Klara, Krille, gå!

Elsie pratar mycket, men det är många ord vi vuxna inte förstår. Hennes kompisar på dagis förstår, där sitter de och pratar och pratar på sitt hemliga språk. Men sakta men säkert byts orden ut mot sådana mamma och pappa kan förstå (och de är ju lite sorgligt på ett sätt, barns egna språk är så sagolikt vackert). Och sen hon började på dagis går det rasande fort.

Imorse ringde min telefon och jag trodde jag det var min bror, så när Johan gav mig telefonen frågade jag 'Är det Krille?'. Elsie satt brevid mig, titta på mig och mobilen och sa 'Krille'. Efter samtalet, satt Elsie på golvet och lekte med några nycklar utanför badrummet där Johan var. Jag frågade honom om han hörde vad Elsie sa tidigare. Då tittade hon upp på mig och upprepade 'Krille'.

Sen stack de två iväg till dagis och jag gick och la mig under täcket igen. Efter ett tag ringde Johan och berättade att när de kom till dagis hade de kommit samtidigt som ett annat barn som heter Klara. När Elsie såg henne tog hon ut nappen och sa; 'Klara'.

Så även om hennes egna språk är det vackraste och finaste jag vet, så är det otroligt roligt att höra henne stiga in i de vuxnas språkvärld. Ett litet steg i taget. Ett litet ord i taget.