måndag 20 april 2009

Stoppa pressarna-jag väntar barn

Ibland kommer jag på vad som händer i min kropp. Ja, förutom att jag har foglossing, ont på magen, svårt att gå, extremt stresskänslig, trött och allt sånt som påminner mig om det varje dag. Jag menar att jag ibland kommer på att det växer en liten människa i mig. En som ska (förhoppningsvis) växa upp, bli tonårig, vuxen, köpa lägenhet, bli kär, kanske få egna barn, åldras. Och det känns fucking fantastic kan jag säga. Jag har en levande människa i mig. Det är ju fantastiskt. Och det glömmer jag ibland i vardagen.

På fredag är det begravning för Calle. Det känns overkligt, sorgligt och nervöst. Det kommer att bli en otroligt jobbig dag. Mamma sa att det kommer komma väldigt mycket folk, runt 100 personer. När en ung och omtyckt person dör så blir det så. Många jag inte träffat på länge och flera jag aldrig träffat. Kommer nog oxå bli en konstig dag. Dessutom måste jag hitta något att ha på mig som känns fint, men inte för uppklätt. Min moster har önskat att vi inte bär svart. Och att hitta nåt sånt i garderoben är inte helt lätt nu med min nya kropp. Låter kanske fånigt att oroa sig över en sån pettitess, men jag tycker inte det är det.

Kanske är det tankarna på begravningen som fått mig att glädjas så åt bebisen i magen. Att livet börjar om i mig. Och hur tacksam jag är över att jag får vara med om det, trots all sorg.

Läs mer om mina första månader som gravid på tvarodastreck.blogspot.com

3 kommentarer:

Joanna sa...

begravningar oroar man sig alltid som mest över innan de sker.
under tiden är man som i en bubbla men efteråt, då kommer tröttheten.
i alla fall har det varit så för mig jag gissar att det har att göra med att det man gruvat sig så mkt för äntligen är över.

dessutom blir det en märklig känsla när man träfar såna man inte sett på länge.
så att man samtidigt som man är ledsen också blir glad.
och det tycker jag är bland det finaste.
att känslorna blandas, man får faktiskt vara glad över att träffa personer.
även fast man samtidigt slits itu av sorg efter en annan.

på min fasters begravning nu i februari var det väldigt sorgligt.
jobbigt att se min pappa och alla hans syskon så ledsna.
mina kusiner, fasterns barn, så ledsna.
samtidigt var vi tre kusiner och ett barnbarn (till fastern) som alla skulle ha barn och en kusin som just fått barn.
då kändes det fint, livet fortsätter släkten lever vidare.

jag tänker på dig på fredag och att oroa sig för kläder är ingen petitess, dels för att man vill känna sig så bekväm som möjligt på en begravning.
men också för att det är din sorg och ditt sätt att hantera och ingen kan säga att något i det är fel.
det är ditt.

kram.

Josefine sa...

Jag har lyckligtvis bara varit på två begravningar i mitt liv men de var tunga. Hoppas att det blir en ljus och fin begravning. Och att du hittar något du känner dig så fin och bra som du ju är i! Stor kram

Sköna Helena sa...

Tycker inte att det är så konstigt att du vill känna dig fin/bekväm/bra klädd när du ska säga hejdå till någon som betytt så mycket för dig. Det är ju en jätteviktig dag, som såklart kommer att bli väldigt jobbig, men förhoppningsvis fin också... Och det är verkligen fantastiskt att du har ett helt liv i dig – som snart ska ta sin början. Häftigt! Är så ledsen att jag inte kunde ses idag. Saknar dig! Hoppas vi kan boka in en ny dejt snart! KRAM