kändes på magen, kramades och drack. Stämningen var varm. Partymannen sa att det var som om Calle var där. Det var lixom den känslan i rummet. Vid ett tillfälle satt jag på en stol då en man kom och ställdes sig strax bakom mig och jag vände upp huvudet för att se vem det var. Det var Calle. Eller det var det ju inte. Men i mitt huvud så var han så självklar i rummet. En hundradel sekund senare insåg jag det absurda och såg att det var Calles barndomvän. Då stack det till. Hård och vasst genom hjärtat. Men sen tog kärleken i rummet över, med alla fina människor som fyllde det.
Många timmar senare satt vi en liten skara människor kvar runt matbordet och pratade. Jag och parvel hade orkat mycket längre än jag nånsin trott och det gladde mig. Men nu var jag helt slut. Jag tog partymannen i hans gipsade arm och vi tog en taxi hem. Jag hade svårt att somna, men sov sedan en hel natt, drömlöst och tungt.
Och nu ska livet bara gå vidare. Det är märkligt.
1 kommentar:
Skönt att höra att allt gick "bra", verkar som en "fin" begravning. Hoppas du och din familj/släkt finner styrka i varandra och tar er vidare.
Skicka en kommentar